Gissa Bokcitatet

I sammanhanget borde det betyda inbillade.

Mer citat:

Fagottisten Griepenkerl hade gjort ett mycket lovvärt arbete i och med avskriften av partituret till "Love's Labour's Lost". Nästan det första Adrian sade vid vårt återseende gällde avskriftens nästan fullständiga felfrihet och hans glädje däröver. Han visade mig också ett brev som mannen hade skrivit medan han höll på med det kinkiga arbetet och vari han på ett intelligent sätt gav uttryck åt en bekymrad entusiasm över föremålet för sin möda. Han kunde inte beskriva, förklarade han för tonsättaren, vilken spänning han erfor inför verkets djärvhet, dess nya idéer. Han kunde inte nog beundra den finlemmade fakturen, den rytmiska smidigheten, instrumentationstekniken, genom vilken en ofta komplicerad stämvävnad gjordes klar och överskådlig, men framför allt den skapande fantasi som tog sig uttryck i förvandlingen av något givet till mångfaldiga variationer; sålunda kunde exempelvis användandet av den vackra och samtidigt till hälften komiska musik som hörde till Rosalines figur eller kanske snarare uttrycker Birons desperata känsla för henne, i mellansatsen av slutaktens tredelade bourrée, denna kvicka och smidiga förnyelse av den gammalfranska dansformen, kalls för spirituell i ordets högsta bemärkelse. Han tillade: denna bourrée var icke mindre karakteristisk för det konventionellt-arkaiska element av social bundenhet som så pikant och samtidigt utmanande kontrasterade mot de "moderna", de fria, alltför fria, rebelliska, även de tonala reglerna försmående partierna verket, och han fruktade endast att dessa delar i partituret i allt sitt främmande och fronderande kätteri skulle visa sig mer tillgängliga än de fromma och stränga. I fråga om dessa blev det ofta ett stelnande, ett mer spekulerande än konstnärligt notarbete, en tonmosaik som knappast längre hade någon musikalisk effekt utan tycktes mer avsedd för läsning än för åhörande etc.

Vi skrattade.

Svåra ord.

Är väl Thomas Manns Faust-roman Doktor Faustus då.

Jajamänsan, visst är det Doktor Faustus. Bra, över till dig!

Ja. Lyckligtvis finns det lättsammare, berättande partier i boken också.

(Sen ser jag nu att jag tappat bort ett ord i det sista citatet och det blev det inte enklare av.)

Nytt citat:

Vägen gjorde en sväng och jag kom ut på den långa, högfjällslika slätten.
Plötsligt började det krasa under däcken, det lät som en serie små explosioner.
Jag tvärbromsade.
Hade jag fått punktering?
Nej.
Det var något på vägen.
Bort efter hela vägen.
Det såg ut som stenar. Men de rörde sig.
Jag öppnade dörren och steg försiktigt ur.
De närmaste var kanske tio meter undan. Jag gick bort mot dem och såg att det var krabbor. Hundratals krabbor.
Det kom ett tickande ljud från dem.
Åh, fy fan.
Vad var det här för något?
Jag gick tillbaka till bilen och satte mig igen, stängde dörren.
Hela tiden nya krabbor som kom ut på vägen från ängen.
Jag drack upp resten av whiskyn och tände en cigarett.
De var liksom kallade av någon makt. Som dragna till ett ljus.
Men på land?
Äsch. De styrdes av instinkter, och varför skulle inte instinkterna bryta ihop när allt annat gjorde det?
Jag satt länge och gruvade mig innan jag startade motorn, för det var omöjligt att ta sig över slätten utan att köra över dem. När jag hade tagit mig samman tillräckligt för att lägga i en växel och långsamt rulla framåt flammade himlen upp strax ovanför åsen där slätten tog slut.
Det såg ut som om skogen brann.
Men det var en himlakropp, insåg jag, för ljuset steg och hade bara några ögonblick senare kommit upp över åsen.
Det var en stjärna.
Och vilken stjärna sen.

Knausgård, Morgonstjärnan

Snabbt taget och helt rätt. Din tur med ett nytt citat.

En bok jag tyckte väldigt mycket om, liksom uppföljarna.

Nytt citat:

"Det var alltså delvis för att teven störde mig, men framför allt som jag var rädd för att sova ensam som jag flera gånger i veckan gick och ställde mig utanför mina föräldrars sovrum, ett av de få rummen med dörr i huset. Jag gick inte in direkt utan väntade tills de var klara.
Även annars hade det blivit en vana för mig (och detta upp till tioårsåldern Det är inte normalt, sa min mor, ungen är inte riktigt normal) att gå efter min mor överallt i huset. När hon gick in i badrummet stod jag och väntade utanför dörren. Jag försökte tvinga henne att öppna, jag sparkade i väggen, jag gapade och grät. När hon gick på toaletten krävde jag att hon skulle lämna dörren på glänt så att jag kunde hålla ett öga på henne, som jag var rädd att hon skulle gå upp i rök. Hon behöll sedan vanan att alltid lämna toalettdörren öppen när hon gjorde sina behov, en vana som jag senare skulle finna motbjudande."

Linda Boström Knausgård? Oktoberbarn?

Det är inte en Knausgård denna gång. Henne har jag inte läst. Läsvärd?

Gissning belönas med nytt citat:

“Jag var dock själv ovetande om orsakerna till mitt beteende. Mina maner hade mig i sitt våld., jag var slav under dem och den pipiga rösten inget jag valde. Jag valde varken min gångstil, mitt överdrivna vickande på höfterna från sida till sida när jag gick eller de gälla rop som undslapp min kropp, rop som jag inte utstötte utan som bokstavligen undslapp min strupe när jag var förvånad, förtjust eller skrämd.”

”Rådlösa inför den märkliga varelse som de inte begrep sig på kämpade mina föräldrar förtvivlat för att få mig på rätt spår igen. De blev irriterade, de sa Han har en skruv lös, det är nåt fel i huvet på han. För det mesta brukade de kalla mig våp, och våp var i deras ögon det särklass grövsta skällsordet – det jag nu påstår märktes på tonen de använde – och det som uttryckte mest vämjelse, långt mer än idiot och dumskalle. I en värld där manliga värden hyllades och ansågs överlägsna brukade till och min mor beskriva sig själv med orden Jag har minsann stake, jag låter dom inte sätta sig på mig.”

Ingen aning om hon är läsvärd. Jag sköt från höften.

Skjuter vidare från höften: Édouard Louis?