Citat:
Ursprungligen postat av
SmurfSmurf
Du vet mycket väl att vi inte kommer åt journaler. Så vi kan spekulera som vi vill.
Eftersom hon har EP borde hon ha medicin åtminstone för det och det brukar ha en lugnande effekt som biverkan. Uppenbarligen borde hon ha ytterligare medicinering för ångesten.
Att föräldrarna tror bemötande ska vara lösningen har framkommit i alla de dokument vi sett. Det är rent ut sagt förjävligt, det funkar ju inte. Och om de som har ansvaret för henne inte kan se det, ska de fråntas det och punkt slut. Det är sunt förnuft.
Om hon nu redan har en medicin som har en biverkan att vara lugnande, och ändå har utbrott, så är kanske inte medicin lösningen ändå, rent uppenbarligen??
Du kan inte dra några slutsatser om vad som fungerar eller inte. Eftersom hennes omsorg har haft brister. Både kommunen och IVO konstaterar det. IVO gick till och med så långt som att de ansökte om vite.
Kommunen erkänner själv att man inte hade planerat hennes övergång.
Man saknade kompetent personal.
Man klarade inte av att reda ut innan insatsen påbörjades vad den skulle innehålla och hur den skulle fungera.
Man saknar grundläggande förståelse för vad LSS innebär i grunden. (På den enheten, här kan jag erkänna att jag kanske missuppfattat något).
Man hade inte ens lyckats etablera en fungerande kontakt med hennes läkare.
Sista delen är jag inte helt mot dig på. Om inte de som har ansvaret för henne har sett det, så är ju frågan om de inte borde tas av ansvaret. Så frågan är ju varför ni hela tiden fortsätter lita på kommunen? För ansvarsfördelningen här är väldigt klar. Kommunen äger hela ansvaret. Sedan har föräldrarna, som de goda samhällsmedborgare de är, erbjudit sin hjälp. Men kommunens arbete i den här frågan kan närmast beskrivas som en flygplanskrasch, i nivå av en pilot som flyger rakt in i en bergvägg medvetet. Föräldrarna har inte misslyckats, de har hanterat de förutsättningar de fått av kommunen.
Av det som framkommit hittills, så är det här något som andra kommuner borde utreda, bara för att själva undvika liknande haverier.