Vinnaren i pepparkakshustävlingen!
Här har du lite matnyttigt om LaRouche-rörelsen. Inget om Palmemordet men om rörelsens connections som privat underrättelsetjänst under 80-talet och Reagan-åren https://www.cia.gov/readingroom/docs/CIA-RDP90-00806R000100640021-7.pdf
Jag har just läst om kapitlen om trotskisterna och EAP / LaRouche-rörelsen i Säkerhetstjänstutredningens rapport "Hotet från vänster. Säkerhetstjänsternas övervakning av kommunister, anarkister m.m. 1965-2002" (SOU 2002:91):
https://marxistarkiv.se/sverige/sapo/sou2002_91_svenska_vanstern_del2.pdf#page=67
Det är väldigt intressant att ta del av hur man såg på de här företeelserna på den tiden. Det man framför allt slås av är hur pass förvirrade Säpo varit rörande just EAP / LaRouche, och hur man kapitalt misslyckats med att foga in dem i sitt rätta sammanhang. Nu har rapporten nästan ett kvartssekel på nacken och med det gångna kvartsseklets "benefit of hindsight" kan vi idag ge en betydligt skarpare bild av fenomenet EAP / LaRouche och dess rötter i – och samhörighet med – just trotskismen.
Trotskistkapitlet inleds med en ganska enormt analytiskt klavertramp. Men jag är gammal nog att komma ihåg hur saker och ting tedde sig på den tiden, och då ska i rättvisans namn sägas att det var mycket få som då hade fått klart för sig hur neokonservatismen ("neocons") via infiltration odlats fram ur trotskismen och så småningom fått kontroll över den amerikanska utrikespolitiken.
Så här inleds trotskistkapitlet i rapporten (se sid 1 i pdf:en):
"Trotskismen har varken i Sverige eller utomlands nått några mer substantiella framgångar. Till skillnad från mer traditionellt marxist-leninistiska (eller kanske rättare maoistiska och stalinistiska) grenar på det kommunistiska trädet har trotskismen endast i några få länder uppnått ett större inflytande."
I själva verket har USA:s utrikespolitik blivit ett instrument för den grupp som kallas för "neocons" och som alltså härrör ut trotskismen – främst via Irving Kristol och den CIA-sponsrade tidskriften Encounter där han var amerikansk chefredaktör.
Tidskriften var i grunden brittisk och på vår sida pölen var det Stephen Spender som fungerade som chefredaktör – ända tills det avslöjades att CIA finansierade Encounter via frontorganisationen CCF (Congress for Cultural Freedom). När detta kom ut så tvangs Spender avgå, men hölls hela tiden under armarna av sina välgörare i bankirklanen Rothschild.
Så hela den där idén som uttrycktes i LaRouche-tidskriften Executive Intelligence Review, om en relation mellan "rottarna och trottarna" är kanske ändå inte helt långsökt.
https://en.wikipedia.org/wiki/Congress_for_Cultural_Freedom
https://rothschildfoundation.org.uk/case-study/stephen-spender-trust/
Det centrala att förstå rörande EAP / LaRouche är hur långsiktigt de verkat och hur "långt före sin tid" de legat. På Palmes tid var de förstås lika utskällda som utskrattade, men idag kan man hålla sig för skratt. Under de fyrtio år som gått har de nämligen fått igenom alla huvudpunkterna i sitt program:
• Bort med Palme!
• Fortsatt utbyggnad av kärnkraften
• Svenskt medlemskap i NATO
• Upprustning försvaret för att möta "det ryska hotet"
• Öppna gränser och obegränsad invandring
Skrattar bäst som skrattar sist alltså. Grundaren av LaRouche-rörelsen, Lyndon LaRouche, hade också sina rötter i trotskismen, och hela rörelsen är och har alltid varit höggradigt "globalistisk" och verkat just för den "permanenta revolution" som Trotskij förespråkade.
LaRouche-rörelsen kan kanske bäst betraktas som en gren av trotskismen, där man försökt ta fram en egen variant som betonat "produktivkrafterna" (teknologisk utveckling och produktivitet) mer än "produktionsförhållandena" (klasskamp mellan arbete och kapital). LaRouche-varianten är alltså mer inriktad på klassamarbete av socialdemokratisk typ och bygger på en långsiktig utopisk vision om ett globalt högteknologiskt paradis på jorden. Det hamnar ändå inte så långt från Karl Marx' ursprungliga idéer.
När CIA-chefen William Colby på 1970-talet talade om att deras jobb var att över hela jordklotet verka för en "permanent demokratisk revolution" så gav han uttryck för att CIA redan på den tiden hade förvandlats till en trotskistisk organisation.
Det som också utmärker trotskismen är att de verkar i lönndom genom infiltration och "entrism", samt genom diverse frontorganisationer som handlar om sakfrågor som anses befrämja den permanenta världsrevolutionen. Det är exakt så som CIA verkar och naturligtvis även LaRouche-rörelsen. Mer om det finns att läsa i rapporten, även om läsningen blir ganska ironisk mot bakgrund av att underrättelsetjänsterna själva alltmer kommit att bli en slags trotskistiska kamporganisationer. Det är knappast att betrakta som någon slump att EAP omsider fått igenom allt.
Med avseende på Palmemordet tycker jag att bilden av EAP som en bunt stollar och galningar hamnat lite snett. Visst fanns där många överdrifter och tvivelsutan en del galenskap, men om vi ska betrakta EAP som galningar så måste vi ju också betrakta hela samhällsapparaten idag som sinnessjuk. För egen del lutar jag kanske lite åt det hållet, men samtidigt går det ju inte att föra några ordnade resonemang om en företeelse som man avfärdar som sinnessjuk. Vad som behövs är snarare en slags "psykoanalys på makroplanet" där man tittar närmare på vad EAP egentligen handlade om – och därmed även på vad "det nya Sverige" som vi idag lever i handlar om.
Mycket fint analyserat och tänkvärt skrivet!
Tackar ödmjukast för det fina omdömet! Jag såg din kommentar och i och med att jag just läst de här kapitlen så tänkte jag att jag kunde knacka ut några tankar om den.
Den fråga vi måste ställa oss, menar jag, är varför det var så viktigt för EAP / LaRouche att "få bort Palme". Alla deras andra programpunkter handlade ju ändå om ganska "normala" politiska frågor. Jag sätter normala inom citationstecken därför att de på den tiden visserligen låg i ytterkant, men punkterna är ändå normala i meningen att de handlar om hur man vill förändra samhället.
Den enda programpunkt som framstår som helt och hållet "onormal", det är fixeringen vid att få bort Olof Palme. Varför i fridens namn var det så viktigt för dem? För att hitta rätt svar måste man ställa rätt frågor, och då tror jag att den här frågan hör till den kategorin som kan leda till rätt svar rörande motivbilden bakom mordet på Olof Palme.
Å ena sidan kan man då tänka sig att Palme stod ivägen för den samhällsomdaning man tänkt sig och ville se, så att man av det skälet måste undanröja den stoppklossen. Å andra sidan kan man tänka sig en "martyrmodell" där mordet på Olof Palme istället fungerar som en katalysator som förstärker och påskyndar vissa stämningar och förändringstendenser som redan var på gång vid den tiden.
När man ska välja mellan de två synsätten menar jag att man inte får bli enögd, utan den ena sidan kanske inte utesluter den andra. Kanske handlar rätt svar om en blandning av bådadera.
Å ena sidan var det vissa frågor som Palme verkar ha stått som "garant" för, och som alltså inte kunde genomföras förrän han röjts ur vägen. Ett exempel på det är EU-medlemskapet, som ju Ingvar Carlsson drev igenom under kuppartade former när Palme väl undanröjts – och Ingvar gjort sig lite hemmastadd i förarsätet. När EU-medlemskapet slutförts vid pass 1996 så avgick Ingvar med uttrycklig hänvisning till att han nu klarat av den uppgiften. Men vem gav honom den uppgiften?
Å andra sidan finns det ju också en viss agenda som Olof Palme själv stod för och som befästes och drevs på genom mordet på honom. Då talar vi till exempel om "den internationella solidariteten", där alla i hela världen är välkomna till Sverige förutsatt att de är vänsterextremister och/eller yrkeskriminella. Den agendan har ju accelerat väldigt efter Palmes bortgång – detta även om han själv förespråkade den, om än med lite mer måtta.
Olof Palme var ju själv i mångt och mycket en "globalist" men delade inte det neokonservativa synsättet på världsordningen, där alltså USA skulle fungera som plattform för världsherraväldet. I så måtto låg Palme i samma klass som John F Kennedy, och för honom slutade det ju också i ond, bråd död. De krafter som bestämmer om världsordningen ser kanske inte dessa ledande politiker som några egentliga ledare, utan mer som en slags "anställda" som har till uppdrag att genomföra den satta agendan. Om någon sådan "anställd" då får för sig att han i själva verket är "ledare" så kan det leda till att denne får sparken, och ju större missförståndet är desto brutalare blir avpolletteringen.
Svåra frågor att ge svar på.
Varför de velat få bort Palme låter det sig litegrann förklaras i LaRouche-ideologins grundläggande tankar.
Ur Lyndon LaRouches artikel Prometues och Europa:
”Vad vi kan beskåda i dessa katastrofala händelser under 1900-talet, är Aiskylos’ “fjättrade Prometheus” i verkligheten. Våra dagars självutnämnda “olympiska gudar”, grupperade kring den anglo-amerikansk-kanadensisk-holländska oligarkin, har krävt att verklighetens Prometheus skall undertryckas, att principen att mänsklighetens villkor hela tiden skall förbättras, med hjälp av en utveckling av de kulturella institutioner som i sin tur garanterar det vetenskapliga och teknologiska framåtskridandets fördelar, skall undertryckas. Detta har i dag blivit det enda krig som är värt att utkämpa, ett krig för att göra slut på dessa ondskefulla förmenta gudars tyranni. Låt oss se till att vårt mod, likt Aiskylos’ Prometheus’, åstadkommer den verkan som kallas “ragnarök”, gudarnas undergång. Det resultatet kan inte komma för snabbt för mänskligheten i stort.”
Vidare:
” Det tråkiga är, att personer som inte är säkra på att deras liv verkligen har något värde för mänskligheten, nöjer sig med mindre, till och med dumma saker, som: “Jag är för upptagen med att ta hand om min familj, mina personliga intressen och området där jag bor, för att orka bry mig om det där. Man måste prioritera det som är viktigast!” Sådana trångsynta personer är de allra dåraktigaste av alla dårarna som president Lincoln talade om.
Ur Medelhavsområdets förhistoriska töcken trädde den nödvändiga idén om Prometheus fram, den idé som tände gnistan till det som blev den europeiska civilisationen. Människor med sådana idéer måste vinna, på ett eller annat sätt.”
Det är alltså klassiska ideal mot modernism. Leibniz framför sjukdomar som Kant och grejer. Liknande ord som ovan är stark tobak när det kommer till att locka till sig fantatiker och de som kan tänkas gå så långt att utföra attentat. En snubbe som VG kunde nog bli eld och lågor över liknande ord.
Läser man på Schiller-institutets sida så är de i dag stenhårt emot NATO. Verkar vänt i den frågan sedan Palmes dagar. Och stödjer Palestina gör de. Infiltrerar de möjligen PKK-medlemmar? Det är svårt att bli klok på dessa pajsare alltså.
Varsågod.
Datum finns på sidan 6.
Förundersökningsprotokoll Christer Pettersson - Protokoll III:2 - Brottsplatsen och vittnesförhör - Mordplatsen del 1
Jag funderar just nu i banorna : nyttiga galningar.
Om man vill ta bort Palme så vore det riktigt korkat att skicka agenter direkt knutna till statsmakten i fråga.
Men med en ordentlig rökridå , flera mellanled och halvtossiga personer däremellan kan det bli mycket svårt att se kopplingarna - och ett skott med en magnum räcker mer än väl. Bättre om det avfyras av en fanatiker .
Vi hade hatorganisationen EAP (+Enerström) som var de Palme fruktade mest enligt den videon jag tidigare postade , vi hade Stay Behind i huset intill mordplatsen. Victor Gunnarsson & Stig Engström?
På en makro-nivå kanske man ändå kan se kopplingarna så här nu i efterhand ?
Stort tack!!
Tillägg efter Packetipiketens svar härunder:
Det av mig kritiserade citatet kommer från JB Lindqvists "X-papper" sid 23
Svara
- Ämnesverktyg
- Visa första olästa
- Hitta inlägg efter datum
Citat:
Här har du lite matnyttigt om LaRouche-rörelsen. Inget om Palmemordet men om rörelsens connections som privat underrättelsetjänst under 80-talet och Reagan-åren https://www.cia.gov/readingroom/docs/CIA-RDP90-00806R000100640021-7.pdf
__________________
Senast redigerad av DrComfort 2024-07-19 kl. 18:18.
Senast redigerad av DrComfort 2024-07-19 kl. 18:18.
Citat:
Jag har just läst om kapitlen om trotskisterna och EAP / LaRouche-rörelsen i Säkerhetstjänstutredningens rapport "Hotet från vänster. Säkerhetstjänsternas övervakning av kommunister, anarkister m.m. 1965-2002" (SOU 2002:91):
https://marxistarkiv.se/sverige/sapo/sou2002_91_svenska_vanstern_del2.pdf#page=67
Det är väldigt intressant att ta del av hur man såg på de här företeelserna på den tiden. Det man framför allt slås av är hur pass förvirrade Säpo varit rörande just EAP / LaRouche, och hur man kapitalt misslyckats med att foga in dem i sitt rätta sammanhang. Nu har rapporten nästan ett kvartssekel på nacken och med det gångna kvartsseklets "benefit of hindsight" kan vi idag ge en betydligt skarpare bild av fenomenet EAP / LaRouche och dess rötter i – och samhörighet med – just trotskismen.
Trotskistkapitlet inleds med en ganska enormt analytiskt klavertramp. Men jag är gammal nog att komma ihåg hur saker och ting tedde sig på den tiden, och då ska i rättvisans namn sägas att det var mycket få som då hade fått klart för sig hur neokonservatismen ("neocons") via infiltration odlats fram ur trotskismen och så småningom fått kontroll över den amerikanska utrikespolitiken.
Så här inleds trotskistkapitlet i rapporten (se sid 1 i pdf:en):
"Trotskismen har varken i Sverige eller utomlands nått några mer substantiella framgångar. Till skillnad från mer traditionellt marxist-leninistiska (eller kanske rättare maoistiska och stalinistiska) grenar på det kommunistiska trädet har trotskismen endast i några få länder uppnått ett större inflytande."
I själva verket har USA:s utrikespolitik blivit ett instrument för den grupp som kallas för "neocons" och som alltså härrör ut trotskismen – främst via Irving Kristol och den CIA-sponsrade tidskriften Encounter där han var amerikansk chefredaktör.
Tidskriften var i grunden brittisk och på vår sida pölen var det Stephen Spender som fungerade som chefredaktör – ända tills det avslöjades att CIA finansierade Encounter via frontorganisationen CCF (Congress for Cultural Freedom). När detta kom ut så tvangs Spender avgå, men hölls hela tiden under armarna av sina välgörare i bankirklanen Rothschild.
Så hela den där idén som uttrycktes i LaRouche-tidskriften Executive Intelligence Review, om en relation mellan "rottarna och trottarna" är kanske ändå inte helt långsökt.
https://en.wikipedia.org/wiki/Congress_for_Cultural_Freedom
https://rothschildfoundation.org.uk/case-study/stephen-spender-trust/
Det centrala att förstå rörande EAP / LaRouche är hur långsiktigt de verkat och hur "långt före sin tid" de legat. På Palmes tid var de förstås lika utskällda som utskrattade, men idag kan man hålla sig för skratt. Under de fyrtio år som gått har de nämligen fått igenom alla huvudpunkterna i sitt program:
• Bort med Palme!
• Fortsatt utbyggnad av kärnkraften
• Svenskt medlemskap i NATO
• Upprustning försvaret för att möta "det ryska hotet"
• Öppna gränser och obegränsad invandring
Skrattar bäst som skrattar sist alltså. Grundaren av LaRouche-rörelsen, Lyndon LaRouche, hade också sina rötter i trotskismen, och hela rörelsen är och har alltid varit höggradigt "globalistisk" och verkat just för den "permanenta revolution" som Trotskij förespråkade.
LaRouche-rörelsen kan kanske bäst betraktas som en gren av trotskismen, där man försökt ta fram en egen variant som betonat "produktivkrafterna" (teknologisk utveckling och produktivitet) mer än "produktionsförhållandena" (klasskamp mellan arbete och kapital). LaRouche-varianten är alltså mer inriktad på klassamarbete av socialdemokratisk typ och bygger på en långsiktig utopisk vision om ett globalt högteknologiskt paradis på jorden. Det hamnar ändå inte så långt från Karl Marx' ursprungliga idéer.
När CIA-chefen William Colby på 1970-talet talade om att deras jobb var att över hela jordklotet verka för en "permanent demokratisk revolution" så gav han uttryck för att CIA redan på den tiden hade förvandlats till en trotskistisk organisation.
Det som också utmärker trotskismen är att de verkar i lönndom genom infiltration och "entrism", samt genom diverse frontorganisationer som handlar om sakfrågor som anses befrämja den permanenta världsrevolutionen. Det är exakt så som CIA verkar och naturligtvis även LaRouche-rörelsen. Mer om det finns att läsa i rapporten, även om läsningen blir ganska ironisk mot bakgrund av att underrättelsetjänsterna själva alltmer kommit att bli en slags trotskistiska kamporganisationer. Det är knappast att betrakta som någon slump att EAP omsider fått igenom allt.
Med avseende på Palmemordet tycker jag att bilden av EAP som en bunt stollar och galningar hamnat lite snett. Visst fanns där många överdrifter och tvivelsutan en del galenskap, men om vi ska betrakta EAP som galningar så måste vi ju också betrakta hela samhällsapparaten idag som sinnessjuk. För egen del lutar jag kanske lite åt det hållet, men samtidigt går det ju inte att föra några ordnade resonemang om en företeelse som man avfärdar som sinnessjuk. Vad som behövs är snarare en slags "psykoanalys på makroplanet" där man tittar närmare på vad EAP egentligen handlade om – och därmed även på vad "det nya Sverige" som vi idag lever i handlar om.
__________________
Senast redigerad av Packetipiketen 2024-07-19 kl. 18:21.
Senast redigerad av Packetipiketen 2024-07-19 kl. 18:21.
Allmän fråga till alla.
Jag har för mig att jag sett en lista över rekonstruktioner med vittnen och datum för rekonstruktionerna, men kan inte hitta den nu.
Kan någon som har tillgång till den posta den i nedladdningsbart format.
Tack på förhand / Utredaren
Jag har för mig att jag sett en lista över rekonstruktioner med vittnen och datum för rekonstruktionerna, men kan inte hitta den nu.
Kan någon som har tillgång till den posta den i nedladdningsbart format.
Tack på förhand / Utredaren
Citat:
Jag har just läst om kapitlen om trotskisterna och EAP / LaRouche-rörelsen i Säkerhetstjänstutredningens rapport "Hotet från vänster. Säkerhetstjänsternas övervakning av kommunister, anarkister m.m. 1965-2002" (SOU 2002:91):
https://marxistarkiv.se/sverige/sapo/sou2002_91_svenska_vanstern_del2.pdf#page=67
Det är väldigt intressant att ta del av hur man såg på de här företeelserna på den tiden. Det man framför allt slås av är hur pass förvirrade Säpo varit rörande just EAP / LaRouche, och hur man kapitalt misslyckats med att foga in dem i sitt rätta sammanhang. Nu har rapporten nästan ett kvartssekel på nacken och med det gångna kvartsseklets "benefit of hindsight" kan vi idag ge en betydligt skarpare bild av fenomenet EAP / LaRouche och dess rötter i – och samhörighet med – just trotskismen.
Trotskistkapitlet inleds med en ganska enormt analytiskt klavertramp. Men jag är gammal nog att komma ihåg hur saker och ting tedde sig på den tiden, och då ska i rättvisans namn sägas att det var mycket få som då hade fått klart för sig hur neokonservatismen ("neocons") via infiltration odlats fram ur trotskismen och så småningom fått kontroll över den amerikanska utrikespolitiken.
Så här inleds trotskistkapitlet i rapporten (se sid 1 i pdf:en):
"Trotskismen har varken i Sverige eller utomlands nått några mer substantiella framgångar. Till skillnad från mer traditionellt marxist-leninistiska (eller kanske rättare maoistiska och stalinistiska) grenar på det kommunistiska trädet har trotskismen endast i några få länder uppnått ett större inflytande."
I själva verket har USA:s utrikespolitik blivit ett instrument för den grupp som kallas för "neocons" och som alltså härrör ut trotskismen – främst via Irving Kristol och den CIA-sponsrade tidskriften Encounter där han var amerikansk chefredaktör.
Tidskriften var i grunden brittisk och på vår sida pölen var det Stephen Spender som fungerade som chefredaktör – ända tills det avslöjades att CIA finansierade Encounter via frontorganisationen CCF (Congress for Cultural Freedom). När detta kom ut så tvangs Spender avgå, men hölls hela tiden under armarna av sina välgörare i bankirklanen Rothschild.
Så hela den där idén som uttrycktes i LaRouche-tidskriften Executive Intelligence Review, om en relation mellan "rottarna och trottarna" är kanske ändå inte helt långsökt.
https://en.wikipedia.org/wiki/Congress_for_Cultural_Freedom
https://rothschildfoundation.org.uk/case-study/stephen-spender-trust/
Det centrala att förstå rörande EAP / LaRouche är hur långsiktigt de verkat och hur "långt före sin tid" de legat. På Palmes tid var de förstås lika utskällda som utskrattade, men idag kan man hålla sig för skratt. Under de fyrtio år som gått har de nämligen fått igenom alla huvudpunkterna i sitt program:
• Bort med Palme!
• Fortsatt utbyggnad av kärnkraften
• Svenskt medlemskap i NATO
• Upprustning försvaret för att möta "det ryska hotet"
• Öppna gränser och obegränsad invandring
Skrattar bäst som skrattar sist alltså. Grundaren av LaRouche-rörelsen, Lyndon LaRouche, hade också sina rötter i trotskismen, och hela rörelsen är och har alltid varit höggradigt "globalistisk" och verkat just för den "permanenta revolution" som Trotskij förespråkade.
LaRouche-rörelsen kan kanske bäst betraktas som en gren av trotskismen, där man försökt ta fram en egen variant som betonat "produktivkrafterna" (teknologisk utveckling och produktivitet) mer än "produktionsförhållandena" (klasskamp mellan arbete och kapital). LaRouche-varianten är alltså mer inriktad på klassamarbete av socialdemokratisk typ och bygger på en långsiktig utopisk vision om ett globalt högteknologiskt paradis på jorden. Det hamnar ändå inte så långt från Karl Marx' ursprungliga idéer.
När CIA-chefen William Colby på 1970-talet talade om att deras jobb var att över hela jordklotet verka för en "permanent demokratisk revolution" så gav han uttryck för att CIA redan på den tiden hade förvandlats till en trotskistisk organisation.
Det som också utmärker trotskismen är att de verkar i lönndom genom infiltration och "entrism", samt genom diverse frontorganisationer som handlar om sakfrågor som anses befrämja den permanenta världsrevolutionen. Det är exakt så som CIA verkar och naturligtvis även LaRouche-rörelsen. Mer om det finns att läsa i rapporten, även om läsningen blir ganska ironisk mot bakgrund av att underrättelsetjänsterna själva alltmer kommit att bli en slags trotskistiska kamporganisationer. Det är knappast att betrakta som någon slump att EAP omsider fått igenom allt.
Med avseende på Palmemordet tycker jag att bilden av EAP som en bunt stollar och galningar hamnat lite snett. Visst fanns där många överdrifter och tvivelsutan en del galenskap, men om vi ska betrakta EAP som galningar så måste vi ju också betrakta hela samhällsapparaten idag som sinnessjuk. För egen del lutar jag kanske lite åt det hållet, men samtidigt går det ju inte att föra några ordnade resonemang om en företeelse som man avfärdar som sinnessjuk. Vad som behövs är snarare en slags "psykoanalys på makroplanet" där man tittar närmare på vad EAP egentligen handlade om – och därmed även på vad "det nya Sverige" som vi idag lever i handlar om.
https://marxistarkiv.se/sverige/sapo/sou2002_91_svenska_vanstern_del2.pdf#page=67
Det är väldigt intressant att ta del av hur man såg på de här företeelserna på den tiden. Det man framför allt slås av är hur pass förvirrade Säpo varit rörande just EAP / LaRouche, och hur man kapitalt misslyckats med att foga in dem i sitt rätta sammanhang. Nu har rapporten nästan ett kvartssekel på nacken och med det gångna kvartsseklets "benefit of hindsight" kan vi idag ge en betydligt skarpare bild av fenomenet EAP / LaRouche och dess rötter i – och samhörighet med – just trotskismen.
Trotskistkapitlet inleds med en ganska enormt analytiskt klavertramp. Men jag är gammal nog att komma ihåg hur saker och ting tedde sig på den tiden, och då ska i rättvisans namn sägas att det var mycket få som då hade fått klart för sig hur neokonservatismen ("neocons") via infiltration odlats fram ur trotskismen och så småningom fått kontroll över den amerikanska utrikespolitiken.
Så här inleds trotskistkapitlet i rapporten (se sid 1 i pdf:en):
"Trotskismen har varken i Sverige eller utomlands nått några mer substantiella framgångar. Till skillnad från mer traditionellt marxist-leninistiska (eller kanske rättare maoistiska och stalinistiska) grenar på det kommunistiska trädet har trotskismen endast i några få länder uppnått ett större inflytande."
I själva verket har USA:s utrikespolitik blivit ett instrument för den grupp som kallas för "neocons" och som alltså härrör ut trotskismen – främst via Irving Kristol och den CIA-sponsrade tidskriften Encounter där han var amerikansk chefredaktör.
Tidskriften var i grunden brittisk och på vår sida pölen var det Stephen Spender som fungerade som chefredaktör – ända tills det avslöjades att CIA finansierade Encounter via frontorganisationen CCF (Congress for Cultural Freedom). När detta kom ut så tvangs Spender avgå, men hölls hela tiden under armarna av sina välgörare i bankirklanen Rothschild.
Så hela den där idén som uttrycktes i LaRouche-tidskriften Executive Intelligence Review, om en relation mellan "rottarna och trottarna" är kanske ändå inte helt långsökt.
https://en.wikipedia.org/wiki/Congress_for_Cultural_Freedom
https://rothschildfoundation.org.uk/case-study/stephen-spender-trust/
Det centrala att förstå rörande EAP / LaRouche är hur långsiktigt de verkat och hur "långt före sin tid" de legat. På Palmes tid var de förstås lika utskällda som utskrattade, men idag kan man hålla sig för skratt. Under de fyrtio år som gått har de nämligen fått igenom alla huvudpunkterna i sitt program:
• Bort med Palme!
• Fortsatt utbyggnad av kärnkraften
• Svenskt medlemskap i NATO
• Upprustning försvaret för att möta "det ryska hotet"
• Öppna gränser och obegränsad invandring
Skrattar bäst som skrattar sist alltså. Grundaren av LaRouche-rörelsen, Lyndon LaRouche, hade också sina rötter i trotskismen, och hela rörelsen är och har alltid varit höggradigt "globalistisk" och verkat just för den "permanenta revolution" som Trotskij förespråkade.
LaRouche-rörelsen kan kanske bäst betraktas som en gren av trotskismen, där man försökt ta fram en egen variant som betonat "produktivkrafterna" (teknologisk utveckling och produktivitet) mer än "produktionsförhållandena" (klasskamp mellan arbete och kapital). LaRouche-varianten är alltså mer inriktad på klassamarbete av socialdemokratisk typ och bygger på en långsiktig utopisk vision om ett globalt högteknologiskt paradis på jorden. Det hamnar ändå inte så långt från Karl Marx' ursprungliga idéer.
När CIA-chefen William Colby på 1970-talet talade om att deras jobb var att över hela jordklotet verka för en "permanent demokratisk revolution" så gav han uttryck för att CIA redan på den tiden hade förvandlats till en trotskistisk organisation.
Det som också utmärker trotskismen är att de verkar i lönndom genom infiltration och "entrism", samt genom diverse frontorganisationer som handlar om sakfrågor som anses befrämja den permanenta världsrevolutionen. Det är exakt så som CIA verkar och naturligtvis även LaRouche-rörelsen. Mer om det finns att läsa i rapporten, även om läsningen blir ganska ironisk mot bakgrund av att underrättelsetjänsterna själva alltmer kommit att bli en slags trotskistiska kamporganisationer. Det är knappast att betrakta som någon slump att EAP omsider fått igenom allt.
Med avseende på Palmemordet tycker jag att bilden av EAP som en bunt stollar och galningar hamnat lite snett. Visst fanns där många överdrifter och tvivelsutan en del galenskap, men om vi ska betrakta EAP som galningar så måste vi ju också betrakta hela samhällsapparaten idag som sinnessjuk. För egen del lutar jag kanske lite åt det hållet, men samtidigt går det ju inte att föra några ordnade resonemang om en företeelse som man avfärdar som sinnessjuk. Vad som behövs är snarare en slags "psykoanalys på makroplanet" där man tittar närmare på vad EAP egentligen handlade om – och därmed även på vad "det nya Sverige" som vi idag lever i handlar om.
Mycket fint analyserat och tänkvärt skrivet!
Tackar ödmjukast för det fina omdömet! Jag såg din kommentar och i och med att jag just läst de här kapitlen så tänkte jag att jag kunde knacka ut några tankar om den.
Den fråga vi måste ställa oss, menar jag, är varför det var så viktigt för EAP / LaRouche att "få bort Palme". Alla deras andra programpunkter handlade ju ändå om ganska "normala" politiska frågor. Jag sätter normala inom citationstecken därför att de på den tiden visserligen låg i ytterkant, men punkterna är ändå normala i meningen att de handlar om hur man vill förändra samhället.
Den enda programpunkt som framstår som helt och hållet "onormal", det är fixeringen vid att få bort Olof Palme. Varför i fridens namn var det så viktigt för dem? För att hitta rätt svar måste man ställa rätt frågor, och då tror jag att den här frågan hör till den kategorin som kan leda till rätt svar rörande motivbilden bakom mordet på Olof Palme.
Å ena sidan kan man då tänka sig att Palme stod ivägen för den samhällsomdaning man tänkt sig och ville se, så att man av det skälet måste undanröja den stoppklossen. Å andra sidan kan man tänka sig en "martyrmodell" där mordet på Olof Palme istället fungerar som en katalysator som förstärker och påskyndar vissa stämningar och förändringstendenser som redan var på gång vid den tiden.
När man ska välja mellan de två synsätten menar jag att man inte får bli enögd, utan den ena sidan kanske inte utesluter den andra. Kanske handlar rätt svar om en blandning av bådadera.
Å ena sidan var det vissa frågor som Palme verkar ha stått som "garant" för, och som alltså inte kunde genomföras förrän han röjts ur vägen. Ett exempel på det är EU-medlemskapet, som ju Ingvar Carlsson drev igenom under kuppartade former när Palme väl undanröjts – och Ingvar gjort sig lite hemmastadd i förarsätet. När EU-medlemskapet slutförts vid pass 1996 så avgick Ingvar med uttrycklig hänvisning till att han nu klarat av den uppgiften. Men vem gav honom den uppgiften?
Å andra sidan finns det ju också en viss agenda som Olof Palme själv stod för och som befästes och drevs på genom mordet på honom. Då talar vi till exempel om "den internationella solidariteten", där alla i hela världen är välkomna till Sverige förutsatt att de är vänsterextremister och/eller yrkeskriminella. Den agendan har ju accelerat väldigt efter Palmes bortgång – detta även om han själv förespråkade den, om än med lite mer måtta.
Olof Palme var ju själv i mångt och mycket en "globalist" men delade inte det neokonservativa synsättet på världsordningen, där alltså USA skulle fungera som plattform för världsherraväldet. I så måtto låg Palme i samma klass som John F Kennedy, och för honom slutade det ju också i ond, bråd död. De krafter som bestämmer om världsordningen ser kanske inte dessa ledande politiker som några egentliga ledare, utan mer som en slags "anställda" som har till uppdrag att genomföra den satta agendan. Om någon sådan "anställd" då får för sig att han i själva verket är "ledare" så kan det leda till att denne får sparken, och ju större missförståndet är desto brutalare blir avpolletteringen.
Citat:
Tackar ödmjukast för det fina omdömet! Jag såg din kommentar och i och med att jag just läst de här kapitlen så tänkte jag att jag kunde knacka ut några tankar om den.
Den fråga vi måste ställa oss, menar jag, är varför det var så viktigt för EAP / LaRouche att "få bort Palme". Alla deras andra programpunkter handlade ju ändå om ganska "normala" politiska frågor. Jag sätter normala inom citationstecken därför att de på den tiden visserligen låg i ytterkant, men punkterna är ändå normala i meningen att de handlar om hur man vill förändra samhället.
Den enda programpunkt som framstår som helt och hållet "onormal", det är fixeringen vid att få bort Olof Palme. Varför i fridens namn var det så viktigt för dem? För att hitta rätt svar måste man ställa rätt frågor, och då tror jag att den här frågan hör till den kategorin som kan leda till rätt svar rörande motivbilden bakom mordet på Olof Palme.
Å ena sidan kan man då tänka sig att Palme stod ivägen för den samhällsomdaning man tänkt sig och ville se, så att man av det skälet måste undanröja den stoppklossen. Å andra sidan kan man tänka sig en "martyrmodell" där mordet på Olof Palme istället fungerar som en katalysator som förstärker och påskyndar vissa stämningar och förändringstendenser som redan var på gång vid den tiden.
När man ska välja mellan de två synsätten menar jag att man inte får bli enögd, utan den ena sidan kanske inte utesluter den andra. Kanske handlar rätt svar om en blandning av bådadera.
Å ena sidan var det vissa frågor som Palme verkar ha stått som "garant" för, och som alltså inte kunde genomföras förrän han röjts ur vägen. Ett exempel på det är EU-medlemskapet, som ju Ingvar Carlsson drev igenom under kuppartade former när Palme väl undanröjts – och Ingvar gjort sig lite hemmastadd i förarsätet. När EU-medlemskapet slutförts vid pass 1996 så avgick Ingvar med uttrycklig hänvisning till att han nu klarat av den uppgiften. Men vem gav honom den uppgiften?
Å andra sidan finns det ju också en viss agenda som Olof Palme själv stod för och som befästes och drevs på genom mordet på honom. Då talar vi till exempel om "den internationella solidariteten", där alla i hela världen är välkomna till Sverige förutsatt att de är vänsterextremister och/eller yrkeskriminella. Den agendan har ju accelerat väldigt efter Palmes bortgång – detta även om han själv förespråkade den, om än med lite mer måtta.
Olof Palme var ju själv i mångt och mycket en "globalist" men delade inte det neokonservativa synsättet på världsordningen, där alltså USA skulle fungera som plattform för världsherraväldet. I så måtto låg Palme i samma klass som John F Kennedy, och för honom slutade det ju också i ond, bråd död. De krafter som bestämmer om världsordningen ser kanske inte dessa ledande politiker som några egentliga ledare, utan mer som en slags "anställda" som har till uppdrag att genomföra den satta agendan. Om någon sådan "anställd" då får för sig att han i själva verket är "ledare" så kan det leda till att denne får sparken, och ju större missförståndet är desto brutalare blir avpolletteringen.
Den fråga vi måste ställa oss, menar jag, är varför det var så viktigt för EAP / LaRouche att "få bort Palme". Alla deras andra programpunkter handlade ju ändå om ganska "normala" politiska frågor. Jag sätter normala inom citationstecken därför att de på den tiden visserligen låg i ytterkant, men punkterna är ändå normala i meningen att de handlar om hur man vill förändra samhället.
Den enda programpunkt som framstår som helt och hållet "onormal", det är fixeringen vid att få bort Olof Palme. Varför i fridens namn var det så viktigt för dem? För att hitta rätt svar måste man ställa rätt frågor, och då tror jag att den här frågan hör till den kategorin som kan leda till rätt svar rörande motivbilden bakom mordet på Olof Palme.
Å ena sidan kan man då tänka sig att Palme stod ivägen för den samhällsomdaning man tänkt sig och ville se, så att man av det skälet måste undanröja den stoppklossen. Å andra sidan kan man tänka sig en "martyrmodell" där mordet på Olof Palme istället fungerar som en katalysator som förstärker och påskyndar vissa stämningar och förändringstendenser som redan var på gång vid den tiden.
När man ska välja mellan de två synsätten menar jag att man inte får bli enögd, utan den ena sidan kanske inte utesluter den andra. Kanske handlar rätt svar om en blandning av bådadera.
Å ena sidan var det vissa frågor som Palme verkar ha stått som "garant" för, och som alltså inte kunde genomföras förrän han röjts ur vägen. Ett exempel på det är EU-medlemskapet, som ju Ingvar Carlsson drev igenom under kuppartade former när Palme väl undanröjts – och Ingvar gjort sig lite hemmastadd i förarsätet. När EU-medlemskapet slutförts vid pass 1996 så avgick Ingvar med uttrycklig hänvisning till att han nu klarat av den uppgiften. Men vem gav honom den uppgiften?
Å andra sidan finns det ju också en viss agenda som Olof Palme själv stod för och som befästes och drevs på genom mordet på honom. Då talar vi till exempel om "den internationella solidariteten", där alla i hela världen är välkomna till Sverige förutsatt att de är vänsterextremister och/eller yrkeskriminella. Den agendan har ju accelerat väldigt efter Palmes bortgång – detta även om han själv förespråkade den, om än med lite mer måtta.
Olof Palme var ju själv i mångt och mycket en "globalist" men delade inte det neokonservativa synsättet på världsordningen, där alltså USA skulle fungera som plattform för världsherraväldet. I så måtto låg Palme i samma klass som John F Kennedy, och för honom slutade det ju också i ond, bråd död. De krafter som bestämmer om världsordningen ser kanske inte dessa ledande politiker som några egentliga ledare, utan mer som en slags "anställda" som har till uppdrag att genomföra den satta agendan. Om någon sådan "anställd" då får för sig att han i själva verket är "ledare" så kan det leda till att denne får sparken, och ju större missförståndet är desto brutalare blir avpolletteringen.
Svåra frågor att ge svar på.
Varför de velat få bort Palme låter det sig litegrann förklaras i LaRouche-ideologins grundläggande tankar.
Ur Lyndon LaRouches artikel Prometues och Europa:
”Vad vi kan beskåda i dessa katastrofala händelser under 1900-talet, är Aiskylos’ “fjättrade Prometheus” i verkligheten. Våra dagars självutnämnda “olympiska gudar”, grupperade kring den anglo-amerikansk-kanadensisk-holländska oligarkin, har krävt att verklighetens Prometheus skall undertryckas, att principen att mänsklighetens villkor hela tiden skall förbättras, med hjälp av en utveckling av de kulturella institutioner som i sin tur garanterar det vetenskapliga och teknologiska framåtskridandets fördelar, skall undertryckas. Detta har i dag blivit det enda krig som är värt att utkämpa, ett krig för att göra slut på dessa ondskefulla förmenta gudars tyranni. Låt oss se till att vårt mod, likt Aiskylos’ Prometheus’, åstadkommer den verkan som kallas “ragnarök”, gudarnas undergång. Det resultatet kan inte komma för snabbt för mänskligheten i stort.”
Vidare:
” Det tråkiga är, att personer som inte är säkra på att deras liv verkligen har något värde för mänskligheten, nöjer sig med mindre, till och med dumma saker, som: “Jag är för upptagen med att ta hand om min familj, mina personliga intressen och området där jag bor, för att orka bry mig om det där. Man måste prioritera det som är viktigast!” Sådana trångsynta personer är de allra dåraktigaste av alla dårarna som president Lincoln talade om.
Ur Medelhavsområdets förhistoriska töcken trädde den nödvändiga idén om Prometheus fram, den idé som tände gnistan till det som blev den europeiska civilisationen. Människor med sådana idéer måste vinna, på ett eller annat sätt.”
Det är alltså klassiska ideal mot modernism. Leibniz framför sjukdomar som Kant och grejer. Liknande ord som ovan är stark tobak när det kommer till att locka till sig fantatiker och de som kan tänkas gå så långt att utföra attentat. En snubbe som VG kunde nog bli eld och lågor över liknande ord.
Läser man på Schiller-institutets sida så är de i dag stenhårt emot NATO. Verkar vänt i den frågan sedan Palmes dagar. Och stödjer Palestina gör de. Infiltrerar de möjligen PKK-medlemmar? Det är svårt att bli klok på dessa pajsare alltså.
__________________
Senast redigerad av DrComfort 2024-07-19 kl. 20:18.
Senast redigerad av DrComfort 2024-07-19 kl. 20:18.
En slags litegrann Operation chaos fast med Palestinarörelsen den här gången? Tja, byt ut vietnamdessertörer mot engagerade i Palestinarörelsen. EAP skiter väl i Palestinas sak. De hänger med palestinier och registrerar och rapporterar till olika underrättelsetjänster och säkerhetspoliser, skulle i alla fall inte förvåna med tanke på deras historia. Det vore faktiskt lite intressant att gräva i om de har en deal med SÄPO där.
Citat:
Varsågod.
Datum finns på sidan 6.
Förundersökningsprotokoll Christer Pettersson - Protokoll III:2 - Brottsplatsen och vittnesförhör - Mordplatsen del 1
Citat:
Tack för din input !
Med avseende på Palmemordet tycker jag att bilden av EAP som en bunt stollar och galningar hamnat lite snett. Visst fanns där många överdrifter och tvivelsutan en del galenskap, men om vi ska betrakta EAP som galningar så måste vi ju också betrakta hela samhällsapparaten idag som sinnessjuk. För egen del lutar jag kanske lite åt det hållet, men samtidigt går det ju inte att föra några ordnade resonemang om en företeelse som man avfärdar som sinnessjuk. Vad som behövs är snarare en slags "psykoanalys på makroplanet" där man tittar närmare på vad EAP egentligen handlade om – och därmed även på vad "det nya Sverige" som vi idag lever i handlar om.
Jag funderar just nu i banorna : nyttiga galningar.
Om man vill ta bort Palme så vore det riktigt korkat att skicka agenter direkt knutna till statsmakten i fråga.
Men med en ordentlig rökridå , flera mellanled och halvtossiga personer däremellan kan det bli mycket svårt att se kopplingarna - och ett skott med en magnum räcker mer än väl. Bättre om det avfyras av en fanatiker .
Vi hade hatorganisationen EAP (+Enerström) som var de Palme fruktade mest enligt den videon jag tidigare postade , vi hade Stay Behind i huset intill mordplatsen. Victor Gunnarsson & Stig Engström?
På en makro-nivå kanske man ändå kan se kopplingarna så här nu i efterhand ?
Citat:
Varsågod.
Datum finns på sidan 6.
Förundersökningsprotokoll Christer Pettersson - Protokoll III:2 - Brottsplatsen och vittnesförhör - Mordplatsen del 1
Datum finns på sidan 6.
Förundersökningsprotokoll Christer Pettersson - Protokoll III:2 - Brottsplatsen och vittnesförhör - Mordplatsen del 1
Stort tack!!
Citat:
Jag slutade läsa JB Lindqvists "X-papper" på sid 23.Tack för det. Visst kan man göra en lista av alla logiska alternativ, men det besvarar ju inte frågan om vilket av alternativen som är det relevanta.
Att det skulle saknas uppgifter i materialet som kan läggas till grund för ett mötesscenario är väl ett minst sagt tvivelaktigt påstående. Redan på mordnatten uppger vittnet Anders Delsborn i förhör att han sett paret Palme stå och samtala med en tredje man på trottoaren utanför Dekorima, och han kan rentav beskriva både huvudbonaden och ytterrocken på den mannen. Det är en direkt iakttagelse av ett möte medan det pågår. Mer konkret än så kan det knappast bli.
Ett sådant möte måste naturligtvis ha planerats i förväg, och jag tänker mig att biobesöket i själva verket kan ha fungerat som ett slags svepskäl för att skaffa sig en anledning att gå ut på stan utan livvakter. Då är mötet förlagt både i tid och rum så att det ska vara på vägen hem efter bion. Vänder man på steken kan man rentav tänka sig, att valet av film och biograf kan ha gjorts för att stämma med tiden och platsen för mötet. Under alla förhållanden menar jag att de två aspekterna samordnats.
Att paret Palme avgår från Bokcirkeln cirka 23.15 stämmer utmärkt, men beslutet att tacka nej till téet och bryta upp så pass snart – Mårten säger att de bara stod och pratade i 2-3 minuter – kan ju också ha berott på att de hade en tid att passa, nämligen mötet vid Dekorima. Då är en rimlig mötestid 23.20, men Palme kommer dit 1-2 minuter tidigt. Så gör man om det är en tid man inte får missa, vilket är fallet om man väntar sig leverans av post från en kurir, vilket är vad jag menar att mötet gått ut på.
Att Lisbeth funnits med vid posthämtningen är inget konstigt alls, men förklarar varför hon redan på mordkvällen tiger om det när hon talar med Rimborn och sköterskorna på Sabbatsberg. Om hon inte varit införstådd skulle hon ju kunnat tala bredvid munnen om det, vilket hon i viss mån gör men bara på ett indirekt vis. Till exempel nämner hon till Ingeborg Sundh att det var Olof Palme som ville gå dit till Dekorima, vilket alltså nämns innan hon hittat på sin egen cover story om att det var hon själv som bestämde vägen genom att vilja gå över och titta i Saris skyltfönster.
Så jag tycker dels att mötesscenariot har mycket starkt stöd i materialet inklusive förloppsanalysen, och det förklarar dessutom varför Lisbeth konstrat och trilskats och hållit sig undan på alla upptänkliga vis. Så gör man när man har något att dölja, något som man inte får tala om men ändå är rädd för att röja ifall man utsätts för helt öppna och förbehållslösa utfrågningar.
Den "landmina" som Lisbeth lämnar efter sig är emellertid hennes uppgifter vid rättegångarna om vart gärningsmannen tagit vägen efter skotten. Där röjer hon att gärningsmannen inte är identisk med mannen som sprang upp på åsen efter skotten, och då har vi ett tvåmannascenario. Ironiskt nog kopplar det även ihop med en annan sak som Lisbeth nämnde redan på mordkvällen, nämligen uppgiften till Lena Österman om att de just mött någon på trottoaren när det smällde.
Där har vi en extra gubbe på Sveavägens trottoar, som utgör den "kreditpost" som sedan debiteras mot den extra gubben inne i gränden – enligt Lisbeths uppgifter vid rättegångarna då. Gubbräkningen balanseras på så sätt, dvs antalet gubbar ute på Sveavägen före skotten är lika med antalet gubbar inne på Tunnelgatan efter skotten. Gubbräkningen räknas, debet och kredit måste balanseras.
Vad beträffar det eventuella samtalet med en annan man vid Bokcirkeln, så har jag redan tidigare skrivit ganska utförligt om den så kallade "antastningen". Det var Lars Borgnäs som drog igång den saken, när han talat med Gun Tredite och Katrin Ekström och då fått uppfattningen att en man iförd beige rock skulle ha antastat Olof Palme medan denne stod och pratade med familjen.
Den här "paletåmannen" (som vi kallade honom) sökte jag med ljus och lykta, inte minst därför att han verkade stämma in så fint på den beigeklädde man som Lisbeth Palme talade om vid mordplatsen, och som hon placerade cirka 30 meter norrut längs Sveavägen. Men det var i tidernas begynnelse för min del, och när jag gradvis insåg att Lisbeths beige man var identisk med Anders Björkman och att hon bara överdrivit avståndet och satt fel färg på jackan, då började både "antastningen" och "paletåmannen" att falla isär för mitt vidkommande.
En noggrann analys av Tredite & Ekström gav sedan vid handen, att det hela för Tredites del tycks handla om en enkel sammanblandning med Curt Lidgard som hon tidigare sett stå och samtala med Olof Palme inne i Grands foajé, och för Ekströms del handlar det om att fel ytterplagg på Mårten Palme, som hade någon slags "flygarjacka" i brunt läder på sig. Så slutresultatet blev för min del att alltihop upplöstes i ingenting. Det var Borgnäs nu inte särskilt belåten med, men det kan inte hjälpas.
Men för att avslutningsvis återvända till huvudfrågan, så är ett mötesscenario enligt min mening det enda fungerande alternativet – och då inkluderar jag både konspirationssidan och den ensamma gärningsmannasidan. Alternativet till ett mötesscenario är ett "chase"-scenario (se JB Lindqvists "X-papper" sid 68):
https://www.jblindqvist.se/wp-content/uploads/2024/02/X-Reviderad.pdf#page=68)
Även om Lindqvist talar om konspirationsmodeller så gäller det jag just sagt faktiskt lika alldeles oavsett om det är en konspiration eller en ensam gärningsman. En ensam gärningsman måste ju "jaga Palme" från den punkt där han får syn på denne och fram till mordplatsen. Och då menar jag att inga "chase"-scenarier går att få att fungera i praktiken. Vad materialet visar är att en, och endast en, man följer efter paret Palme från Grand till mordplatsen. Av signalementet att döma är det samme man som Delsborn sedan ser paret Palme stå och samtala med. Det blir ju inte mycket till "chase" om Palme känner mannen, eller hur?
Att det skulle saknas uppgifter i materialet som kan läggas till grund för ett mötesscenario är väl ett minst sagt tvivelaktigt påstående. Redan på mordnatten uppger vittnet Anders Delsborn i förhör att han sett paret Palme stå och samtala med en tredje man på trottoaren utanför Dekorima, och han kan rentav beskriva både huvudbonaden och ytterrocken på den mannen. Det är en direkt iakttagelse av ett möte medan det pågår. Mer konkret än så kan det knappast bli.
Ett sådant möte måste naturligtvis ha planerats i förväg, och jag tänker mig att biobesöket i själva verket kan ha fungerat som ett slags svepskäl för att skaffa sig en anledning att gå ut på stan utan livvakter. Då är mötet förlagt både i tid och rum så att det ska vara på vägen hem efter bion. Vänder man på steken kan man rentav tänka sig, att valet av film och biograf kan ha gjorts för att stämma med tiden och platsen för mötet. Under alla förhållanden menar jag att de två aspekterna samordnats.
Att paret Palme avgår från Bokcirkeln cirka 23.15 stämmer utmärkt, men beslutet att tacka nej till téet och bryta upp så pass snart – Mårten säger att de bara stod och pratade i 2-3 minuter – kan ju också ha berott på att de hade en tid att passa, nämligen mötet vid Dekorima. Då är en rimlig mötestid 23.20, men Palme kommer dit 1-2 minuter tidigt. Så gör man om det är en tid man inte får missa, vilket är fallet om man väntar sig leverans av post från en kurir, vilket är vad jag menar att mötet gått ut på.
Att Lisbeth funnits med vid posthämtningen är inget konstigt alls, men förklarar varför hon redan på mordkvällen tiger om det när hon talar med Rimborn och sköterskorna på Sabbatsberg. Om hon inte varit införstådd skulle hon ju kunnat tala bredvid munnen om det, vilket hon i viss mån gör men bara på ett indirekt vis. Till exempel nämner hon till Ingeborg Sundh att det var Olof Palme som ville gå dit till Dekorima, vilket alltså nämns innan hon hittat på sin egen cover story om att det var hon själv som bestämde vägen genom att vilja gå över och titta i Saris skyltfönster.
Så jag tycker dels att mötesscenariot har mycket starkt stöd i materialet inklusive förloppsanalysen, och det förklarar dessutom varför Lisbeth konstrat och trilskats och hållit sig undan på alla upptänkliga vis. Så gör man när man har något att dölja, något som man inte får tala om men ändå är rädd för att röja ifall man utsätts för helt öppna och förbehållslösa utfrågningar.
Den "landmina" som Lisbeth lämnar efter sig är emellertid hennes uppgifter vid rättegångarna om vart gärningsmannen tagit vägen efter skotten. Där röjer hon att gärningsmannen inte är identisk med mannen som sprang upp på åsen efter skotten, och då har vi ett tvåmannascenario. Ironiskt nog kopplar det även ihop med en annan sak som Lisbeth nämnde redan på mordkvällen, nämligen uppgiften till Lena Österman om att de just mött någon på trottoaren när det smällde.
Där har vi en extra gubbe på Sveavägens trottoar, som utgör den "kreditpost" som sedan debiteras mot den extra gubben inne i gränden – enligt Lisbeths uppgifter vid rättegångarna då. Gubbräkningen balanseras på så sätt, dvs antalet gubbar ute på Sveavägen före skotten är lika med antalet gubbar inne på Tunnelgatan efter skotten. Gubbräkningen räknas, debet och kredit måste balanseras.
Vad beträffar det eventuella samtalet med en annan man vid Bokcirkeln, så har jag redan tidigare skrivit ganska utförligt om den så kallade "antastningen". Det var Lars Borgnäs som drog igång den saken, när han talat med Gun Tredite och Katrin Ekström och då fått uppfattningen att en man iförd beige rock skulle ha antastat Olof Palme medan denne stod och pratade med familjen.
Den här "paletåmannen" (som vi kallade honom) sökte jag med ljus och lykta, inte minst därför att han verkade stämma in så fint på den beigeklädde man som Lisbeth Palme talade om vid mordplatsen, och som hon placerade cirka 30 meter norrut längs Sveavägen. Men det var i tidernas begynnelse för min del, och när jag gradvis insåg att Lisbeths beige man var identisk med Anders Björkman och att hon bara överdrivit avståndet och satt fel färg på jackan, då började både "antastningen" och "paletåmannen" att falla isär för mitt vidkommande.
En noggrann analys av Tredite & Ekström gav sedan vid handen, att det hela för Tredites del tycks handla om en enkel sammanblandning med Curt Lidgard som hon tidigare sett stå och samtala med Olof Palme inne i Grands foajé, och för Ekströms del handlar det om att fel ytterplagg på Mårten Palme, som hade någon slags "flygarjacka" i brunt läder på sig. Så slutresultatet blev för min del att alltihop upplöstes i ingenting. Det var Borgnäs nu inte särskilt belåten med, men det kan inte hjälpas.
Men för att avslutningsvis återvända till huvudfrågan, så är ett mötesscenario enligt min mening det enda fungerande alternativet – och då inkluderar jag både konspirationssidan och den ensamma gärningsmannasidan. Alternativet till ett mötesscenario är ett "chase"-scenario (se JB Lindqvists "X-papper" sid 68):
https://www.jblindqvist.se/wp-content/uploads/2024/02/X-Reviderad.pdf#page=68)
Även om Lindqvist talar om konspirationsmodeller så gäller det jag just sagt faktiskt lika alldeles oavsett om det är en konspiration eller en ensam gärningsman. En ensam gärningsman måste ju "jaga Palme" från den punkt där han får syn på denne och fram till mordplatsen. Och då menar jag att inga "chase"-scenarier går att få att fungera i praktiken. Vad materialet visar är att en, och endast en, man följer efter paret Palme från Grand till mordplatsen. Av signalementet att döma är det samme man som Delsborn sedan ser paret Palme stå och samtala med. Det blir ju inte mycket till "chase" om Palme känner mannen, eller hur?
Citat:
Nej det är inte svårt. Det är lätt att tolka som att de har talat efteråt. Däremot är det svårt att tolka som att gruppen pratat om mordet i bilen, under bilresan.
Det är svårt att tolka förhörsutskriften på annat sätt än att gruppen pratat om mordet i bilen, under bilresan.
Tillägg efter Packetipiketens svar härunder:
Det av mig kritiserade citatet kommer från JB Lindqvists "X-papper" sid 23
__________________
Senast redigerad av lillkarsk 2024-07-19 kl. 21:54.
Senast redigerad av lillkarsk 2024-07-19 kl. 21:54.
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera
