Hur duckar alla storsparare sin dödsångest?

Hur menar du att det är en halmgubbe?

Det är väl ett praktexempel på ödets ironi, att någon som haft som yrke att läxa upp de som varit oansvariga och slösaktiga att lära dem att tänka på morgondagen, inte får uppleva en morgondag? Det är just det som är problemet. Om det gick att få något slags gudomligt kontrakt där det fanns en garanti att man skulle uppnå en viss ålder så är maniskt sparande mer försvarbart. Men eftersom livet är rysk roulette varje dag så är det på gränsen till narcissistiskt att sätta sig ner och boka in en massa saker i en avlägsen framtid... planerna kan slå in, men de kräver maxklaff och massor av tur. Därför gillar jag inte när storsparare ska läxa upp storslösare och kalla oss idioter, för det finns också en del idioti i att glömma hur volatilt livet är.

Restaurangmat av högsta kvalitet, långresor utomlands, prylar, osv. Sånt som sätter krydda på tillvaron. Jag värdesätter bra mat väldigt högt, folk kan sitta med sina micrade Dafgårds-halvfabrikat och jubla över att de sparade lite mynt men jag tycker det är värt det med mat på en favoritrestaurang.

Varje år så dödas ca 230 i trafiken, och ca 95000 dör totalt i Sverige. För varje person som dödas i trafiken så är det med andra ord över 400 som dör av något annat, vanligtvis åldersrelaterade sjukdomar.

Du planerar ju för att vara den där som dödas i trafiken, men själv så planerar jag för att tillhöra någon av de där över 400. Oddsen är onekligen på min sida.

Jag är i kategorin av de som räknas som slösare, lever för dagen etc. Har prövat att spara några gånger i livet men motivationen sinade väldigt fort. Ett stort skäl till detta är att man blir påmind konstant om hur skört livet är. Jag vet inte om det är jag och folk som också gillar att bränna pengarna man har som har en sjukdom eller om det är den andra sidan som har en naiv världsbild, men jag känner iaf varje dag att liemannen knackar på axeln.

Kan inte komma på en enda dag när man inte tänker på döden. Även om man inte gör det så kommer det ju upp i nyllet varenda dag om folk som dör som flugor, och de är ofta yngre än en själv (som golfproffset i förrgår). Att koppla bort detta och intala sig själv att man är en "untouchable" som inte kommer dö förrän man fyllt 90 tycker jag är sjukligt, jag förstår inte hur man kan tänka bort, meditera bort, kalla det vad ni vill, sitt möte med döden. Hur gör ni?

Jag ogillar också tanken på att jobba stenhårt>spara>dö>random människor/staten får dina pengar. Jag tycker att det är deprimerande och att en sådan livsstil är emot livet som det var menat att levas, det vill sägas för dagen. Det är iaf så jag tycker livet ska levas. Om jag fått en garanti på ett långt och hälsosamt liv, då hade jag börjat spara.

Den som har en ordnad ekonomi, buffertsparande och hela baletten, den personen njuter av restaurangmat av högsta kvalitet osv. Men den som lever på marginalen får ännu mera njutning, just för att det egentligen inte finns pengar till sånt.
.

Restaurangmat av högsta kvalitet, långresor utomlands, prylar, osv. Sånt som sätter krydda på tillvaron. Jag värdesätter bra mat väldigt högt, folk kan sitta med sina micrade Dafgårds-halvfabrikat och jubla över att de sparade lite mynt men jag tycker det är värt det med mat på en favoritrestaurang.

Nej, jag tror inte att jag kommer uppnå en hög ålder. Denna gissning är inte baserat på nihilism eller fatalism utan att jag levt ett hårt liv där jag sabbat min kropp med väldigt mycket stress och krökande.

Kom och tänka på ett minne som är nästan exakt fem år gammalt nu. Jag kan sätta en tidsstämpel på lunchen för jag minns att en av oss pratade om den sista säsongen av GoT som precis skulle sändas, så detta var i april 2019. Vi åt lunch tillsammans, jag, två som var väldigt nära och kära + en av deras respektive som jag inte kände så bra.

Inom ett spann av tre år så är alla döda. Jag är den enda som är kvar från vår utelunch i vårsolen, vilket är helt surrealistiskt att tänka på då alla var till synes friska då, och samtliga var relativt unga. Det är sånt där som etsar sig fast i hjärnhinnan. Det var en helt vanlig dag i mitt liv som nu paketerats om i min hjärna eftersom det är ett praktexempel på att det inte går att "boka" in framtiden som alla maniska storsparare gör. När jag ser folk göra 20-30 årsplaner framöver så bara skakar jag på huvudet för jag vet att chansen är minimal att deras förträffliga ritningar faller väl ut.

Grejen är denna att vi som gillar att spara, inte gillar att spendera pengar på skitsaker. Jag gillar inte att konsumera bara för att. Materialism har aldrig lockat mig. Har jag mycket pengar går jag hellre ner i arbetstid än att spendera för att jag har pengar på banken.

Men jag är väl medveten om hur det sett ut i min släkt bakåt (50% för innan pension), så lever hellre gött nu, även om jag inte har samma "dödsångest" som ts.

Skulle inte vilja säga att jag har enorm dödsångest, det var den rubriken jag kom på för stunden. Men jag tänker ofta på döden. Likt dig, om jag förstod din post rätt, så verkar jag ha mycket otur med generna, om det är något att gå efter (dvs att släktingar dör som flugor). De som sparar hårdast är de som inte gått på pumpen, rent generellt. Rimligtvis så borde dödsfall som inträffar gång efter annan påverka en på ett undermedvetet sätt.

Skulle inte vilja säga att jag har enorm dödsångest, det var den rubriken jag kom på för stunden. Men jag tänker ofta på döden. Likt dig, om jag förstod din post rätt, så verkar jag ha mycket otur med generna, om det är något att gå efter (dvs att släktingar dör som flugor). De som sparar hårdast är de som inte gått på pumpen, rent generellt. Rimligtvis så borde dödsfall som inträffar gång efter annan påverka en på ett undermedvetet sätt.