Hur duckar alla storsparare sin dödsångest?

Jag är i kategorin av de som räknas som slösare, lever för dagen etc. Har prövat att spara några gånger i livet men motivationen sinade väldigt fort. Ett stort skäl till detta är att man blir påmind konstant om hur skört livet är. Jag vet inte om det är jag och folk som också gillar att bränna pengarna man har som har en sjukdom eller om det är den andra sidan som har en naiv världsbild, men jag känner iaf varje dag att liemannen knackar på axeln.

Kan inte komma på en enda dag när man inte tänker på döden. Även om man inte gör det så kommer det ju upp i nyllet varenda dag om folk som dör som flugor, och de är ofta yngre än en själv (som golfproffset i förrgår). Att koppla bort detta och intala sig själv att man är en "untouchable" som inte kommer dö förrän man fyllt 90 tycker jag är sjukligt, jag förstår inte hur man kan tänka bort, meditera bort, kalla det vad ni vill, sitt möte med döden. Hur gör ni?

Jag ogillar också tanken på att jobba stenhårt>spara>dö>random människor/staten får dina pengar. Jag tycker att det är deprimerande och att en sådan livsstil är emot livet som det var menat att levas, det vill sägas för dagen. Det är iaf så jag tycker livet ska levas. Om jag fått en garanti på ett långt och hälsosamt liv, då hade jag börjat spara.

]Du måste till en början förstå att det inte finns något som är personen du. Det är en illusion som din hjärna spelar upp för sig själv inför dig.
Därefter kan du gå vidare steg för steg och släppa det värdsliga men du kommer inte att lyckas om du håller fast vid din person i en tro att han/hon är du.

Vanliga människor har inte daglig dödsångest och behöver inte spendera pengar för att lindra ångesten. Det låter snarare som att du bör ta itu med dina psykiska besvär.

Kan inte se att sparande och dödsångest har något direkt samband, men men.
Har man dödsånget och tänker på döden varje dag så spelar det nog ingen roll om man är storsparare eller inte. Eller det kanske är det som får en att leva "paycheck to paycheck", att det ständiga tänket på döden får en att tappa förmågan att planera för mer än en vecka/månad i taget.

Personligen har jag ingen dödsångest, men vet samtidigt att inget är garanterat. Försöker därför ha en bra balans mellan att leva så som jag trivs med nu och samtidigt spara för att kunna bibehålla det om/när inkomsterna sjunker. Vetskapen att om jag kolavippar tidigare än jag tänkt så få mina barn ta över det jag sparat ihop gör ju att jag ändå inte tycker det är onödigt.

Är en sparsam snubbe och mål nr 1 är att ta tidig pension ihop med min kvinna.

Skulle jag bli allvarligt sjuk och dö i förtid så är jag inte ett dugg störd på att mina barn får pengarna. De är båda unga vuxna som förstår att lägga pengarna på vettiga saker, skulle glädja mitt hjärta om de tex blev skuldfria (bolån) tidigt.

Dödsångest kan jag få till och från, liksom min kvinna kan få och många vänner - men ekonomin gör vare sig till eller från där tycker jag. Det handlar mer om att jag/vi passerat halva livet och det är väl fan inte kul.

Det är lättare om du har barn eller andra nära som du verkligen bryr dig om.

Konceptet att springa runt på savannen och käka bananer för dagen och sedan våldta någon get och chilla i skuggan har ju bevisligen inte varit speciellt framgångsrik.

Förmågan till långsiktig planering har varit grundläggande för civilisationens framväxt och framgång.

Tror du att någon kommer att döma dig om 100 år för att du sparade 20 lakan istället för att åka till mallorca en vecka? Skitsnack. Ingen kommer att veta om att du någonsin levt.

Du får med dig varken pengar eller minnen in i tomheten. Ett överflöd av pengar ger både mig och de mina en stabil resa och guldkant på tillvaron nu. Med pengar kan jag rubba berg för någon annan om det behövs. Minnen kan jag inte göra ett skit med. Mina prioriteringar är tydliga.

Med det sagt kan man förstås unna sig själv emellanåt även om man sparar pengar. Faktum är att du måste, annars blir livet jävligt långtråkigt. Men att konstant vara tom? Hur fan gör man då egentligen? Om man inte tycker att meningen med livet är att knarka&supa varje dag dvs för då förstår jag om pengarna tar slut.

Tänker sällan på döden, rent statistiskt är det låg risk att jag dör i närtid. Men man vet aldrig så håller med om att livet bör njutas medan man kan, inte på ett hedonistiskt sätt för det känns ändå inte bra mer än kortare stunder, utan göra saker som gör en trygg och glad. De kostar sällan mycket om ens något.

Förstår inte riktigt ditt gnäll.
Alla kan dö av lite vad som helst närsomhelst.

Det behöver man ju inte gå runt och tänka på.

Du får ju se till att tjäna tillräckligt med pengar så du både kan spara och leva det liv du vill. Allt kostar inte miljoner, även om man tycker om att spendera så gör man ju inte av med någon större del av besparingarna.

Om jag dör så fördelas min egendom och mina pengar enligt det tydliga testamente jag upprättat.

Ungefär som jag då, jag sätter upp mål och då når jag det målet också, ett mål var att ha så mycket pengar jag kunde gå i väldigt tidig pension och det gjorde jag också för några år sedan.

Dödsångest tror jag inte jag haft, men är medveten om hur skört livet är, men för mig har det inget alls med pengar att göra eller en massa meningslösa prylar/resor man kan köpa. Så länge jag har gården, bil, hoj och jyckarna är jag nöjd. Äter gott, dricker gott, har en vuxen dotter och en särbo jag trivs med.

Trådtitel implicerar att storsparare har dödsångest. Som övriga påpekat i tråden är TS känslor inför döden ej normala och är något som hämmar hen i sin vardag (genom att leva ett ekonomiskt osunt liv). Prova att gå till en psykolog. Man kan få hjälp för dödsångest och det kan vara värt att prova?