Hur duckar alla storsparare sin dödsångest?

När jag fyllde 40 insåg jag att det var ungefär halvtid, samt att de bästa åren varit.

Nu månadssparar vi till barnen, har en buffert om något skulle gå sönder i huset, resten KÖPER vi upp.

BRÄNN BRÄNN BRÄNN !!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Bränn varenda jävla krona, du lever i dag och du kan va död och begraven om en månad!


Edit : Olika typer av pensionssparande, privat och tjänstepension har vi också, fyller dock inte på ett öre mer i det privata pensionssparandet och efter 45års ålder köper jag nu bara hyfsat trygga tråkiga fonder för all utdelning från aktier, nyinvesterar inte i några aktier och har slutat att vara engagerad i både macro och micro. "Buy the index" är min melodi, bara löjligt och tro att man skall sitta som snart pensionär och detaljstyra sitt sparande, lever i dag.

Ingen har någonsin kunnat leva för dagen, då svälter man ihjäl ganska fort. Förr i tiden (och även dagens generation) så fick man planera jakt och sådd och fiske för ett eller flera år framåt de bistra månaderna.

Så när kunde man leva för dagen utan att parisitera på andra tänker du?

Om man lever till över 80 så var det ändå värt att spara dom där pengarna när man var 30. Det är lika bra att göra ett försök och hoppas på det bästa, när man väl är gammal och överlever så kommer man ångra sig annars. Då sitter man där som fattigpensionär och åldern för att gå i pension kommer höjas, så det känns bra att ha pengar man kan använda till att förtidspensionera sig.

Så TS vill analysera hur vi som är sparsamma, som jag, orkar leva med en psykiska pressen att äga pengar. Medans han själv har dödsångest varenda dag?...

Kanske är TS något på spåret där. Jag tror jag kommer att leva för evigt, jag tänker aldrig på min hälsa eller livets slut fast jag är 60, och självklart sparar jag för att kunna bli 90 och bo fint.

Det är väl uttestat redan under 1960-talet att de barn som kan kontrollera sig själva, t.ex spara, kommer att leva längre, vara friskare, ha ett rikare liv. Medans de som barn är spontana, inte kan hålla sig, inte kan spara, får sämre och kortare liv.

Detta sagt kan jag säga att jag ägde Ericsson-aktier 2000 och de sjönk flera miljoner och det var en jobbig tid. Men nu har jag vant mig vid att det går upp och ner och jag har inga grubblerier kring börsen längre. Jag är för erfaren.

Nobelpristagaren i medicin 1963, John Eccles, som själv var religiös, trodde att universum består av två domäner, den materialistiska som upplever med våra sinnen och en informationsdomän bortom tid och rum. Det skulle vara en förklaring till människans dualistiska känsla av att bestå av både kropp och själ och känslan att det finns en Gud. Fysikpristagaren sammma år, Eugen Wigner, spekulerade att medvetande är en fundamental del av universum och att dagens naturvetenskap bara klarar av specialfallet när medvetandet kan försummas. Även fysikpristagaren 2020, Roger Penrose, har varit inne på samma idé och har skrivit åtskilliga böcker i ämnet.

Man kan kalla denna eviga informationsdomän för "medvetandets hav" som jag gjorde eller "Gud" som du som religiös verkar föredra. Och eftersom vi bara är en våg på medvetandets hav under livet och förenas med havet efter döden så är vi som du säger en del av Gud.

Jag tror att vara givmild och hjälpa andra är en säkrare väg till lycka än både slösande och att samla pengar på hög. Om livet är ett paradis eller ett helvete beror dock inte bara på en själv. Tyvärr lider en del människor av sjukdomar, fysiska eller psykiska, som gör livet till ett helvete. Man brukar säga "Den som är frisk har många problem, den som är sjuk har bara ett". Om man är frisk ska man vara glad och tacksam istället för att beklaga sig över att allt inte är perfekt. Man ska inte heller titta med avundsamma blickar på andras liv. Då gör man bara sig själv olycklig.

Hur blir du lyckligare av att köpa massa skit?
Går ju leva hur gott som helst på vanlig knegar lön och endå spara pengar. Känns som många som ej kan spara bara har ekonomisk dyslexi.

Det gick ju kanon för programledaren i Lyxfällan... hur menar du att hans sparmetoder räddade honom de sekunder innan bilen kvaddades?

Kan bara tala för mig själv men jag mår kanonbra när jag är på rushen och spenderar, gör det jag känner för etc. Då känner jag att livet är värt att leva, att det hela går som tåget. Det kanske är för att jag varit skuldsatt så mycket i mitt liv som gör att de få gånger jag har en oväntad boost på bankkontot så känner jag mig oövervinnerlig, och surfar vidare på det genom att spendera på mina favoritsaker.

Alla är olika. Många här trycker att spendera pengar på nöjen är värdelöst och oansvarigt, jag tycker att spontanitet och äventyr ger den krydda som gör livet värt att leva. Jag blir deprimerad av att sitta och stapla pengar på hög, tycker det är tråkigt rent psykologiskt.

Ditt inlägg verkligen osar Flashback och jag håller med. Mycket välformulerat!

Att leva från lön till lön är att alltid ha sin bästa tid bakom sig. I det scenariot så börjar livet på noll, och sedan går det bara utför. Jag inser att jag inte är odödlig, men med tanke på att jag sparar ganska mycket så finns det en hyfsad chans att jag på det hela taget har mina bästa år framför mig.

Varje år så dödas ca 230 i trafiken, och ca 95000 dör totalt i Sverige. För varje person som dödas i trafiken så är det med andra ord över 400 som dör av något annat, vanligtvis åldersrelaterade sjukdomar.

Du planerar ju för att vara den där som dödas i trafiken, men själv så planerar jag för att tillhöra någon av de där över 400. Oddsen är onekligen på min sida.

Om du vill vara spontan och leva från lön till lön och den biten så är det såklart helt ok. Alla bör få använda sina pengar hur de vill. Det finns för mig inget problem i detta. Lever man på det här sätter ska man dock räkna med att få leva endast på sin pension senare och om det skulle vara så att det blir problem med pensionen (att man får mycket mindre än det var tänkt eftersom att pensionssystemet de facto är ett pyramidspel som endast fungerar under vissa omständigheter) så ska dessa personer inte få en krona i bidrag, även om pensionen skulle slopas helt. Då får de leva på gatan och äta jord och gräs och ständigt plågas av tanken att de skulle varit lite mer ansvarsfulla (och kanske lite mindre spontana).