Allt om ADHD!

Ett av våra barn är det som att tala till en vägg med. Ingenting går i skallen, lyssnar aldrig på goda råd utan väljer att gå sin väg vilket leder till misstag efter misstag. Självklart ska barn få utforska och prova själva, men när du får bra tips som kommer att leda dig rätt, gynna dig i slutänden och du ignorerar det, ja då börjar jag undra om något inte stämmer.




Nej dina föräldrar behöver inte medverka. Mina behövde inte det, jag förklara för psykogen på vc när jag sökte hjälp om hur mina föräldrar är. I deras lilla värld existerar inte NPF.

Berättade för mig mamma att jag har ADHD och blivit utredd. Fick ett kallt jaha tillbaka. Aldrig fått en fråga om det efter att jag nämnt om min ADHD. Jag pratar inte med min pappa, och till honom har hon inte nämnt att jag är utredd. Jag skiter helt ärligt i vilket.


Ponera att dina föräldrar gått bort, vad skulle vården kräva då? Du kan lugnt söka vård utan föräldrarnas medverkan. Du kanske har ett syskon som kan bistå med hjälp att svara på frågor?


Begär en ny utredning och hota med IVO.


Tråkigt att det tog så lång tid. Jag själv bokade tid hos vc, fick träffa en psykolog.
Det börja med att jag berättade om min barndom och hur livet varit fram tills där jag befinner mig idag ( då vid den tidpunkten ).

Jag fick fylla i ett formulär, sedan bad hon mig att ta med samma formulär till min fru så hon också fick fylla i det. Det var sådana där skattningsskalor. Hon frågade sedan om jag vill gå via regionen eller är det okej om hon söker remiss hos en aktör utanför regionen. Det kan gå snabbare i så fall, och hon fick mitt medgivande till det. Efter 8 veckor fick jag en tid, efter ytterligare 4 veckor fick jag tid hos en psykiater.

Jag skulle vara hos psykiatern i ca 2-3 timmar. Han var helt fantastisk, ett bra samtal som bjöd på många skratt, jag grät emellanåt men mer av lättnad att äntligen få svar på vissa frågor.

Jag fick fylla i diverse skattningar, svara på frågor och lämna urinprov. Medicin fick jag samma dag, och fick själv välja vad jag ville ha för medicin. Han förklara hur de olika medicinerna verkade och jag fick då bestämma själv vad som passar mitt liv. En sjuksköterska hjälpte mig sedan under ca 3 månader med upptrappning av dos.

Gissar att jag hade tur som fick träffa en bra vårdgivare som verkligen brydde sig och ville hjälpa mig.

Anser mig ha fått livet tillbaka. Jobbet funkar bättre än någonsin, det inre lugnet njuter jag av, skönt att slippa tankar, och sådant som kunde få världen att rasa är idag okej nu tar vi en sak i taget, hur löser vi det här?

Jag är en gladare person helt enkelt. Märker inte av någon biverkning då jag lägger mig tidigt, jo en sak äter väl lite mindre men inget jag dör av.

En annan sak, förr kunde jag ta en öl till maten, men sedan jag började med min medicin är alkohol och socker ett minne blott. Finns inget sug.

Är ytterst tacksam att det blev bra till slut. Har mer än halva livet kvar att leva.

Att gå sin egna väg och vägra ta in råd är väl snarare typiskt för barn i största allmänhet och en stor del av självutvecklingen? Personligen så tror jag adhd är över diagnostiserad och koncentrationssvårigheter idag beror till största del på socker, energidrycker och sociala medier.

Det var ju precis det jag skrev hank, visst är det en del av självutvecklingen, och självklart måste du åka på ett par bumper för att komma till insikt och skaffa sig erfarenhet.

Socker och energidryck är inte vårt bekymmer här hemma, sociala medier är ett jävulens påfund och snapchat är den största skitappen någon. Den är ett problem för mobilen är stundtals för ofta halvt klistrad mot ansiktet.

Jag ger dig exempel:

Mobilen ska lämnas in när de börjar skolan. Ofta så väljer han att inte lämna in mobilen och cirkusen är igång skolan mailar om det. Det blir till slut en grej av det för de andra barnen lämnar in sina mobiler, men inte vårt barn.

Läxor, uppgifter, inlämningar, förbereda sig inför prov = alltid i sista sekunden. Det har aldrig hänt att det sker i tid. Trots att vi försöker hjälpa till, påminner mm. Det slutar alltid med att vi sitter upp till 23:30 dagen innan och inte funkar det friktionsfritt alltid tjafs och ointresse.

Synd för skolan säger det hela tiden, tänk om du kunde ta vara på den gåva du fått du är en mycket smart individ, men ditt fokus är någon annanstans. Tex kolla fotbollsmatch på iPad.

Inga vänner, övriga två syskon har fullt med vänner och kompisarna är här eller så syskonen hemma hos kompisarna.

Vederbörande är alltid ensam, hittar aldrig på något. Fick nyligen även höra att viss mobbing finns. Tydligen så har barnet inte tillräckligt dyra märkeskläder. Precis allt ska vara RL och dylika dyra märken eller sneakers får inte kosta under 5000-10000kr.

Jag tycker att just detta barnen har svårt att hänga med i diskussioner, ballar ofta ur och kan prata om illuminati, eller att han läst något annat sjukt, och detta mitt under en normal konversation tex mellan två vuxna. Säg att du jag diskuterar kring något med motorn på bilen, trots att han inte har med diskussionen att göra avbryter han.

Vid ett tillfälle satt jag i ett samtal med en annan person, men ungen skulle konstant avbryta samtalet, om blickar kunde döda men vederbörande kunde inte läsa av min blick att det är dags att hålla käften nu.

Släcker aldrig en lampa, lämnas hemmet och ingen är hemma kommer det vara tänt precis över allt. Vi har försökt med lappar men det funkar inte.

Öppnar aldrig kylen eller brer en macka, äter endast det som serveras eller om frun gjort en färdig matlåda. Kan hellre köpa sig en pizza än att lägga upp mat själv. Micron är för jobbig och jag har observerat att syskonen får hjälpa till.

Rummet är kaos.

Alla barn har lås i skolan, men inte vårt barn. Lås är för jobbigt tydligen.

Skulle spela match, och detta har hänt vid flera tillfällen ser att ungen har sneakers på sig som används till vardags. Trots att det ligger löparskor i väskan, löparskorna är utprovade efter ungens fot då laget springer mycket kring fys.

Svårt att lära sig saker rent generellt, syftar på praktiska saker, eller så finns en ovilja vad vet jag.

Erbjöd moppekort men avstod då jag inte gick med på att en eventuell moped tillåts att trimmas.

Ville ha en mountainbike så ungen fick min, en riktigt fin cykel för ca 15k. Bytte till önskade däck, två gånger har cykeln använts.

Ger upp lätt, klarar inte av att misslyckas. Trots att jag säger att vi har alla börjat från noll, eller varit oerfarna eller inte kunnat utföra ett visst moment men lite övning, träning ger resultat.

Syskonen är raka motsatsen på precis allt.

Jag blir frustrerad vill hjälpa mitt barn inget annat. Är inte ute efter att få en diagnos eller barnet ska medicineras.

Ni som har studerat/universitet och yh med adhd. Hur gick med att landa jobb efter utbildningarna? Kan någon dela med sig erfarenheter? Mvh

Det gick bra för mig även om jag kämpade med en jävla ångest just då. Först timmar, sen vikarie sen tillsvidareanställning. Tog ett halvår.

Bra det gick iaf! Vet arbetsgivaren om din adhd att dom förstår vad det innebär? Inom vilken bransch jobbar du i?

Jag tittar på utbildningar, därför jag frågar

Tack för peppen. Tråkigt att dina föräldrar också är som mina, mina hade nog reagerat på samma sätt som din mamma gjorde.

När jag gjorde min utredning hos VC så påpekade jag flertal gånger att mina föräldrar kommer förstöra min utredning men blev inte tagen på allvar. Vet att jag borde kräva en ny utredning och få en second opinion men har noll tillit kvar för primär vården.

Sökte privat istället och har kommit en bit i processen.

Jag är rätt öppen med det när jag väl känner mig bekväm med mina kollegor, så dem vet. Lite osäker om chefen vet men det hade inte varit något problem att säga till henne det. Har en väldigt bra chef
Jobbar inom psykiatrin.

Förstår dig, bra att du inte gav upp. Jag hoppas att du får den hjälp du behöver.

ADHD är ett begrepp för besvär som bara är skit. Det finns inte en bra sida av något som är ett handikapp.

Känner man inga livssvårigheter av en ständigt röra av tankar som inte fokuserar på något man borde. Typ studera eller följa med i ett samtal eller en film.

Då har man inget problem som blir en diagnos. Men motsatsen blir en diagnos och ett handikapp.

Måste man ta medicin och det hjälper s åhär man ADHD. Inget speed, bara heroin typ.
Behöver man ingen medicin så är man utan en diagnos som bör kallas ADHD, då vi mår skit och det är inget att skoja om och låtsas att ha.

Helvete

Jag fick diagnosen autism som 12-åring men har alltid haft svårt att identifiera mig med diagnosen, särkilt i vuxen ålder. Jag har massor papper på koncentrationssvårigheter, impulsivitet, bråk med lärare/elever etc. Det är först när jag skiftat arbetsuppgifter nu i 20-årsåldern som jag förstått hur totalt värdelös koncentration/motivation jag har under fel omständigheter. Till slut trillade polletten ner att jag med 99% sannolikhet har grov ADHD (inattentive). Om inte istället för så jämsides min autism, som tydligen har en mycket hög komorbiditet med ADHD.

Tidigare har jag alltid accepterat mig för den jag är så att säga. Inte tänkt på mig själv som ett offer och sett det som en del av vem jag är med min autism och mina svårigheter att planera. Att jag personligen har svårt att ta mig i kragen och utföra arbetsuppgifter etc. Men jag märker ju på mig själv att det rent fysiskt inte går och att jag instinktivt vill självmedicinera med alkohol och nikotin... Jag inser att det inte är bra och jag vill ja riktig medicin. Det är därför jag sökt en utredning nu och jag vet i princip att jag kommer bli diagnostiserad.

Hade du inga nämnvärda problem/dokumentation under barndomen och därför tog det lång tid? Jag har massor dokumentation som tyder på symptom redan i 3-årsåldern och föräldrar/kollegor/vänner som kan styrka detta. Det är befriande att inse och acceptera mitt biologiska handikapp men väldigt jobbigt att också veta att jag inte har rätt till medicin än.

Jag hoppas verkligen på att få mitt knark redan i år...

Det jag haft svårt att acceptera eller inse alldeles för länge, men som de facto är en sanning, är att ADHD först och främst är en funktionsnedsättning. Jag/vi som samhälle vet fortfarande inte nödvändigtvis om det är evolutionen som försöker avla fram mer risktagande, annorlunda och kreativa individer, som jag ändå ser mig som. Jag trivs med mig mitt galna själv på det sättet och har alltid gjort det.

Men i grund och botten är det en biologisk funktionsnedsättning oavsett om året är 2024 eller om vi hade varit jägare och samlare på en savann för tusentals år sedan. Personligen vill jag väldigt gärna ha diagnosen som bekräftelse på det och hur jag ska kunna medicinera eller hantera den. Inte att ta på mig en offerkofta och glida ner i mörker.

Rekommenderar väldigt varmt att (med snabbspolning ) titta igenom Russell Barkleys Youtube-serie om just detta: https://youtu.be/kRrvUGjRVsc?si=eg9b6hGcib1dj9Bq Han är en framstående forskare på ADHD sedan decennier tillbaka med hjärtat på rätt plats kring ADHD. Men man blir inte nödvändigtvis jätteglad av att lyssna på honom... Tuffa insikter att svälja.

Livet är och har varit skittufft för mig och jag börjar äntligen förstå varför.