Citat:
Ursprungligen postat av
Smultronvisslare
Verkligen. För mig var de första veckorna värst av alla. Så jag tror faktiskt att Fanni kan må så dåligt som hon gör, för det är inte ovanligt. Det är snarare tvärtom, väldigt vanligt att känna symtom och då rätt tydliga och kraftiga tidigt i graviditeten.
Men som sagt. Jag tror också det är en kombination av bägge delarna hos Fanni. Hon verkar ju vara en person som oroar sig mycket vilket jag faktiskt kan förstå med hennes bakgrund gällande alla graviditeter, år utan att lyckas bli gravida och sedan tre misslyckade återföringar (+ hennes bipoläritet). Men det finns människor som är med om mindre setbacks när de försöker bli gravida som är oroliga när de sedan äntligen lyckas. Så det är nog rätt naturligt. Sedan är det ju en annan sak hur man väljer att hantera denna oro.
Jag tror hon skulle må bättre om hon faktiskt hittade en sysselsättning, såsom ett jobb eller en hobby. För en graviditet är lååååååång. Jag minns hur jag upplevde det som att veckorna sakta rullade framåt och jag hade(har) ändå ett jobb att gå till som tog upp mycket av min tankeverksamhet och tid. Jag tror det skulle vara nyttigt och bra för henne att komma ut och leva lite utanför hemmets fyra väggar.
Ja illamående är väl vanligast runt den tiden.. Sen just det där med att ”klökas” (fulaste ordet jag har hört nånsin tror jag😅

, alltså få kväljningar vet jag inte riktigt , inget jag känner igen riktigt men det händer säkert.
Mitt illamående blev värre för varje graviditet , med yngsta barnet mådde jag illa från typ vecka 6-7 till vecka 30 ungefär. Sen när det äntligen hade tagit slut i 8:de månaden fick jag Covid och mådde illa och kräktes av det😅
Och jag har också varit väldigt orolig , då har jag ”bara” haft två tidiga missfall, ett innan och ett mellan barnen.. hade en del andra komplikationer också.
Och ja hon borde försöka tänka på annat och hitta nått att göra. Tiden går så sjukt långsamt när man är gravid .. jag hade högre risk att föda för tidigt med andra och tredje barnet (men det blev inte så som tur är) så jag fick inte riktigt leva vanligt under andra halvan.. undvika tunga lyft , träning osv och tyckte det var hemskt eftersom jag tycker om att gå långa snabba promenader , träna osv. Är ialalfall väldigt tacksam för att jag inte behövde vara sängliggande. Har man tur och kan leva som vanligt och vara fysisk aktiv är det nog bra att försöka vara det så mycket som möjligt, de flesta mår bättre av det.