Citat:
Ursprungligen postat av
Packetipiketen
(Klicka bakåtpilen för referensinlägg.)
En uppföljning på frågan om Palmemordets djupa rötter i den långa serien av "affärer" under föregående decennium – eller rentav decennier.
För att rekapitulera lite snabbt så hade jag tidigare sökt koppla samman Palmemordet med IB-affären i synnerhet, men även till den mellanliggande spionaffären Stig Bergling. En annan ganska uppenbar möjlighet till koppling mellan Palmemordet och svenskt underrättelseväsen handlar om avpolletteringen av Säpochefen P-G Vinge 1970, som ersattes av sosseriets egna fixare Hans Holmér.
De här är de "gamla surdegar" som främst intresserat mig, även om det finns ett par till – Geijer-affären (bordellhärvan) och sjukhusspionaffären – på 1970-talet som potentiellt skulle kunna tänkas vara av intresse.
I ett par tidigare inlägg gjorde jag en trevare med att försöka sträcka ut tidslinjen ännu längre bakåt, alltså förbi P-G Vinges avpollettering och alltså in på 1960-talet. Under det decenniet var den stora affären naturligtvis spionaffären Stig Wennerström som briserade 1963, och som föranledde den omorganisation av den militära underrättelsetjänsten som ledde till Thede Palms avpollettering och till att Birger Elmér hamnade i förarsätet och att sosseriet tog kontrollen över hela klabbet inklusive både inrikes- och utrikessidan.
Ur motivsynpunkt är det här naturligtvis en intressant historia även om den ligger långt tillbaka i tiden. För man in Wennerström-affären i bilden så sträcker man dessutom med automatik ut tidslinjen ända till 1950-talet och det tips som den sovjetiske KGB-avhopparen Vladimir Petrov kom med redan 1956, och som gick ut på att det skulle finnas två sovjetiska mullvadar i Sverige, varav den ene var militär och den andre diplomat. Militären kom att gå under kodnamnet "Örnen" och diplomaten kallades för "Getingen". När Wennerström omsider greps så fick det svenska kontraspionaget för sig att det var Örnen man hade fångat medan Getingen ännu inte hade kunnat inringas.
Nu i helgen tog jag mig för att lyssna på lite ljudinspelningar som blivit liggande i en folder, därav en med högläsning av valda avsnitt ur Bo Theutenbergs tretusensidiga "Dagbok från UD". Mitt i slölyssnandet hajade jag till, för här säger Theutenberg rent ut att både Säpo:s kontraspionage och han själv menar att Getingen ändå identifierats – som veterandiplomaten och förre kabinettsekreteraren på UD, Sverker Åström.
Så konkreta hade jag inte tidigare uppfattat anklagelserna mot Åström, även om jag naturligtvis sett sådana insinuationer på Anders Jallais blogg. Det som saknas är bevis, och några sådana kommer inte heller Theutenberg med – för de är naturligtvis hemligstämplade. Med andra ord sitter vi där man alltid hamnar med sådana här saker, nämligen med påståenden som parats med ett underförstått "lita på oss!" – från folk som man nog alls inte bör lita på.
https://www.youtube.com/watch?v=adF3QhMzlkM&t=805s
Mot Theutenbergs hypotes om att Sverker Åström var Getingen i Wennerström-affären – och Wennerström själv därmed implicit Örnen – ställer vi då min "busenkla" hypotes (som jag kallade den) om att man förväxlat Örnen med Getingen så att Wennerström i själva verket skulle vara Getingen och inte Örnen.
Vid tiden för Petrovs tips hade Wennerström varit i diplomatisk tjänst i cirka åtta års tid och därför finns minst lika goda skäl till att karakterisera honom som "diplomat" (dvs Getingen) som att kalla honom "militär". Han var naturligtvis bådadera men karriären i det skedet låg främst inom diplomatin.
Om den här iakttagelsen är riktig så betyder det att man på kontraspionaget trott sig ha fångat Örnen när man i själva fångat Getingen. Det innebär ju en enorm skillnad för det fortsatta sökandet efter den andra mullvaden, för om denne är militär och inte diplomat så letar man på helt fel ställen.
Det är det här enkla misstaget, menar jag, som lett till att man hängt upp sig på Sverker Åström under hypotesen att denne skulle vara Getingen. Sedan har man lagt ner en massa resurser på att jaga en mullvad som inte finns medan den verklige Getingen (Wennerström) sitter bakom lås och bom och den verklige Örnen lämnas ifred att verka på den militära sidan.
Inget kunde vara bättre från Sovjets synvinkel, och just därför kan man lägga till hypotesen om att Sverker Åström fungerade som "lockbete" eller "dangle" för att vilseleda det svenska kontraspionaget. Därav den fruktlösa jakten på att binda Sverker Åström till sovjetiskt spionage.
Om inget sådant finns så går heller inget att bevisa, vilket då driver det svenska kontraspionaget med kallakrigshökar typ Theutenberg till vansinne i det att "de minsann vet" att Åström är en sån och en sån – men de kan ändå inte bevisa något och dessutom har den här förmente "KGB-agenten" beskydd från självaste Olof Palme. Kommentarer från Olof Frånstedts sida, som också citeras av såväl Theutenberg som Jallai, tycks bekräfta den här bilden av total frustration kombinerad med den otroliga envetenhet som jänkarna kallar för "pigheadedness".
Min alternativa idé om de här förhållandena heter alltså, att Stig Wennerström vid tiden för Petrov-affären i första hand var diplomat och att han därför var Getingen och inte Örnen. När man omsider – sju år efter Petrovs tips – grep Wennerström så var den sovjetiska tjänsten synnerligen nöjda med att det svenska kontraspionaget då trodde att det var Örnen man gripit och inte Getingen.
Vid pass 1963 hade Wennerström sedan länge uttömts som informationskälla och då ligger det ju nära till hands att själva gripandet av denne kommit till stånd tack vare läckor från den sovjetiska sidan, dvs att Wennerström utgjorde "bondeoffer". För om man tänker sig att Örnens verkliga identitet var Birger Elmér så betydde ju Wennerström-affären att man kunde placera sin egen mullvad i förarsätet för hela den svenska underrättelsetjänsten.
Mot den bakgrunden ter sig spelet med Sverker Åström som tragikomiskt, för här har den sovjetiska sidan använt Åström som "rött skynke" för den allmer rasande svenska tjuren dvs kontraspionaget. Men precis som i varje tjurfäktning så slutar den här historien med tjurens nederlag, och under tiden som det här sorglustiga spelet pågår sitter alltså den sovjetiska mullvaden i orubbat bo som chef för hela den svenska militära underrättelsetjänsten.
Så ser min teori ut om saken, och som ni ser är kontrasten gentemot Theutenbergs porträtt högst betydande. För Theutenbergs del går kopplingen mellan Wennerström-affären och Palmemordet via just Sverker Åström, som vid den tiden var pensionär men ryckte in för att hjälpa Hans Holmér och Ebbe Carlsson med trixandet och fixandet på den utrikespolitiska sidan.
Theutenberg och jag är eniga om att trixandet och fixandet främst handlat om att skydda sosseriet från exponering, men våra meningar går isär rörande Sverker Åströms identitet som Getingen. Till skillnad från Theutenberg menar jag att Åström varit ett lockbete (decoy, dangle) som använts för att hålla det svenska kontraspionaget upptaget med en ändlös mullvadsjakt som inte kunde leda någon vart.
Under tiden som detta pågick – och då talar vi om decennier – satt den verklige mullvaden i förarsätet för hela den svenska militära underrättelsetjänsten. Just det förhållandet ligger då bakom allt trixande och fixande med såväl PKK-spåret som med andra fikonlöv för att skydda sosseriet från att exponeras och därmed permanent förbrukas som politisk kraft i Sverige. Den ligger även bakom Hans Holmérs lika kryptiska som bevingade ord: "När sanningen om det här kommer fram så kommer det svenska samhället att förändras i grunden".
Jag vidhåller att lösningen på Palmemordet är liktydig med ett permanent regimskifte i Sverige, och då tycker jag att den ovan skissade teorin om hur det hela hänger samman med alla "affärer" hela vägen tillbaka till spionaffären Wennerström har många företräden. Att palmeriet inte vill lyssna på det örat är alldeles självklart, för minst 95% är rabiata vänsterextremister som ser som sin främsta uppgift att använda Palmemordet som ett politiskt slagträ för att befrämja världskommunismen. Vad som egentligen låg bakom Palmemordet eller vem som egentligen mördade honom är dem fullständigt egalt.