Citat:
Ursprungligen postat av
bartram
Ang Tarkovskijs förehavanden:
"In January 1986, he began treatment in Paris and was joined there by his son, Andre Jr, who was finally allowed to leave the Soviet Union. What would be Tarkovsky's final film was dedicated to him.
The Sacrifice was presented at the Cannes Film Festival and received the Grand Prix Spécial du Jury, the FIPRESCI prize and the Prize of the Ecumenical Jury. As Tarkovsky was unable to attend due to his illness, the prizes were collected by his son."( Wikipedia)
Jag menar nu inte att ovanstående utesluter att det var T i Gamla Stan men är det sannolikt?.
Dock håller jag med dig angående märkliga sammanträffanden mellan "Offret" och dess katastrofscener och platsen för MOP ,som du tog upp i ett tidigare inläg.
Jo jag har rotat igenom allt det här. Bästa källan är Tarkovskijs egna dagböcker som finns översatta till svenska med titeln "Martyrologion". I samma bokserie finns även ett par andra titlar av intresse, inte minst en med titeln "Offret" som innehåller många intressanta intervjuer med filmfolket som var med. Även Tarkovskijs egna bok om sitt filmskapande, som kallas "Den förseglade tiden" på svenska ("Sculpting in Time" på engelska) innehåller en del intressanta saker, dock inget med direkt anknytning till Sverige.
Cancerdiagnosen ställdes fredagen den 13:e december 1985 på Karolinska här i Stockholm. Det var alldeles innan han skulle lämna landet för (officiellt sett) sista gången. Då styrde han kosan till Paris, där han bosatt sig efter Italientiden. I Paris behandlades han av den fransk-judiske cancerläkaren tillika politiken Léon Schwartzenberg, och vid tiden för mordet ska Tarkovskij enligt egen dagbok ha befunnit sig i Paris, först på cancerbehandling och sedan kommer han hem till bostaden på lördagen den 1 mars.
Anteckningarna är dock allt annat än detaljerade, och utgör definitivt inte något alibi. För att ge honom alibi måste man kunna verifiera genom andra källor att han verkligen befann sig där han uppger att han befann sig, men det har jag inte kunnat göra. Det beror väl dels på att jag inte haft resurser till det, för hur får man fatt på folk i Paris som kan verifiera det?
Om det är en underrättelseoperation så duger väl inte ens sjukjournalerna från cancerinstitutet, som väl är vad som ligger närmast till hands. Men både diagnoser och journaler kan ju förfalskas, och själv tycker jag att det är underligt att han fick den där diagnosen i Stockholm och inte hemma i Paris.
Tarkovskijs filmklippare Michal Leszczylowski gjorde en hyllningsdokumentär, där han berättar lite mer och även låter undslippa sig att cellisten tillika sovjetiske avhopparen Ladislav Rostropovitj varit direkt inblandad i att säkra Tarkovskijs cancerdiagnos. Då undrar man lite försiktigt vad fasiken en professionell cellist som sitter i Washington skulle ha med den saken att göra. Men samtliga avhoppare rekryterades till de västliga tjänsterna och det förklarar då varför Rostropovitj kunde ha haft ett finger med i det spelet.
Om cancerdiagnosen sedan är äkta eller fejk ska jag låta vara osagt, men det spelar heller kanske inte så jättestor roll för själva Palmefrågan. Annars är ju fejkcancer ett utmärkt sätt att låta personen ömsa skinn genom att officiellt avlida för att omgående återuppstå under ny identitet. På så vis skakar han ju även av sig KGB, som annars håller koll på avhoppare – så länge de nu lever.
Till hela det här problemkomplexet hör även, att Birger Elmér lät pensionera sig 1972 med hänvisning till en canceroperation. Det framgår av en fotnot i Lasse Lampers utredning "Det grå brödraskapet", men däremot finns ingen diskussion av Elmérs mirakulösa tillfrisknande, för redan året efter var han ju tillbaka i tjänst och till synes frisk som en nötkärna.
Det är ju ett intressant exempel då, tycker jag, att just Elmér själv använt fejkcancer för att dra en fint och försvinna från scenen. Det är inte utan anledning som han kallades för Den Gamle – och jag skulle nog lägga till "Räven" på det. Att Elmér skulle ha "slutat på IB" och "pensionerat sig" en andra gång i mitten av 1970-talet är naturligtvis rent nys. Det är inte så det går till, utan när man kommit till den nivån så är man med i spelet ända fram till slutet.
Så även om inget går att slutgiltigt bevisa så menar jag likväl att det här är en intressant arbetshypotes. Det är för mycket som stämmer för att man ska lämna det därhän. Däremot blir det efter en viss punkt väldigt svårforcerat, och den punkten har jag sedan cirka fyra års tid kommit fram till. Då får man välja om man ska stånga pannan blodig mot den väggen eller om man ska titta på något annat också. I mitt fall började jag titta mer på frågorna om mordtiden och förloppen, men det innebär på intet sätt att jag övergivit Tarkovskij-spåret, utan det ligger liksom och skvalpar i bakhuvudet när man jobbar med annat.
Tarkovskij-spåret är nu ett tema med variationer, för det finns en massa olika varianter där den berömde regissören kan tänkas ha ett finger med i spelet. Det kan handla om att han anlitats för regin av någon slags beredskapsövning som pågått i Stockholm under mordnatten, och vilket jag ändå tycker ligger ganska nära till hands. I så fall kan han ha funnits på plats under falsk identitet, genom den svenska tjänstens försorg. Sedan går det en skala ända till den mest radikala varianten, där det är Tarkovskij själv som skjuter Palme, inom ramen för en övning som han själv lagt upp och regisserat för tjänstens räkning.
Det är väl den radikala varianten som mest tilltalar mig, och det gör den därför att mördaren av Lisbeth Palmes signalementsuppgifterna att döma är Tarkovskij upp i dagen. Jag sammanfattade hennes signalementsuppgifter från mars-april 1986 i "Lisbeths 15 punkter" och fann då att Christer Pettersson stämde på ungefär 12 av 15 punkter, eller 80% om man så vill. Tarkovskij däremot stämde på samtliga 15 punkter, eller till 100%. Med andra ord är Tarkovskij mer lik mördaren än den man som Lisbeth Palme själv (felaktigt) pekade ut med absolut säkerhet!
Man får även komma ihåg att vid inspelningen av "Offret" så lades den centrala katastrofscenen just på Tunnelgatan och enligt huvudrollsinnehavaren Erland Josephson så tedde det sig märkligt att "kameran stått tio meter från den plats där Palme mördades". Alldeles oavsett Tarkovskijs eventuella roll i morddramat så går det i alla fall inte att förneka att han haft extremt god lokalkännedom när han själv detaljstuderat Tunnelgatans bit från Sveavägen och upp till Malmskillnadsgatan i förberedelserna inför filmningen.
Till en början hade Tarkovskij visst velat göra inspelningen av den scenen nere i Gamla Stan, utanför den anrika restaurangen Den gyldene freden. Men alldeles innan man skulle skrida till verket med inspelningen, och när de flesta förberedelser redan gjorts, så flyttade han den resolut till Tunnelgatan. Som han själv uttryckte det så "är vissa platser som gjorda för katastrofer", och det går ju inte att förneka vad Tunnelgatan beträffar.
En grej som fastnat i huvudet mitt är från dagboken den 25 oktober 1986 ("Martyrologion", sidan 890). Där skriver Tarkovskij om sitt nya filmprojekt som handlar om påskpassionen, alltså Kristi korsfästelse och uppståndelse. Detta är då typ sex veckor innan han officiellt avlider i cancer. Det gäller att hålla igång, och mindre än två veckor efter Palmemordet får han besök av en fransk arkitekt, skriver han, som ska rita ett nytt hus åt den ständigt fattige Tarkovskij. Men nu finns det alltså pengar till arkitektritade villor.
När Leszczylowski träffar honom på ett tyskt konvalescenthem i juli 1986 verkar han visserligen klen men påstår att han är botad från cancern. Alltihop är rena cirkusen. Det svenska filmteamet besöker honom i Paris några veckor efter Palmemordet och då ligger han i en säng med en schal virad runt huvudet. Men efter tio minuter filmprat är han igång och till synes frisk som ett nötkärna. Senare under dagen slås tv:n på och då handlar ett inslag om Palmemordet. När Tarkovskij får se det blir han alldeles tyst och byter sedan samtalsämne.
Icke ett ord från Tarkovskij om Palmemordet, vare sig i dagboken eller vid svenskarnas besök. När borgmästaren i Florens blir mördad, däremot, så skriver Tarkovskij ganska utförligt om det i dagboken, om hur han träffat denne man och hur upprörande mordet varit. Palme hade han också träffat, senaste gången på Rosenbad den 10 november 1985, men om Palmes plötsliga bortgång finns icke ett knyst i dagboken. Det som står att läsa i dagarna kring mordet låter så här:
27 februari: "Mår väldigt dåligt!"
28 februari: "Mår mycket dåligt!"
1 mars: "Flyttat hem till rue Claude Terrasse... (plus lite detaljer)"
Inte mycket biff i det alltså, och definitivt inget alibi. Men i samband med skissen av det nymornade Passionsprojektet i oktober 1986 har Tarkovskij i alla fall ritat en teckning som föreställer Golgata och Kristi grav, och graven har formen av en tunnelmynning av samma slag som den på Tunnelgatan. Bisarrt, tyckte jag då och även nu. Sedan vete katten om det "betyder något", men det finns ju mycket sådant i Palmemordet överlag och mest av allt just i Tarkovskij-spåret.
Om du eller andra är intresserade av att pillra vidare i Tarkovskij så vill jag inte bara uppmuntra det utan även gärna delta i pillrandet och utbyta idéer, härute på banan eller vid sidan av i privatmeddelanden. Det är ju inte så många som lagt ner någon möda på det, och för egen del tappade jag som sagt ångan efter ett tag och lade det åt sidan. Om man hjälps åt kanske det går att komma vidare.