Frågan om förhållandet mellan konservatismen och den "postmoderna vänstern", eller dess mutation som "woke-vänstern", har dykt upp i några trådar. Den kommer fortsätta att vara aktuell för den som sätter sig in i ämnet. T.ex. har
Jordan Peterson beskrivit sitt engagemang som samhällsdebattör som ett försök att förhindra att vänsterns "identitetspolitik" - som väl brukar räknas som en woke-grej - ska inspirera en potent högervåg, genom att högermänniskor börjar se det som fritt fram att göra skillnad på människor utifrån grupptillhörighet.
Ett snäpp längre går vänsterakademikern
Susan Neiman i boken
Left is not woke som gavs ut i år. Hon ifrågasätter att woke över huvud taget kan räknas som vänster i sina grundvalar, och förutspår att anhängarna obönhörligen kommer att röra sig åt höger.
Så här står det i förlagets beskrivning:
If you're woke, you're left. If you're left, you're woke. We blur the terms, assuming that if you're one you must be the other. That, Susan Neiman argues, is a dangerous mistake.
The intellectual roots and resources of wokeism conflict with ideas that have guided the left for more than 200 years: a commitment to universalism, a firm distinction between justice and power, and a belief in the possibility of progress. Without these ideas, Neiman argues, they will continue to undermine their own goals and drift, inexorably and unintentionally, towards the right. In the long run, they risk becoming what they despise.
One of the world's leading philosophical voices, Neiman makes this case by tracing the malign influence of two titans of twentieth-century thought, Michel Foucault and Carl Schmitt, whose work undermined ideas of justice and progress and portrayed social life as an eternal struggle of us against them. A generation schooled with these voices in their heads, raised in a broader culture shaped by the ruthless ideas of neoliberalism and evolutionary psychology, has set about changing the world. It's time they thought again.
https://www.politybooks.com/bookdetail?book_slug=left-is-not-woke--9781509558308
Neiman har givit en sammanfattning av sina resonemang i Unherd och ännu mer koncist i diverse intervjuer. Hon spårar woke-rörelsens tendens till differentiering mellan människor och misstro mot en linjär historiesyn (progressivism) till läsningar av viktiga högertänkare som Martin Heidegger och Carl Schmitt.
Unherd: The true Left is not woke
Spiked: There's nothing left-wing about wokeness
CBS: Why socialist Susan Neiman says 'woke-ism' is not leftist
Martin Burckhardt: Im Gespräch mit ... Susan Neiman
I Sverige utannonserades nyligen en bok av idéhistorikern
Svante Nordin med besläktat tema,
Världsandens partisaner. Boken finns inte ute ännu, så jag vet inte exakt vilka infallsvinklar Nordin har valt, och den verkar även ha ett bredare uppslag, men en del känns igen i förlagets beskrivning: flera av de vänstertänkare som woke-rörelsen har hämtat inspiration från var i sin tur inspirerade av konservativa figurer. Om woke-vänstern sopar undan den liberala vänstern kanske den även släpper lös undertryckta konservativa slutsatser, som hela tiden har existerat hos mer underjordiska högertänkare.
Martin Heidegger, Carl Schmitt och Ernst Jünger tillhörde den liberala demokratins mest skarpsinniga kritiker, kom alla att på ett eller annat sätt att ansluta sig till nazismen och har var och en satt 1900- och 2000-talets tänkande i rörelse.
Svante Nordin berättar här vår tids politiska historia utifrån tre lika omstridda som inflytelserika tyska tänkare. Efter att den västliga liberalismen och kapitalismen befäst sin roll som det enda politiska alternativet har de ålagts rollen som världsandens partisaner i kamp mot ett globalt herravälde. Intresse för deras frågor och problemställningar har väckts från höger till vänster, hos tänkare som Michel Foucault, Jacques Derrida, Giorgio Agamben, Slavoj Žižek och Aleksandr Dugin.
Idag är arvet från de tre filosoferna kanske mer brännande än någonsin tidigare.
https://fritanke.se/bokhandel/bocker/varldsandens-partisaner/
Från höger har detta också diskuterats tidigare. Belgaren
Robert Steuckers skrev på 1980-talet om gemensamma drag hos postmodern vänsterfilosofi och den s.k. nya högern, något som uppmärksammades inom konservativa kretsar i Europa när det begav sig. Han har
återpublicerat den här texten från 1989 på nätet, för den som är nyfiken på hur det lät då.
Hur ser ni på det här? Att woke-vänsterns förkastande av centrala upplysningsidéer är inspirerat av konservativa tänkare råder det inga tvivel om. Men kan det verkligen leda till ett uppsving även för konservatismen, originalet? Neimans bok har t.ex.
omfamnats av Quillette, en publikation som existerar för att suga upp missnöje över woke-vänsterns härjande och kanalisera det i en liberal motreaktion - ungefär samma sak som Jordan Peterson sysslar med. Om allting fastnar i en dikotomi mellan woke-vänster och liberal vänster har konservatismen inget att hämta. För att bli relevanta måste konservativa mejsla ut egna nischer och göra sig till alternativ i sin egen rätt, inte vara en sidodiskussion i sina fienders käbbel.
