Citat:
Ursprungligen postat av
Adelaide
Alla dagens musikjournalister som kallar nya indie/shoegaze-band för krautrock borde bli av med jobbet och aldrig få en chans att återvända. Man missbrukar inte begreppet krautrock, som är bland det finaste vi har, på den nivån.
Ett av mina största intressen är psykedelisk rock. Men herregud vad nästan all psych som görs idag är skit. Cheesy, ooriginellt och inget jag kan ta på allvar. Hade man utvecklat genren i nya riktningar så absolut, men nästan alla vill låta precis som sina idoler från 60-70-talet. Jag kan inte rå för att jag tycker det är cringe, helt enkelt.
Du kursiverar "utvecklat genren". ... Som artist har man antagligen att välja mellan att endera försöka skapa det ultimata, mest klockrena uttrycket för en befintlig genre, eller så ger man sig ut "i geografin" och försöker skapa nytt genom att kombinera gammalt på ett nytt eller åtminstone nyskapande sätt. På så sätt får jag en känsla av att alla befintliga "mellanrum" mellan olika genrer ständigt tenderar att fyllas av alla dessa artister som hela tiden ska "förnya sig" till varje pris.
Och det är väl inget fel med det. Men som lyssnare är det inget jag ser något särskilt värde i. Kom ihåg att det är den som har förmågan att uppskatta "mest musik" eller flest olikartade musikuttryck när den dör som vinner. Och den som av någon anledning hela tiden söker sina kickar inom "nya" fält har nog ett fattigare liv än den som fortfarande förmår att uppskatta de gamla invanda "klassikerna", oavsett om du tänker på evergreens (låtar) eller "rena genrer".
Du förefaller överhuvudtaget ganska fixerad vid genrer. Nå, folk är olika. Personligen tänker jag mera på vilka olika kvaliteter som jag uppskattar i musiken. Jag vill ha vackra melodier som förför i sin skönhet. Eller ett piggt, vitalt tempo. Eller en behaglig eller spännande eller dansvänlig rytm. Något som är så medryckande att jag inte kan sitta still i stolen (eller var jag nu befinner mig). Eller något tillbakalutat elegant. Eller något riktigt pampigt. Och visst är det storslagna ofta just... storslaget! Jag kan låta mig imponeras av både det enkla och det det komplexa. Men jag har generellt svårt för det melankoliska, gnälliga, sentimentala.
Så (antagligen) därför har jag heller inget principiellt emot retromusik (eller för den delen, dragspelsmusik eller dansband eller schlager eller någon annan sådan lågstatusgenre som posörerna så gärna vill distansera sig från).
Jag tror att många genrefixerade musiklyssnare skulle kunna få ett rikare liv om de vågade sluta bry sig om genrer. Men kanske är den här "genregrejen" en naturlig utvecklingsfas när ungdomar vill och ska söka sin egen identitet. Att band och musiker (eller genrer!) hela tiden måste "utvecklas" är världens mest idiotiska klyscha! Vad bryr jag mig som lyssnare om musikernas kompetensutveckling? Om det inte motsvarar mina kvalitetskriterier lyssnar jag bara på något annat...
Som jag ser saken gjordes en av de mest klockrena sextiotalslåtarna härom året...
Die toten hosen -
Slow down.
