Citat:
Ursprungligen postat av
Heretic77
Ok, fast det där ju återigen bara saker som M själv sagt. Ingen utomstående har lagt märket till någon känsloförändring . Och Johanna har också beskrivit hur otäckta vissa saker var. Och jag tror inte på henne heller ska tilläggas.
Så det M berättar om sina upplevelser ska viftas undan för att...? Säger hon inget så är det fel, när hon likaså börjar berätta vad hon upplever, då är det med fel. Dubbelbestraffning.
Vad menas med känsloförändring? - En avtrubbning och till synes likgiltighet när hon förhörs, kan det betecknas som en känsloförändring eller måste den se ut på ett visst sätt för att godkännas? Och nej, P7:an efter en månads vistelse i häkte visar mest att hon är vid sina sinnens fulla bruk och orienterad till tid och rum. Dessutom handlar det inte om något förhör, hon får fritt berätta om händelsen och har möjlighet att berätta de delar hon är bekväm med.
Citat:
Hon beskriver t.ex att T s tunga åker ut på en konstigt sätt som hon tycker ser så obehagligt ut så hon inte riktigt vill kolla.
Strax innan har J sett T i ögonen medan hon med berått mod har strypt henne och sett livet försvinna för T; tror du att hon tyckte det var otäckt då med och vände bort huvudet?
Citat:
När hon först erkänner jagar hon upp sig, så förhörsledarna får be henne lugna ner sig, ta ett par djupa andetag och lite vatten.
Hon kanske rentav blir alldeles till sig av upphetsning eller så fejkar hon upprördhet? Bara välja.
Citat:
Hon säger själv att det är fruktansvärt. Hon säger att det var obehagligt att ta i och bära henne. Det var ren och stress och skär panik när dom skulle träda på platssäckarna.
Glöm inte att det här är tjejen som har försökt ta livet av ett flertal människor innan, inklusive T. Känslor av panik är förenad med stress, ångest och rädsla; situationer som för oss framkallar rädsla och avsky, fungerar istället stimulerande och eggande för psykopaten. Särskilt för den som har gått över gränsen och förverkligat sina destruktiva fantasier.
Så länge du inte på djupet har greppat vad primär psykopati innebär så kommer du heller aldrig att inse att J spelar ett spel; hon fejkar känslor på det sätt hon finner användbart just för tillfället, hon söker sympati och uttalar sig därför väldigt bisarrt i vissa avseenden; utgå från att hon har en baktanke med allt, precis allt och att manipulation av omgivningens känslor och svagheter är psykopatens främsta vapen.
Gör inte misstaget att söka det goda i henne. Till och med M med alla sina tillkortakommanden har till sist, med omgivningens hjälp, kommit till insikt. Innan dess har hon sökt sära på den goda och den onda J; kontrollerad, utnyttjad och maximalt ägd av sin vän som även har gjort sitt bästa för att få M att vända sig emot sin egen familj.
Citat:
När hon fick T över sig beskriver hon det som helt obehagligt.
Behagligt var det knappast och säkert upplevde hon de arbetssamma momenten som besvärliga. Innan hon fick nöjet att att göra det hon försökt med innan; tända eld på T.
Citat:
Hon beskriver att det var väldigt äckligt att dra ut kroppen från bilen till skogen och när T s huvud slog i marken stelnade både hon och M till för det var inte rätt att T skulle slå i huvudet sådär.
Det var inte rätt? - Men att strypa och elda upp kroppen kändes mera rätt? Så pass rätt att hon hoppar efteråt och sätter på musik. Ännu mera rätt kändes det dagen därpå när hon berättade att det var länge sedan hon mådde såhär bra - mission completed.
Citat:
Och när hon får se ett foto på sitt badrum säger hon något i stil med..usch bara jag ser det. Fhl frågar vad? Hon säger att hon råkade se fotot.
Ja, usch.
Citat:
Kontentan är att båda säger att dom hamnade i chock och tyckte allting var fruktansvärt obehagligt. Men varken häktesperosnal, läkare, eller förhörsledare har noterat några känsloyttringar förutom när J gråter när hon pratar om hennes vänskap med M, samt när J skrattar åt frågan om hon och J är ett par.
Nej, kontentan säger inte alls att J hamnade i chock; inga känslorektioner förutom maniskt beteende. Resolut, kalkylerande, handlingskraft från början till slut.
Efter första förhöret:
M: Eh, mitt förhör det går, ja men det går väldigt fort så jag sitter kvar i bilen och väntar på Johanna. Och ja sen kommer hon tillbaka till bilen och när jag frågar liksom hur det gick och hon sa att hon trodde att det gick bra och ja, att dom hade ställt frågan liksom, polisen hade ställt frågan om Johanna hade skadat Tove på något sätt, eh, ja då hade hon ju svarat nej. Och hon men hon tänkte liksom på, eh, om hon hade svarat för snabbt eller ja eller för långsamt på det svaret och om det var trovärdigt typ.
F: Du får förklara lite hur du menar, jag fattade inte riktigt.
M: Nej jag fattar knappt själv. Nej men ja dom ställde frågor om hon hade skadat Tove på något sätt och Johanna hade svarat nej och kollat in i ögonen på polisen och det och hon var lite osäker på om hon hade svarat för snabbt eller för långsamt, ja på det.
F: Och sen sa du någonting om trovärdigt?
M: Ja, eh, hon men hon funderade om det lät liksom trovärdigt det hon sa.
Citat:
Deras familjer vittnar om att dagen efter var dom precis som vanligt. Jag har frågat tråden om AdHD kan förklara denna till synes avsaknad av känslor. Men så verkar inte vara fallet. För mig är då svaret enkelt. Båda lider av en empatistörning. Kanske inte deras fel, men något annat sätt kan jag inte se det på.
M låg väl mest på sitt rum och sov innan hon åkte ut med J till Katthemmet. De hade för övrigt ingen aning om att något hänt, än mindre vad de borde observera.
M:s reaktioner ser jag som en kombination av diagnoser, upplevt trauma och djup rädsla inför J:s hämnd.
Avstängdhet är allvarligt och betyder inte att personen saknar känslor, snarare tvärtom; avstängdhet är en försvarsmekanism som vi alla har tillgång till när psyket riskerar att brisera och blomma ut i en psykos. Den fyller en livsviktig funktion samtidigt som omgivningens trygghet, förståelse och stöd är nödvändig för att orka börja ta in en ångestladdad händelse där känslan av skuld är central.
När man kan se J och M som individuella individer med olika egenskaper och reaktionsmönster, så faller också allt på plats.
Men det kräver också föreställningsförmåga, att kunna backa för att anta olika perspektiv utan att blanda in egna inkörda och stelbenta föreställningar och värderingar om hur saker och ting borde vara, för att vara rätt.
Det kommer att ta tid för M att hitta igen sig själv och sitt sanna jag, hon har stått under inverkan av en livsfarlig psykopat som under lång tid har använt sig av olika knep för att knyta sitt utvalda offer till sig.