Citat:
Jag tror inte du har missat något, vi två har bara olika tro om Maja utifrån det vi läser.
Snarast jag som missat något.
För mig handlar det förstås inte enbart vad andra säger om Maja, utan några saker som jag läser mellan raderna.
På rak arm nu kan jag upprepa det som hon nämner om hur det lät när Tove drogs i gruset.
Det ör en sådan sak som jag är helt övertygad om att Johanna aldrig skulle ens komma på att säga, det på grund av att hon själv inte känner så.
Rent logisk kan man ju tänka att det inte har någon reell betydelse. Tove är redan död. Kroppen läggs ut i skogen för att gömmas. Tove kan inte känna mer, och meningen är inte att någon ska hitta Tove. Så det är ju teoretiskt helt meningslöst att bry sig.
Men som en kännande person reagerar man på det för att man inte vill skada kroppen, Tove, även om man vet.
Och likaså berättar Maja om att huvudet slog i ett träd och hon hoppade till.
Märk väl att Johanna inte reagerar på detta alls. Vi. Ör målinriktad och ser det utifrån ett projekt. Kroppen måste bort från lägenheten. Man kan inte ha en kropp där. Den måste även eldas på för att förstöra bevis, DNA.
Vissa verkar ju tro på Johanna och tvärtom inte på Maja.
Men jag har lite svårt att tro att det är många hör som tror på Johannas beskrivning av sin egen önskan om kremering.
Jag tror att just denna beskrivning av hur obehagligt dragandet i gruset var, är sådant som inte ens en vuxen psykopat skulle kunna hitta på. Eftersom händelsen är så unik, kan psykopaten inte hitta på en sådan lögn, utan det blir mer åt det vanliga snyftandet runt sådant som de lärt sig genom erfarenhet att människor med känslor blir berörda av. Det kan vara t ex att man blir ledsen att någon är död, att man gråter över att Tove är död. Eller att man tänker på de anhöriga. Sådant kan en psykopat lära sig att det är mänskliga reaktioner och det är då man behöver gärna för att verka autentisk.
Nu är Johanna ung, och har uppenbarligen inte lärt sig att härma känslor på ett smart sätt. Därför blir det den krystade historien om att hon inte ville att Toves kropp skulle skadas av djur och att hon själv alltid önskar att kremera sig.
Effekten blir ju motsatsen.
Snarast jag som missat något.
För mig handlar det förstås inte enbart vad andra säger om Maja, utan några saker som jag läser mellan raderna.
På rak arm nu kan jag upprepa det som hon nämner om hur det lät när Tove drogs i gruset.
Det ör en sådan sak som jag är helt övertygad om att Johanna aldrig skulle ens komma på att säga, det på grund av att hon själv inte känner så.
Rent logisk kan man ju tänka att det inte har någon reell betydelse. Tove är redan död. Kroppen läggs ut i skogen för att gömmas. Tove kan inte känna mer, och meningen är inte att någon ska hitta Tove. Så det är ju teoretiskt helt meningslöst att bry sig.
Men som en kännande person reagerar man på det för att man inte vill skada kroppen, Tove, även om man vet.
Och likaså berättar Maja om att huvudet slog i ett träd och hon hoppade till.
Märk väl att Johanna inte reagerar på detta alls. Vi. Ör målinriktad och ser det utifrån ett projekt. Kroppen måste bort från lägenheten. Man kan inte ha en kropp där. Den måste även eldas på för att förstöra bevis, DNA.
Vissa verkar ju tro på Johanna och tvärtom inte på Maja.
Men jag har lite svårt att tro att det är många hör som tror på Johannas beskrivning av sin egen önskan om kremering.
Jag tror att just denna beskrivning av hur obehagligt dragandet i gruset var, är sådant som inte ens en vuxen psykopat skulle kunna hitta på. Eftersom händelsen är så unik, kan psykopaten inte hitta på en sådan lögn, utan det blir mer åt det vanliga snyftandet runt sådant som de lärt sig genom erfarenhet att människor med känslor blir berörda av. Det kan vara t ex att man blir ledsen att någon är död, att man gråter över att Tove är död. Eller att man tänker på de anhöriga. Sådant kan en psykopat lära sig att det är mänskliga reaktioner och det är då man behöver gärna för att verka autentisk.
Nu är Johanna ung, och har uppenbarligen inte lärt sig att härma känslor på ett smart sätt. Därför blir det den krystade historien om att hon inte ville att Toves kropp skulle skadas av djur och att hon själv alltid önskar att kremera sig.
Effekten blir ju motsatsen.
Ok, fast det där ju återigen bara saker som M själv sagt. Ingen utomstående har lagt märket till någon känsloförändring . Och Johanna har också beskrivit hur otäckta vissa saker var. Och jag tror inte på henne heller ska tilläggas.
Hon beskriver t.ex att T s tunga åker ut på en konstigt sätt som hon tycker ser så obehagligt ut så hon inte riktigt vill kolla.
När hon först erkänner jagar hon upp sig, så förhörsledarna får be henne lugna ner sig, ta ett par djupa andetag och lite vatten.
Hon säger själv att det är fruktansvärt. Hon säger att det var obehagligt att ta i och bära henne. Det var ren och stress och skär panik när dom skulle träda på platssäckarna.
När hon fick T över sig beskriver hon det som helt obehagligt.
Hon beskriver att det var väldigt äckligt att dra ut kroppen från bilen till skogen och när T s huvud slog i marken stelnade både hon och M till för det var inte rätt att T skulle slå i huvudet sådär.
Och när hon får se ett foto på sitt badrum säger hon något i stil med..usch bara jag ser det. Fhl frågar vad? Hon säger att hon råkade se fotot.
Kontentan är att båda säger att dom hamnade i chock och tyckte allting var fruktansvärt obehagligt. Men varken häktesperosnal, läkare, eller förhörsledare har noterat några känsloyttringar förutom när J gråter när hon pratar om hennes vänskap med M, samt när J skrattar åt frågan om hon och J är ett par.
Deras familjer vittnar om att dagen efter var dom precis som vanligt. Jag har frågat tråden om AdHD kan förklara denna till synes avsaknad av känslor. Men så verkar inte vara fallet. För mig är då svaret enkelt. Båda lider av en empatistörning. Kanske inte deras fel, men något annat sätt kan jag inte se det på.
