Citat:
Ursprungligen postat av
Slottsherre
Intressant! Jag gjorde en liknande iakttagelse när jag hamnade vid samma bord som herr Gustafsson under en litteraturkryssning. Jag sa inte mycket själv, men märkte att han snabbt blev översvallande trevlig mot dom som smickrade honom oblygt
Berätta gärna mer om ditt möte med den store mannen.
Jag minns detta rätt väl. Först skrev jag ett brev för att engagera honom som föreläsare på mitt jobb. Sedan ringde jag upp honom och fick ett vänligt, närmast hjärtligt, bemötande; "du som skrev brevet - det var förbannat intressant". Han ställde upp på föredraget och gick också med på en lyrikafton "off the record".
Jag hämtade honom vid flyget där han mötte upp tillsammans med sin dåvarande fru Alexandra. En trevlig herre utan tvivel. Mest utmärkande var hans nyfikenhet på allt "min dialekt, min lite skrotiga bil, landskapet"
Lokaltidningens reportrar som fått nys om besöket, mötte sedan upp. Och han poserade med stor förtjusning för fotografen. Frågade "ni måste väl ha fler gästföreläsare på besök", "Ingen som du!" svarade vår lokale kulturredaktör; en replik som nästan fick Lars G att lyfta från bänken där han satt.
Lyrikaftonen senare på kvällen drog fullt hus, trots att jag knappt annonserat. Jag fick intryck av att han var en vänfast person. Där dök nämligen upp en gammal studiekamrat till honom (förstod jag direkt) som var mycket kufisk till apparitionen - en lite avsigkommen särling (kom dock med kunniga inpass.) Lars G bemötte honom hjärtligt, precis som man förväntas göra vid mötet med en gammal vän. Inga divalater där inte.
Mottaglig för smicker och förtjust över sin berömmelse, alltså. Jag kan inte låta bli att jämföra honom med hans kollega, f.d. vän och trätobroder, Jan Myrdal som jag träffat ett antal gånger. Den karlen verkar nästan besvärad över sitt kändisskap. Till skillnad från herr G placerar han inte heller sig själv i centrum i diskussioner utan lyssnar på folk.