Är Lars Gustafsson läsvärd trots allt?

Detta gäller även för Gustafssons dikter.

På ytan anas mystik, magisk förbundenhet med tillvarons källor. Men ofta leder allt ut i nihilism och mild förtvivlan.

Men OK. Han får till det ibland, även som diktare. Världens tystnad före Bach (1981) har till exempel sina goda sidor. Som i prosaskisserna. Han förenar naturvetenskap med naturmåleri på ett tämligen eget sätt.

Jag läste nyligen om denna samling. Och fick impulsen att läsa om Samlade dikter från 1962-1980. Gustafsson framstår sammantaget som unik som svensk poet genom förmågan att finna poesi i faktabitar, historia, naturvetenskap och annat synbart "opoetiskt". Föreningen citat, reflektion och mimesis skapar en säregen alkemi.

+++

Gustafsson har alltså sina brister: en iskall Kali Yuga-analytiker utan magisk insikt; han bara doppar foten i den perenniala traditionen och får på så sätt enskenbar magisk aura, som Borges. Och hans politiska världsbild (rationell liberalism) är helt otillräcklig i dagens tidevarv då identitetspolitik är vägen framåt. Identitet för alla folk, även vita. Där står Gustafsson helt handfallen.

Men ännu kan en del av hans romaner läsas (om vi nu övergår till dem). Som Tennisspelarna, om tiden som adjungerad lektor i Austin, det där som senare blev en permanent professur. Här är det på osökt vis entusiasm, fest och akademisk cirkus med wagnerianska förtecken.

Här slås tonen an direkt: "Ja. Jag minns det som en lycklig tid." -- Detta anslag är världsunikt i en seriös mainstreamroman roman från 1977, anser jag.

Möjligen läsbara i romanväg är också Sigismund och Herr Gustafsson själv. Utmålandet av författarens vardagsjag som romanhjälte piggar upp. Annars har jag aldrig lockats av Gustafssons övriga, "berättande i tredje person"-romaner, som ofta tycks mig vara vardagsgrå depression -- ingen nämnd, ingen glömd.

+++

Gustafsson är en klurig bonntjyv som ibland kan förena "allt" här i tillvaron till en energirik brygd. Så nog kan ovanstående verk rekommenderas. Med förbehåll.

Men mest läsbara är nog hans klippböcker och essäsamlingar såsom Landskapets långsamma förändringar, Stunder vid ett trägårdsbord, Spegelskärvor, Utopier, Strandhugg i svensk poesi, Vänner bland de döda och Meditationer. En smått tankspridd Gustafsson, docerande om ditt och datt, ger i denna bokform en rik rundmålning av det västerländska bildningsarvet. I bästa mening kan detta fungera som slöläsningsböcker för den bildade mannen på gatan.

Memoarboken Ett minnespalats var också stringent och lagom lättläst. Och tänkvärd.

+++

För att svara på trådens fråga -- "Är LG läsvärd trots allt" -- så svarar jag JA. Han har sina goda sidor. I hans generation (födda på 30-talet och något senare) är han rätt unik med sin förening av bildning och poetisk talang.

Ja självgodhet är ett påfrestande drag. Men gudskelov är det sällsynt i vårt janteland så några goda författare med slika böjelser ger jag plats åt.

Tack för tips om Strandhugg i svensk poesi. Den har jag nu läst. Mycket lärorik.

Jag var egentligen på jakt efter essäer av LG och började på essäsamlingen Landskapets långa förändringar men den blev seg för mig – jag kanske saknade förkunskaper, eller en av LG:s sämre texter?

Jag kanske skulle testa ditt förslag på kåserisamling...