är ensamhet hos vuxna ett av våra största tabun?

Samma här, inser att jag nog haft för ytliga vänner genom livet, det är rätt få man kan komma på djupet sådär och få givande samtal med som vuxen. Har kvar vissa vänner från barndomen och då var dom inte alls sådär slutna utan känslorna sprutade ut. Härligt!
Fattar inte att folk orkar umgås på det viset, sitta och snacka massa meningslös skit. Jag avstår.

Jag vet inte det, känner flera snygga singelkvinnor i min ålder 35+ som vart singlar i typ 20 år. Okej, kanske inte svårt att få ett ligg, men definitivt ett förhållande.
Nu menar jag inte att det alltid behöver finnas en anledning men sanningen i deras fall är att dom är knepiga. Den ena har stora separationsproblem och blir kvävande & needy så fort hon inte får direkt svar, den andra har inte det sociala i sig och vill bara bli beundrad utan att bjuda på sig själv, den tredje kan inte hantera alkohol och det blir alltid en massa drama.

Så, trots engångsligg/kk känner dom sig absolut ensamma.

Detsamma gäller vänskap med dessa som även känner sig ensamma där och alltid får fråga och tjata på folk om att ses. För precis som i ett kärleksförhållande gäller samma i vänskapsrelationen.

Jag skulle säga att trots att samhället öppnare idag , och det idag är ok att ”komma ut” om man är bög , eller det pratas om att ”våga prata om psykisk ohälsa” osv.

Trots det finns det ett område som fortlevde är stigmatiserat: och det är att som vuxens vara ensam , ofrivilligt vara isolerad . Inte ha några vänner .

Jag läste nånstans att det fanns en mätning på vad människor skämdes mest över , och i toppen så var ” ensamhet ”

Det tycker jag låter som det kan stämma .

För även om du har andra saker du skäms över , om du är gay, eller om du har konstiga idéer om världen , eller om du inte vill ha barn, eller whatever. Då är du ändå rätt ok om du har ett nätverk av likasinnade, vänner och bekanta

Men en person som mitt i livet inser att fan,jag har inga vänner .
Den ensamheten är nåt man bör gömma undan så långt det går.

För andra människor som söker lite sammanhang och är kontaktsökande vill inte ha kontakt med ensamma människor.
Du måste maskera din ensamhet.
Ser någon din ensamhet blir den en STANK som hänger som ett skit-stinkande moln över dig.

Det tycks vara något med själva ensamheten som skapar en patetisk dimension hos en människa , och vem gillar det?

Så jag skulle säga att av saker man kan vara (om vi bortser från brottsliga saker eller parafila löggningar typ nekrofili eller peddos) - så är nog ensam det mest skamliga.

Vill man inte längre vara ensam så lär man ta tag i det. Kan jämföras med övervikt. Fortsätter man häva i sig chips så blir man inte smal.

Ensamhet är man till själv 99% ansvarig för. Enbart en offerkofta beklagar sig och beskyller samhället för sin ensamhet.

Jag skulle säga att trots att samhället öppnare idag , och det idag är ok att ”komma ut” om man är bög , eller det pratas om att ”våga prata om psykisk ohälsa” osv.

Trots det finns det ett område som fortlevde är stigmatiserat: och det är att som vuxens vara ensam , ofrivilligt vara isolerad . Inte ha några vänner .

Jag läste nånstans att det fanns en mätning på vad människor skämdes mest över , och i toppen så var ” ensamhet ”

Det tycker jag låter som det kan stämma .

För även om du har andra saker du skäms över , om du är gay, eller om du har konstiga idéer om världen , eller om du inte vill ha barn, eller whatever. Då är du ändå rätt ok om du har ett nätverk av likasinnade, vänner och bekanta

Men en person som mitt i livet inser att fan,jag har inga vänner .
Den ensamheten är nåt man bör gömma undan så långt det går.

För andra människor som söker lite sammanhang och är kontaktsökande vill inte ha kontakt med ensamma människor.
Du måste maskera din ensamhet.
Ser någon din ensamhet blir den en STANK som hänger som ett skit-stinkande moln över dig.

Det tycks vara något med själva ensamheten som skapar en patetisk dimension hos en människa , och vem gillar det?

Så jag skulle säga att av saker man kan vara (om vi bortser från brottsliga saker eller parafila löggningar typ nekrofili eller peddos) - så är nog ensam det mest skamliga.

Jag är själv dålig på hälsa på de äldre I min släkt anledningen är enkel man har fullt upp i sitt egna liv ingen annan betalar min bostad sätter undan pengar för min framtid etc etc.
Därför prioriterar jag enbart mina föräldrar och mitt syskon resten så som släktingar etc hamnar efter min närmsta familj.

Det är helt sjukt om vi som ör unga idag vill ha samma standard som våra farföräldrar har så måste vi plugga/jobba som gnun i en arbetsmarknad som skiftar och långa trygga anställningar är något för väldigt få och vill vi köpa en villa till vår egna familj så får man pröjsa många fler årslöner än tidigare generation så jag har full förståelse att de y gre inte har tid för o ta en "fika" med någon släkting de flesta i min närhet är fullt upptagna med att ens få sin ekonomi o gå ihop.

Det där hör man ofta. Vad det betyder är att de har ett sönderinrutat liv med en massa vanor och rutiner (men det är egetnligen ritualer, alltså bara skit) och som verkligen inte är ett måste. De går på kurs måndag, går på någon yoga torsdag m.m. m.m.m. Har slutat helt med alla vanor som begränsar.

Du har nog helt rätt att många gör saker som ej är nödvändiga och kan skippa yogan etc.

Men kan bara beskriva perioder i mitt liv då jag skärmat av mig och ej haft tid o hälsa på folk och det är när jag arbetat 12h om dagen 6 dagar i veckan då har jag ej haft så mycket energi över till annat förutom de som verkligen står mig närmast alltså den närmsta familjen samt någon enstaka vän.

När jag var yngre kunde jag hänga med flera vänner i månaden idag har jag skalat ner vänner jag umgås med till en handfull.

Det beror väll på deras höga standard mer än något annat. Det hoppas jag du förstår är självklart

Jag kan förstå om man inte vill exponera sina känslor genom att gråta eller skrika i ilska. Eller om man känner sig så likgiltig inför allt att man inte har något engagemang och känslor kvar.
Men själva den här teatern överallt är jobbig. Män vill verka käcka hela tiden. Skämta och låtsas vara nöjda med sina liv. De drar historier som får dem att framstå som duktiga och självständiga. Och kvinnor skall vara så överdrivet korrekta och de låtsas tillhöra nån slags övre medelklass fastän de har vanliga skitjobb framför en dator. Och man upplever att det egentligen inte finns nån värme mellan paret man besöker. De är som nåt slags arbetskolleger typ...som gått med på att leva tillsammans och betala hälften var på allt. Det är kvinnan som bjudit in folk o styr det sociala. Det är hennes vänner som normalt kommer på besök. Mannen orkar inte med allt ståhej på grund av ett besök. Han vet inte vad besöket egentligen går ut på så det blir kvinnan som får sköta det hela. Han får fokusera på att kunna vara lite rolig en stund bara.
De är ju inga dåliga människor alltså. Men konstlade. Vad beror detta på ?