är ensamhet hos vuxna ett av våra största tabun?

Eftersom du inte kan lita på någon, ofta inte ens de närmaste, och lojalitet inte längre existerar så finns det heller inga förutsättningar för vänskap. Att öppna upp sitt privatliv för någon är bara att blotta sårbarhet. Ytlig vänskap, fine. Det är ju den typen av vänskap kvinnor ofta har. Men att verkligen kunna lita på någon, som en broder, det är väldigt sällsynt.

Problemet med svenskar är att de är så jävla försiktiga och rädda. Konflikträdslan präglar hela deras livsfilosofi.

Jag vet inte när det händer men någonstans i svennebananens utveckling får han lära sig att vara livrädd för främmande människor.

I princip hela världen har en kollektivistisk kultur. I t.ex. Frankrike och Grekland ser du alltid gamla människor som sitter och hänger på något cafe eller sitter och spelar schack med främmande människor i en park. Det ser inte riktigt ut så i Sverige. Vi har en annan typ av kultur här. Mer av en individualistisk kultur.

Jag är själv dålig på hälsa på de äldre I min släkt anledningen är enkel man har fullt upp i sitt egna liv ingen annan betalar min bostad sätter undan pengar för min framtid etc etc.
Därför prioriterar jag enbart mina föräldrar och mitt syskon resten så som släktingar etc hamnar efter min närmsta familj.

Det är helt sjukt om vi som ör unga idag vill ha samma standard som våra farföräldrar har så måste vi plugga/jobba som gnun i en arbetsmarknad som skiftar och långa trygga anställningar är något för väldigt få och vill vi köpa en villa till vår egna familj så får man pröjsa många fler årslöner än tidigare generation så jag har full förståelse att de y gre inte har tid för o ta en "fika" med någon släkting de flesta i min närhet är fullt upptagna med att ens få sin ekonomi o gå ihop.

Samma här. Orkar inte med alla ytliga svenskar som liksom gör sig till. Har ju några vänner alltså... Men orkar inte hålla på med dom ändå. Får inte ut så mycket av att bara prata bort tiden över en middag eller sånt. Ibland har jag velat prata om lite djupa grejer och då blir folk helt ställda...så ler de lite och byter samtalsämne. Näääh...de är väl hyggliga o så men jag skiter i dom.

En liten paradox till din teori så finns det människor som gärna vill vara ensamma men folk ändå dras till en. Känner själv att jag skulle vilja vara den med luva över huvudet och som gömmer sig i mängden men folk ska alltid komma fram och tjöta.
Försöker slingra mig på olika sätt men blir alltid att man fastnar i något samtal och två dagar senare plingar det till i facebook och någon jävla vänförfrågan dyker upp. Hatar varje gång det händer.
Förr lyckades jag upprätthålla auran bättre och folk lämna mig i fred. Idag är det helt omöjligt.

Tycker du själv så om andra som är ensamma?

Jag är en jättesocial kille på jobbet, mitt kontor är stundtals som en fritidsgård.
Haft mycket brudar i ungdomen träffade sen mitt livs kärlek och fick barn.
Det gick åt och helvete och efter det har jag haft några längre förhållanden som också gått åt helvete.
Ungarna har bott här hos mig hela tiden och alla kvinnor har älskat mig och mina barn.
Det har varit som att leva i filmen tomten är far åt alla barnen.
Nu har ungarna flyttat ut och man har blivit själv, de flesta av kvinnorna skulle om jag frågade flytta hit omedelbart om jag bad nån av dem.
Men jag vill inte, varför vet jag inte.
Har råd att vara singel och trivs med det 166 av veckans 168 timmar.

Efter 65-70 bli män vänner och börjar umgås med varandra igen. Då finns ingen kamp kvar dem emellan. En kamp om kvinnor, karriär, makt osv…

Har bara några få vänner kvar. Ibland tänker jag på gamla vänner som man gled ifrån utan egentligen någon anledning, man bara slutade höra av sig till varandra.

Hur skulle ni reagera på om någon gammal polare ni inte snackat med på 10år ringde upp er och ville återuppta kontakten?

Kanske är fullt normalt att man har mindre vänner i vuxen ålder, folk skaffar familj och karriär och prioriterar sin tid på det istället för att umgås med vänner. Sen kanske familjen splittras eller karriären går och pipan och sen står man där ensam efter att man har försummat sina vänskapsrelationer. Alla minns väl "svikaren" från tonåren, någon polare i kompisgänget som skaffade tjej och helt slutade höra av sig.

Det här gäller storstäder, konstigt nog.Det är inte lika vanligt i småstäder, men det är fortfarande ett aktivt val att vara ensam.

Om man är ensam och inte trivs med det så beror ju det på någonting, att man själv är en idiot utan att veta om det och därför drar sig andra undan, eller att man är så blyg och introvert att andra ser det som att du helt enkelt vill vara ifred.

Jag ser fram emot min pension, där jag ska bosätta på något varmare ställe än Sverige, åtminstonde halvårsvis, och sitta och spela schack och andra spel med ett gäng och bara prata skit.
Helst utomhus, i nåt större gathörn med fik och grejer. Kaffe, öl och häng.

Om jag blir ensam som pensionär så tror jag inte att jag pallrar mig över 70-strecket ens, men annars så tänkte jag landa mellan 85-90, så jag har nu knappa hälften kvar i best case scenario.

Jag vet inte det, känner flera snygga singelkvinnor i min ålder 35+ som vart singlar i typ 20 år. Okej, kanske inte svårt att få ett ligg, men definitivt ett förhållande.
Nu menar jag inte att det alltid behöver finnas en anledning men sanningen i deras fall är att dom är knepiga. Den ena har stora separationsproblem och blir kvävande & needy så fort hon inte får direkt svar, den andra har inte det sociala i sig och vill bara bli beundrad utan att bjuda på sig själv, den tredje kan inte hantera alkohol och det blir alltid en massa drama.

Så, trots engångsligg/kk känner dom sig absolut ensamma.

Detsamma gäller vänskap med dessa som även känner sig ensamma där och alltid får fråga och tjata på folk om att ses. För precis som i ett kärleksförhållande gäller samma i vänskapsrelationen.