är ensamhet hos vuxna ett av våra största tabun?

Driver eget är lite därför det bli så extremt i vissa perioder och då måste man ibland prioritera jobb före annat.

Får jag barnbarn eller barn så kommer jag tidigt se till att de får ett par tillgångar som generar värde med lite underhåll så att de kanske har tid med annat än o jobba hela tiden.

Du är osympatiskt, smått narcissistiskt och skit...
Vissa kan ha lite svårare att lita på folk som har varit med om saker.
Man behöver inte tycka att man är bättre för det...

Då har dom väll förälskat sig i idiotier?

Det betyder ju bara att dom själva är sämst. Inte att snygga tjejer har svårt att få till ett förhållande..

Jag är betydligt äldre än 20:

Läser du in att jag inte klarar av att vara ensam?? Det har jag varit större delen av mitt liv.

Det jag skrev handlar om hur ensamhet ses på i samhället. Det verkar vara ett stort tabu bland genomsnittssvensken. Typ det värsta och lägsta nån kan vara.

Med det inte sagt att jag tycker så.

Jo, jag noterar att du anser att människor är illojala och osympatiska. Då du säger att du inte är bättre än andra antar jag att du tycker att även du är en osympatisk illojal skit.

Så deras beteende spelar ingen roll utan det är killarna som är idioter?

Jag skulle absolut säga att utseendet inte spelar stor roll när det kommer till förhållanden. Dom har säkert lättare än andra att träffa folk, men är man knepig som person står folk inte ut med en av förståeliga skäl.

Det spelar självklart ingen roll i frågan om hon har svårt att få ett förhållande eller inte när vi pratar om utseende.

Det är ju helt befängt att påstå att snygga personer har lika svårt som någon som ser ut som ringaren i NotreDame..

Det har jag inte sagt, klart att nån som ser mer eller mindre grotesk ut har svårare att skaffa förhållanden, men jämför en snygg person med grova problem, med med
en medelmåttig person och fulare än så, men en skön personlighet. Så jo, är det långvariga förhållanden så spelar det roll. Sen spelar status, yrke osv säkert också roll.
Skulle du vilja vara ihop med en sjukt snygg person med grova psykiska problem?

Vi pratar förhållanden här, inte sex. Där har snygga människor en klar fördel. Men när folk lär känna den labila människan får hon det svårt.

Jag tycker inte folk verkar dåliga. De vill varandra inget illa. Men de är ytliga. Det blir som att umgås med robotar som är programmerade att vara Normala. Om någon ringer orkar man knappt svara för man får bara lida av meningslösheten i samtalet.
Jag går hellre till gymmet. Där är det verkligen bara Hej o Tjena. Inget mer. Man slipper onödig bullshit. Trivs bättre med folket där inne fastän ingen pratar med någon.

Jag kanske svamlar nu, men att vara utanför verkar folk reagera mer på än vara ensamma. Säg att de jobbar och alla andra sitter och pratar och skrattar medan man själv inte får vara med. Det är extremt skamfyllt. Säg istället att man är på ett jobb där ingen egentligen har blivit kompis och alla håller på med sitt. Det har ingen skam.

Du kan ha rätt i att det är majoritetsuppfattningen.

Men:
Att inte dela med sig av ensamhet behöver ju absolut inte handla om att det är något man skäms över.
Är nog många som till stor del av fri vilja är ensamna.

Sedan verkar det finnas en norm som lite säger: ju fler, desto roligare, och att en tillhörighetsgrupp är det sundaste. Vilket jag personligen tycker är rätt äckligt. Ensamhet behöver ju heller inte handla om att INTE tillhöra en grupp eller ett gäng. Kan för många räcka med en person som vän eller partner. Tror säkert det finns många män och kvinnor, som endast har sin partner och inte känner sig ensamma för det.

Det stämmer nog dock som du säger att mänskor blir rädda eller skeptiska/misstänksamma, om någons ensamhet framkommer. Den ensamme personen måste ha något FEL på sig, uppfattas det nog av majoriteten.

Tror det för många blir en (inte ond eller negativ) spiral, där ensamhet väljs före sammanhang.

Jag tycker inte det finns något patetiskt med ensamma mänskor. Snarare tvärtom, ofta. Mänskor där alla ska vara med och vända och vrida på allt och öppna sig om allt, känns däremot äckligt. Som en konformistisk gris-hög oavsett vilken sida politisk tillhörigheten är, där avvikare är "dold narcissism" och liknande härskarmetoder.

Jag tror många VILL att ensamma mänskor SKA känna en skam, och att vägen bort från denna ska vara gruppen/sammanhanget. Det finns säkert mänskor som känner skam, över ensamhet, men har svårt att tänka att det skulle vara det vanliga bland ensamma mänskor. Lite "oh, gud va härligt, får jga vara med, vad tacksam jag blir, var i rangordningen och talesordningen hamnar jag? ??? ,,,...;!!"

Ibland är jag lite förvånad över att vissa verkar ensamma.

Där jag bor finns en gubbe som sitter och dricker på hållplatsen. Han är stockholmare, har en dramaten som han fyller med Sofiero 7,5 och som han sedan dricker på en bänk.

Det här är i Göteborg, så han utgör ett intressant inslag i vardagen. Han är väldigt social och har inte supit bort skallen, så han borde kunna ha många vänner.

Efter att ha handlat igår träffade jag honom på vägen hem och satte mig och pratade med honom. Det är en trevlig stund, men jag skulle hem till familjen, varför det bara blev några minuter.

Jag hade inte sett honom på någon månad och det berodde på att han hade varit i Stockholm på besök. Min gissning är därför att han inte är utslagen och att han har en ok pension.

Men varför sitter han där? Det finns en helt ok kvarterskrog som frekventeras av många drinkare. Varför går han inte dit och skaffar kompisar?

En orsak är kanske att jag anar att han har en släng av Aspergers. Han berättade t. ex. att han hade suttit och tittat på slow-tv tio timmar i sträck, och följt med i kartboken med vad som hände. Samtidigt verkar han inte direkt tycka om sport som fotboll, utan är kanske mer intresserad av curling...

Ja, han är nog något av en enstöring med lite udda intressen som inte passar så bra med andra drinkare.