Jag växte upp på landsbygden men befann mig inne i Uppsala för idrott och annat kul, så man fick en del kompisar i stan. Detta fenomen hände hos några av dessa stadsfamiljer men aldrig på bygden. Jag har sedan dess bott i andra delar av Europa och det är en stark skildring mot Sverige gällande det här.
Svenskar har en ganska torftig syn på mat i vardagen: Liksom att det är bara något man skyfflar i sig så man kan göra någonting annat snarast möjligt. Man uppskattar inte att göra något från grunden med god förberedelse och sedan avnjuta måltiden med ro. Att servera någon mat i sitt hem är något fint och symboliskt i stora delar av världen, men vi lägger ingen vikt på det i Sverige.
Typ av mat: Detta gör det osmidigt för en prompt middagsgäst. Man kokar ett exakt antal potäter och fisk/köttbitar. I andra kulturer är det vanligare med stora grytor och gratänger och en massa småplock på sidan som bröd, ostar och sallader som tillsätter maten. Man kan sätta sig vid bordet och utan att ens röra huvudrätten i sig.
Svenskar uppskattar inte sällskap särskilt mycket: Landet där man inte knyter gemenskap med grannar och sin lokalitet; folk står och väntar vid dörren om någon annan befinner sig i trappuppgången. Man kan möta någon i trappan och inte ens få en hälsning. Igen, i större delar av världen är det inte så. Man uppskattar mänsklig kontakt – att vara med andra människor och prata över god mat och dryck är något bra. Självklart ska varje själ i närheten ta del av detta! Men surpumpesvensken vill helst vara i fred. Gäster har seriöst synonym
främmande; ”vi får främmande”. Det mest allena folkslaget i världen.
Inse bara att vi svenskar är konstiga jävlar som nyligen kröp ut från de glesbebyggda skogarna till småa städer, långt bort från civilisationen på kontinenten. Många av våra kulturella och sociala vanor får oss att framstå som autister i andras ögon. Rejält kyligt och knepigt folk. Titta bara hur överdrivet sura folk blev av denna mediastorm.