Pastor klänning skapar nya
dimridåer.
Citat:
TOMMY DAHLMAN VEDERLÄGGER
Igår publicerade tidningen Dagen bilder på mig med den saftiga rubriken ”Tommy Dahlman har fått kontaktförbud”.
Jag känner en skyldighet att gentemot DFM bryta med mina egna principer genom att offentligt ta bladet från munnen. Jag har nödgats att både polisanmäla och bestrida ärendet. För det första har jag aldrig, vare sig fått se eller höra någon polisrapport. Eftersom polisen är skyldig att i sin myndighetsutövning få ett godkännande för målsägande är därför ärendet ogilitigt. Polisen själva har rubricerat anmälan mot polisen såsom tjänstefel.
I samtal med chefsåklagaren märker jag först hur han blir stressad och sedan ganska tyst. Denne förklarar senare att hela grunden för våra motiveringar bygger på en rapport som är godkänd av målsägande. Jag svarar igen; ”jag har inte ens vetat att det finns en polisrapport”. Chefsåklagaren tipsar att omedelbart, i tillägg till anmälan, skriva ett bestridande som är adresserat åklagarmyndigheten.
Den juridiska aspekten av saken var inte intressant för Dagen. Det viktigaste var att fixa till en rubrik som fångar läsaren på fyra sekunder. Om titeln var sann i verkligheten är tydligen föga intressant.
Nu till det svåra, och här bryter jag med mina egna hållningar. Orsaken är att jag ser det som en plikt gentemot alla fantastiska människor inom DFM.
Kvinnan som vill vara anonym är inte vem som helst. Hon var min blivande hustru. Den 17 maj bröt hon all kontakt. Jag har sedan dess aldrig träffat eller pratat med henne. Har jag då trakasserat henne? Nej! Men varför jag har sökt henne (jag trodde in i det sista att hon hade blockerat mina mail) var för att vi hade flera oavslutade projekt ihop. Om jag har en påträngande person efter mig, vilket har hänt, brukar jag blockera dem. Polisen bekräftar och meddelar mig att det är det första vi tipsar den utsatte om. I det här fallet har jag skrivit återkommande till kvinnan och berättat om vad som händer kring mig och att jag längtar efter henne. Men innerst inne har jag trott att hon inte läser dem.
Nu har jag förstått varför hon inte har blockerat mig.
Så vad är det för projekt vi har haft ihop? För det första ett stundande bröllop. Den 23 augusti var kyrkan bokad, värd och värdinna, sångare och musiker, två vigselförrättare (en från Svenska Kyrkan och den andre var DFM´s huvudledare) Alla dessa personer kan verifiera uppgifterna. Att en människa väljer att hoppa av ”projektet” kan vi inte göra någonting åt. Vi lever i ett demokratiskt land med människors fria val. Men ett samtal om vem som ska göra vad när vi nu ska avveckla en gemensam plan är i de flestas världar det normala och motsatsen det avvikande.
Dagen då allt detta hände var kvinnan tillsammans med fyra andra på väg till en stad som ligger cirka en timme bort. Ärendet var att hämta bilen jag hade beställt åt henne/oss. Hennes bil hade havererat. Jag fixade utmaningen och tog även det ekonomiska ansvaret. Bilen var till familjen. Halvvägs mot staden tvärvänder de, och sedan har det varit tyst. Alla människor har sin frihet och att göra slut med sin förlovade är trots allt en mänsklig rättighet, men ett samtal om hur vi skall ha det med bilen hade kanske varit ett kristet sätt att hantera den nya situationen. Eftersom jag för några år sedan blev av med mitt körkort och sedan inte haft motivation att jobba tillbaka det men desto mera använda den kollektiva trafiken, blev den nyinköpta bilen en något större fråga för mig än om jag hade haft ett körkort. Jag kunde dock, efter en tid deala om köpeavtalet tack vare goda vänners kunskap och sympati.
Det tredje projektet vi hade ihop var det nyinköpta huset. Hela kvinnans lägenhet stod den 17 maj i flyttkartonger. Allt var nedpackat och klart för flytt. Planen var att kvinnan med sina barn skulle flytta in i huset i maj och att jag skulle komma efter när bröllopet den 23 augusti var över. En människa har friheten att bryta sig ur sina allianser när hon vill då vi nu inte lever i ett totalitärt samhälle. Men ett samtal där vi benar ut vem som skall göra vad hade kanske hört till det mer sunda. Vi hade ju, under alla omständigheter, bestämt dessa projekten tillsammans. Nu är husköpet uppe i tinget på grund av brutet köpekontrakt. Straffet: 700 000 kr. Allt som allt blev prislappen för de här äventyren 1,2 miljoner svenska riksdaler. Och det finns inte en enda rad skrivet från mig där jag kräver eller förväntar mig att kvinnan ska betala en enda krona. Tvärtom finns det flertalet propåer skrivna om att hon aldrig ska vara orolig för ekonomiska eftergifter. Det finns det som är dyrare i livet än pengar, tänker jag.
Nu satt jag med ett bröllop, en nyinköpt bil och ett huskontrakt i knät. Fanns det vettiga förklaringar varför jag sökte kvinnan? Det verkade som chefsåklagaren, när han nu fick en ny sida av bilden, stod på min sida.
Åtta månader har gått och jag har fortfarande inte hört ett enda livstecken från kvinnan. Är jag då en person som stalkar, förföljer och trakasserar? Hade jag haft en stalkers gener i mig hade jag självklart tagit till andra medel än att enbart skriva till henne på en linje som jag trodde att hon hade blockerat mig på. Jag är idag tacksam för att jag aldrig har skrivit obehagliga eller hotfulla meddelanden. De allra flesta har handlat om längtan, viljan att samtal, ständiga ord om förlåtelse. Varje gång som jag har nämnt det juridiska ansvaret jag har för alla projekten har jag varit noggrann med att påpeka att hon ska gå fri från allt ansvar. En enda fråga har hon fått om saken; kan du ställa upp som referent? Jag har ännu inte fått något svar.
Till sist; jag har ytterligare en gång ställt min plats till förfogande och bett styrelsen avsätta mig om de inte önskar mig kvar i uppdraget inom DFM. Med maximal enighet har styrelsen meddelat att de önskar mig kvar på posten.
Så går jag väljer jag att gå på egen hand.
Tommy Dahlman
Marknadschef och predikant DFM