Det var ju någon plebej som gnällde över trådens Popper-debatt och en suspekt markör som återkommit är den om att tillhöra "den demokratiska högern", underförstått i motsatsförhållande till andra medmänniskor i tråden. En passivaggressiv luddighet som inte förpliktigar till närmare förklaringar eller att definiera vad man menar är demokrati och inte. Nu kan den debatten (som ju raderades på nyårsafton) i efterhand förankras en
G-P-ledare från Håkan Boström, om just demokratin som inte går att ta för given.
Citat:
2021 var året då Sverige officiellt firade demokratins hundraårsjubileum. Så särskilt mycket firande blev det nu inte. För på senare år har det smugit sig in en underton i debatten av att folket inte är att lita på och i allt för stor utsträckning ”röstar fel” – det vill säga på populister, härlett från latinets ord för ”folklig”.
Föreställningen är inte ny. Eliterna har alltid fruktat folket – och omvänt, även om intensiteten varierat. Införandet av allmän och lika rösträtt för bägge könen, 1918-21 var egentligen bara kulmen på en flera decennier lång strid om den allmänna rösträtten.
Detta tema är ju något jag länge lyft, att kritiken mot "populism" en gång riktades mot demokratin som sådan, som användes som synonym för "pöbelvälde". Överhetens fåtal använder samma retorik nu som då, även om ordet "demokrati" approprierats till att betyda sin antites, alltså att folkets majoritet INTE ska bestämma om allt det som "vi" avgör innebär intolerans. Det är ett annat "vi" som idag vet bättre än massan, men fortfarande finns föraktet nedåt där och fortfarande är det suveräna anspråket att
folk-populus-demos bara får ha vissa åsikter om vissa områden.
Citat:
Idag ser motsättningarna annorlunda ut än för 100 år sedan. Men demokratin är fortfarande beroende av hur samhällskonflikter hanteras. Hotet mot demokratin kommer idag inte från kommunister och kungatrogna. Men likväl från skilda håll. Dels från dem som vill ge allt mer makt till experter, tjänstemän, jurister och internationella organ där folkvalda kan kompromissa över huvudet på dem som valt dem. Det vill säga försvaga politikens möjlighet att genomdriva folkviljan. Dessa krafter identifierar sig inte sällan med samhällseliten.
Men i motsatta hörnet finns de som i folkets namn vill underminera sina politiska motståndares legitimitet och montera ned de spärrar som fjättrar och granskar makten. Det vill säga försvaga folkets möjligheter att i praktiken byta ut sina ”äkta” företrädare. Det är den ”illiberala demokratins” anhängare.
Bägge dessa grupper kallar sig gärna själva demokrater, men är egentligen bara intresserade av halva demokratin.
Här åskådliggör Håkan förvisso problemet med det Popper-vi som vi diskuterat i tråden, men ställer sedan upp vad jag menar är en polskungersk halmgubbe som förtar effekten. På vilket sätt existerar det idag inom det "icke-illiberala" demokratiska systemet "spärrar som fjättrar och granskar makten"? På vilket sätt avhåller sig de "liberala" demokraterna från att "underminera politiska motståndares legitimitet"?
Håkan ljuger om han låtsas att det idag inte finns en överflödande ofjättrad makt som är alltigenom odemokratisk i meningen att ligga bortom demokratisk kontroll. Och att det skulle vara något hotande tillstånd och inte en krass, tvärpolititisk verklighet att politik handlar om att misstänkliggöra budbäraren. Han behöver bara läsa den egna ledarsidan för att hitta exempel på det.