Citat:
Ursprungligen postat av
GoggeGogelius
Sedan jag hamnade på StGöran - var väl 2:a september. Går sedan dess på Ber centrum och tar antabus, rapporterar "provavvikelser" till jobbet (sitta i zoom och knäcka bärs inför 40 pers väck på just bärs och Z var ingen bra idé... totalhaveri) detta plus att jag käkar klonazepam 3 mg samt zopiklon 15 mg per dygn gör ju att jag "fuskar"... samtidigt ett jävla skyddsnät - externt via antabus och jobb, "internt"/mentalt via bens.
Likförbannat "fuskare"... blir glad när jag läser ditt inlägg för du (verkar ha - ingen kan lura sig själv lika väl som en alkis, warning!) verkar ha en jävla motivation. En motivation jag trots 30 år med kraschade förhållanden, jobb, otal EP och DT, saknar - låter helt sjukt, har bokstavligen ett flertal gånger vandrat i dödsskuggans dal. Men... man tänker inte på alla avgiftningar, alla benbrott, alla gånger man varit på väg "att bli tokig", på allvar - sjukt nog går ens tankar tillbaks till all the laughs and hysterics, the fun stuff - nuts, vet det.
Din inre motivation dock jävligt lovande.
Vilken resa!
Tycker inte att det är fusk med lite farmacia i måttlig mängd om det innebär att det håller spånken borta.
Allt är bättre än spånken. Verkligen allt. Med det sagt så är benso verkligen inte speciellt gångbart i det långa loppet, i alla fall för min del. Jag kan kontrollera det lika lite som alkoholen.
Det är som du säger ett jävla skyddsnät när allt bara blir för mycket och man verkligen behöver det. Jag kommer nog knapra lite mer ett tag framöver men det får vara så nu helt enkelt.
Ja, det är ju så att man bara tänker tillbaka på ''the fun stuff'' när man varit nykter ett tag och funderar på ett återfall. Samtidigt som jag inte kan minnas att jag haft kul med alkohol på åratal. Visst, det är skitkul att sitta i soffan, surfa på nätet och dricka långburk. NOT.
Visst, bara det faktum att ångesten försvinner tillfälligt har lett till lite eufori men det är ju inte verklig glädje. Det är inget glädjefyllt med att fly verkligheten. Det är bara mer som att man byter läge till ett där allt inte är lika hemskt längre. Man lurar sig själv.
Jag skulle vilja säga att jag vet vad jag behöver göra men inte exakt hur jag ska göra det.
Det kommer nog falla tilbaka med jämna mellanrum men inte så hårt som skräckscenariot senast. Förhoppningsvis så blir det längre och längre mellanrum, tills dess att jag hittar en väg som funkar.
Stå stark! Du fixar detta