Citat:
Ursprungligen postat av
Murvelkott
Kan man över huvud taget bli mer patetisk än
den ödmjuke? Jo det kan man förvisso säkert, men
det här inlägget är ett nytt bottennapp (om det nu går att hamna djupare än han redan var innan). Citationstecknen hänger med, men med en korrekt tolkning blir syftet också helt korrekt - om än inte ur hans egen synvinkel.

Intressant också att han ägnar sig åt att projicera sitt eget beteende på journalister, brukar kallas för att
kasta sten i glashus.
Vet inte hur många journalister som kommer ägna hans stickande av offerkofta någon som helst uppmärksamhet, men om de gör det så kommer de antagligen ha magknip av allt garvande åt hans tragikomiska formuleringar. Visst gör journalister fel (de är ju bara människor!), och fallet med Benny Fredriksson är ett tragiskt exempel på just det, men när det gäller
den ödmjuke så har de hittills bara skrapat på ytan.
Intressant också att han skriver det på sin
blogg och inte på DFMs sida, men han vill antagligen att det här ska stå kvar som ett eftermäle även när han fått sparken?

Egentligen inget nytt från mig, inget som ingen annan redan har berört. Bara en massa tankar, försök till att förstå hur denna människa fungerar och tänker samt sammanfattning av vad jag har lärt mig om Terror-Tommy hittills. Av honom själv, av hans handlingar.
Det här blogginlägget har en person med titeln marknadschef författat. Är detta ett bra exempel på att vara analytisk och duktig på att kommunicera med både de inom och de utanför organisationen? Är det såhär man driver en framgångsrik kampanj inom vilket område som helst?
Terror-Tommy tänker högt om sig själv, men förutom att vara psykopat och missbrukare, så är han också på riktigt dum i huvudet. Och detta har redan konstaterats av andra författare här på FB. Det är ju sedan gammalt att mindre intelligenta personer tenderar att begrava sig i självömkan eller att de direkt börjar skylla ifrån sig när någonting går fel. De gillar inte att ta ansvar för sina handlingar till skillnad från intelligenta människor som ser sina misstag som en chans till lärdom och förbättring. Dumma människor, som Terror-Tommy, tenderar även att vara mer självsäkra än intelligenta människor och när de dumma överskattar sin egen förmåga blir de också blinda för andras. De dumma tror att de är bäst och kan inte se att någon annan är bättre. Självförtroende i all ära, men storhetsvansinne har aldrig varit charmigt. Vad gäller ilska så blir ju också intelligenta människor förbannade ibland, men inte lika ofta som dumma människor blir. De dumma reagerar med omedelbar ilska när de känner att de inte har kontroll över situationen. Intelligens är lika med empati och just förmågan att sätta sig in i andra personers känslor och situationer är något som dumma människor inte har. Ett lägre IQ gör att Terror-Tommy har svårt att förstå att andra människor tänker och känner annorlunda än vad han gör vilket leder till att han uppfattar andra som bl a ignoranta och själviska. Dumma människor har många fördomar och anser sig vara överlägsna, därför föga förvånande är att personer med lägre IQ ofta är bl a mer rasistiska och homofobiska såsom Terrror-Tommy är.
Blogginlägget kunde lika gärna ha döpts till ”klinisk studie om offerkomplex/offermentalitet”. Den är självömkan och en vanlig reaktion på att livet gått åt skogen. Lättare att beskylla andra för det som har gått fel. Ett personlighetsdrag hos personer som tror att de ständigt är offer för andras skadliga handlingar, även om de blir medvetna om bevis på det motsatta. Och sakliga bevis mot Terror-Tommy, Profitören och DFM finns det i massor. Terror-Tommy väljer ändå alltid att generera ömkan för att undvika att ta ansvar. Han*beskyller andra för saker som går fel och löser i stort sett aldrig något problem i sitt liv eftersom han alltid kan hitta ett sympatiskt jesustantöra. Personligt ansvar är alltså inte att tänka på för i Terror-Tommys huvud är han så övertygad om att andra borde ordna upp och hjälpa honom att han på riktigt tror att han har full rätt till denna hjälp vilket gör det lätt för honom att ignorera sin egen roll i sina egna problem. Därför pekar han mot andra oavsett vad konsekvenserna blir.
Terrror-Tommy låtsas också vara hjälplös och vill därmed få människor i hans omgivning att gå in och agera för hans räkning. Han beskriver sig som ett offer för ständiga oförätter utan möjlighet att påverka och styra sitt liv.
Terror-Tommy i sin offerkofta ber aldrig om ursäkt, i alla fall inte uppriktigt. Han erkänner faktiskt inte ens sina misstag.*Hans manipulation är så effektiv att han alltid kan hitta ett sätt att rättfärdiga sitt beteende och vara “den goda” i slutänden. Om Terror-Tommy misslyckas med att få sympati eller empati från andra använder han det till att gå ännu djupare in i rollen som offer. Vilket det här blogginlägget är ett äkta bevis på.
Men Terror-Tommy nöjer sig inte med att spela offer utan kryddar sitt blogginlägg även med förtäckta hot som kan i vissa fall bedömas som olaga hot. Olaga hot förutsätter att den hotade upplever allvarlig fruktan och att hotet är allvarligt menat. Jag kan inte tolka hans text ”Om vi skulle välja en väg som går ut på att bemöta dessa enskilda människor skulle vi riskera att röja den kunskap vi har om dessa individers bakgrund, familjesituation, deras ekonomi och deras psykiska ohälsa” på annat sätt än som ett förtäckt hot. Därför att dessa människor vet vilka de är och de skräms här till att bli ännu mer tysta och ännu mer osynliga. Om DFM värderar sin tystnadsplikt så mycket som de påstår så borde de inte vilja använda det som ett vapen i sådana här sammanhang. Dessutom vet vi här på
"sanningsministeriet" att Terror-Tommy personligen har trakasserat alla som har bedömts som möjliga uppgiftslämnare. Att här föra fram psykisk ohälsa säger också en hel del om DFM som organisation och hur de arbetar eller snarare bearbetar.
Jag utläser från texten att Terror-Tommy vill splittra människor och att han växlar mellan överdrifter, vantolkningar och rena lögner. Han nedvärderar och inkompetensförklarar för att driva igenom sin egen agenda och sin egen ”sanning”. Terror-Tommy prövar sig fram med olika tolkningar tills han tycker att han hittat en svaghet eller osäkerhet hos ”de andra”. Han rabblar upp nya saker tills någon hakar tag i något.
Terror-Tommy visar återigen på sin förkärlek till att byta fokus. Han väljer att fokusera på detaljer som totalt förvrider perspektivet i granskningen av DFM. Han vill dominera skeendet med att diskutera skitsaker i sammanhanget.
Terror-Tommy är mästare på att pendla mellan aggressivitet och värme. Aggressiviteten som ett sätt att hålla ifrån sig besvärliga frågeställningar. När aggressiviteten kommer upp till ytan är det i form av förolämpningar, förakt, nedvärderingar och mer eller mindre uttalade hotelser. Blogginlägget svämmar över av detta. Men Terror-Tommy kan också byta till att ge beröm, uttrycka uppskattning, skämta och uttrycka vänlighet. Detta för att de snabba byten av sinnesstämning ska skapa förvirring och osäkerhet och för att man som läsare eller motpart ska till och med känna någon slags irrationell tacksamhet mot Terror-Tommy som slutat angripa en och nu är mjuk och vänlig igen. Otäckt.
I det här blogginlägget är rättfärdigande i fokus, dvs.vilka är egentligen de verkliga skurkarna? Och med detta avslöjar Terror-Tommy något väldigt viktigt om hur han ser på sig själv och DFM.
Vi känner också igen Terror-Tommys vilja att alltid omdefiniera problemet. I vilken granskning har från- eller närvaron av demokrati inom DFM ifrågasatts av någon journalist? Snarare har den frågan setts som underordnad eller inaktuell med tanke på vad som framkommit i granskningarna.
Och så behärskar Terror-Tommy även känslomässig utpressning med antydningar om att han eller någon annan som drabbas av det så kallade drevet kan eller ska skada eller ta livet av sig om Terror-Tommy och DFM inte får sin vilja igenom. Terror-Tommy hänvisar till Benny Fredriksson som anonymt anmäldes för att på olika sätt ha trakasserat sina medarbetare. Det var en hård granskning som numera är kritiserad, men var den verkligen oskälig och saknade grund? Benny Fredrikssons ledarskap ifrågasättes och han hade olika val att hantera det som skedde. Fredriksson valde att lämna sitt arbete och ungefär tre månader senare tog han sitt liv. Fredriksson hade kunnat hantera sin situation på många olika sätt, t ex talat sanning och bett om ursäkt till berörda och sedan gått vidare med sitt liv. Det är inte så enkelt som att orsaken till Fredrikssons öde är just journalisternas jakt på information som Terror-Tommy vill framställa det som.
Terror-Tommy är mästare på lögner. De flesta av oss har svårt att tänka oss att människor ljuger oss rätt upp i ansiktet. Men personer med bristande skam och/eller skuldkänslor kan möta en med aggressivitet eller rycka på axlarna när man till slut efter många undanflykter, bortförklaringar och motangrepp, lyckas konfrontera dem med att ha ljugit. Då svarar Terror-Tommy såhär: ”Det är klart jag ljög. Det förstår du väl i min situation. Efter allt vad ni gjort mot mig. Har aldrig du/ni ljugit någon gång?”
Vad gör Terror-Tommy i det här blogginlägget? Jo, han demonsterar att han behärskar de flesta manipulationstekniker och också offermentaliteten. Han avslöjar därmed att han upplever sig som maktlös och chanslös eftersom han inte försvarar sig på annat sätt än genom manipulation och genom att vara offer. Och just manipulation är kanske det enda som kan ses som röd tråd i Terror-Tommys liv.
Terror-Tommy, visa för en gångs skull någon vilja till att motarbeta det onda inom dig. Och vill du anmäla en journalist som du anser har brutit mot de yrkesetiska reglerna så kontakta Yrkesetiska nämnden.