En journalist jobb är att avslöja, inte att ljuga
Rubriken tar direkt ner det från ett "öppet brev" till en vanlig rättshaverists arga brev på anslagstavlan på Coop i Umeå. Vad Tommy säger här är att han är kränkt av en artikel och tänker ge igen på två a4-sidor med väldigt liten text. Varje dåres signum.
En hel del av journalistiken handlar om att presentera exempel och att fråga utvalda personer om det eventuella scoop som journalisten fått vittring på. Ingen påstår att det ger hela sanningen, men att enskilda berättelser kan vara en del av ett mönster är självklart. Men det är tragikomiskt att avslöja en journalist som är kritikresistent – ja ni hör själva hur motstridig det låter. Självklart kan inte jag/vi bedöma hela den svenska journalistkåren, men så många har vi träffat att vi vet när vi möter en reporter som hellre riktar taggarna mot oss än lära och försöka göra ett bättre jobb.
Det är extremt sällan en journalist snubblar över ett scoop. Här gör Tommy bort sig på två sätt. Det ena är att han låtsas kunna något om journalistsik. Ett stort problem inom kristenheten är att man kan bli både journalist och tydligen chefredaktör utan en timme av journalistisk utbildning. Tommy har varit chefredaktör på Inblick, Kanal10s tidskrift. Det slutade naturligtvis med att han fick sparken.
Det är som sagt oerhört sällan en tidning får vittring på ett scoop. Gör de det så är det genom ett samarbete mellan redaktörer och journalister. En redaktörs arbete är att se till att rätt journalist får hantera rätt artikel. Hela tidningen strävar naturligtvis (det ligger i sakens natur) att sanningen skall fram. Att en liten skitförening som DFM fifflat med pengar är naturligtvis inget scoop, utan bara en tragisk händelse. En händelse som i sig knapp är värd att skriva om. Det är journalistens jobb att hålla i pennan och skriva, men det är redaktören som avgör hur mycket resurser man vill lägga på eländet.
Sedan kommer den avslöjande formuleringen "men så många har vi träffat att vi vet när vi möter en reporter som hellre riktar taggarna mot oss än lära och försöka göra ett bättre jobb." Här det plötsligt "vi". Vi möter en reporter. Det är Tommy som har mött reportrar. Det är Tommy som skriver att han dundrat in på Dagens redaktion och smällt näven i bordet och berättat vilka luspudlar de är och här har ni sanningen. En ren och skär lögn då Tommy aldrig dundrat in på någon redaktion över huvud taget. Han har skrivit ett argt mail, det är vad han har gjort.
Man kan avslutningsvis konstatera att enligt Tommy finns det två typer av journalister. De som attackerar honom eller de som lär sig av Tommy och därmed göra ett bättre journalistiskt arbete. Det är en rätt fantastisk formulering det sista. Om de bara lyssnar på Tommy så kommer det gå bra och de blir bättre journalister. Sagt av en som inte vet något om hur en tidningsredaktion fungerar.
Först några frågor, sedan återkommer vi till texten:
Varför vinklar journalister så mycket?
Svar. En journalist vinklar för att texten ska bli mer intressant för läsarna.Men även för att trycka på tuben så man får ur mer innehåll. En kristen tidning kan i en intervju med en vanlig kristen människa som heter Ove mena att Ove ogillar att kyrkans ungdomskör ska få sjunga offentligt på marknaden. Journalisten skriver "Ateisten Ove menar att..." Genom att skriva ateist polariserar man objektet och texten blir mer laddad. De kristna läsarna blir mer upprörda. Men sanningen i det Ove påstår är detsamma. En vänstervriden tidning vill naturligtvis lyfta fram tillkortakommanden hos borgerliga politiker och tvärtom. En kristen tidning vill naturligtvis lyfta fram tillkortakommanden hos charlataner som kallar sig kristna men är bedragare.
-Varför driver journalister så ofta sin egen agenda?
En journalist som har en egen agenda är ofta en dålig journalist som antagligen får svårt att få jobb framöver. I synnerhet som en redaktör går igenom artiklar innan de publiceras. Så, nej, det stämmer inte. Däremot ligger det i sakens natur att man instinktivt känner att man vill klämma åt en bedragare som lurar på pensionärer falska tavlor.
-Varför saknas objektiviteten, och så lite rapporterande?
En objektivitet kan bara saknas om man skriver en nyhetsartikel där man rapporterar om vad som faktiskt har hänt. (Se ovan).
Vi förstår att journalisten vinklar och på sätt önskar få ett angreppsätt för att bäst berätta en historia. Men i vilken ände börjar den? Är det journalistens åsikter som skall styra rapporteringen, eller är det helhetsbilden? Låt oss vara tydligapå den här punkten; DFM lever i en öppen demokrati, och har en ideell organisation där alla kontrollmedel som lagen kräver praktiseras. För oss har det varit illavarslande att notera att ingen journalist har riktat någon fråga om vår demokrati då vi har visat fram vår parlamentariska organisationsplan, där ibland tolv styrelseledamöter.
Ursäkta Tommy, men er "demokrati" är möjligen aktuellt för en helt egen granskning i ett annat kommande reportage. När en av era ledare bevisligen är en bedragare som lurar på folk tavlor är det knappast relevant hur DFMs eventuella styrelse ser ut. Dessutom fanns ingen "parlamentarisk organisationsplan" när artiklarna i Dagen publicerades.
Varje organisation och varje ledare för en organisation lever med ett pedagogiskt dilemma då enskilda människor träder fram i offentligheten för att, inte bara kritisera men för att skada oss. Om vi skulle välja en väg som går ut på att bemöta dessa enskilda människor skulle vi riskera att röja den kunskap vi har om dessa individers bakgrund, familjesituation, deras ekonomi och deras psykiska ohälsa. Det i sin tur skulle riskera vår tystnadsplikt och vi skulle till och med kliva över gränsen för vad svensk förtalslag tillåter.
Som tidigare skrivits. Här har vi ett förtäckt hot som snarare luktar Stasi än Demokrati.
Hur märker vi då om journalistiken är sund eller inte? Om vi märker att journalisten uttalar sig tvärsäkert fastän verkligheten med gråzoner tränger sig på kan man inte ana annat än oro. Journalismen vill gärna poängtera att den önskar motverka sekterism, men om journalisten samtidigt bedömer någonting enbart med svart/vit modellen och helst av allt väljer ut de fakta (historiebeskrivningar) som passar journalistens vinkel är han eller hon på väg att tappa ett centralt fokus. En journalistik som skriver nyanserat, får med hela historien och behandlar ämnen på djupet får med nödvändighet en smalare, och mer intellektuell publik. Men en seriös journalism bör välja den vägen, för samvetets skull. För att behålla trovärdigheten är det av betydelse att en journalistinte utser perifera men kittlande ämnen på bekostnad av att göra det viktiga lättillgängligt för läsarna.
Ni märker inte om journalistiken är vare sig sund eller osund eftersom ni inte förstår bättre. Vad ni menar är att all kritik mot DFM är osund. Det är därför ni vill förhindra mer avslöjanden.
Vi förstår att det inom journalistiken finns ett spel mellan att ge publiken det den vill ha i form av heta nyheter, menjournalisten behöver ställa sig frågan om var gränsen går till cynism. Om inte, medielogiken, som omfattar ideal, format, rutiner och arbetsprocesser omringar ett nyhetsarbete drabbar snart ”drevet” oskyldiga människor. När det så kallade ”drevskallet” går är det uppenbart att det händer någonting inom journalistkåren, som om det vore ett slags naturfenomen. Ungefär som att fälla en tolvtaggare.
Det är detta man har redaktörer till. De avgör vad som kan skrivas eller inte. Oskyldiga människor drabbas inte. Men möjligen kan man förhindra att DFM utnyttjar fler oskyldiga människor. Med andra ord så ja, det gör ont att inse att man blivit lurad eller att man har gått på ett par psykopaters skitsnack. Men det blir bättre sen.
Känslor av berusning, spänning och målinriktning kan väckas inom alla yrkeskårer, så ock på tidningsredaktionerna. Varför inte citera Göran Rosenberg; ”Att få känna klungans makt och ryckets rus”. Journalistkåren i Sverige har skrämmande exempel på vad ”nyhetsrapportering” som kretsar alltmer kring en privatperson kan leda till.
Varför citera Göran Rosenberg? Tror Tommy på riktigt att en landsoursjournalist blir berusad av spänning att få vara i hans närvaro eller tror han att de blir kåta av att skriva om hans hot om misshandel?
När drevet gick och media jagade teaterchefen i Stockholm, Benny Fredriksson som ett villebråd slutade det med att han tog sitt liv 17 mars 2018 – han blev 58 år. Makan Anne Sofie von Otter har öppenhjärtigt berättat i flera medier att den så kallade ”granskningen” som beskrev hennes make som en despotisk och diktatorisk ledare fick honom att inte orka leva längre. Samma dygn som de tillsammans skulle åka hem till Sverige – från Australien – begick han självmord.
Inte så lite osmakligt att skriva om självmord och jämföra med sig själv. Samtidigt som Tommy själv använt självmordskortet flera gånger för att få sin vilja igenom. Eller den påhittade hjärntumören. Det är så man undrar om han kanske ändå har en tumör och varför han då inte tog bort den?
Vid en kritisk tidpunkt slår bevakningen över, sakfrågan överges. Det är då journalisten ringer gamla föräldrar, tidigare partners, ja till och med barnen, för att hitta stoff till porträttet av en människa som alltmer antagit drag av Beelsebul. Vi har inte hela ljuset, men vår bedömning är att journalismen i Sverige ofta lever farlig nära vad en hederlig gräns tillåter.
En hederlig gräns vore vi tacksamma om inte Belsebub Dahklman dikterade. En vidrig människa som inte drar sig för att ringa oskyldiga människor och hota dem med våld om de inte slutar ha åsikter. En person som är polisanmäld för både hot om våld och förföljelse. Jag är snarare förvånad att det inte har spillt över på större medier ännu, men det kanske kommer snart?
Rubriken tar direkt ner det från ett "öppet brev" till en vanlig rättshaverists arga brev på anslagstavlan på Coop i Umeå. Vad Tommy säger här är att han är kränkt av en artikel och tänker ge igen på två a4-sidor med väldigt liten text. Varje dåres signum.
En hel del av journalistiken handlar om att presentera exempel och att fråga utvalda personer om det eventuella scoop som journalisten fått vittring på. Ingen påstår att det ger hela sanningen, men att enskilda berättelser kan vara en del av ett mönster är självklart. Men det är tragikomiskt att avslöja en journalist som är kritikresistent – ja ni hör själva hur motstridig det låter. Självklart kan inte jag/vi bedöma hela den svenska journalistkåren, men så många har vi träffat att vi vet när vi möter en reporter som hellre riktar taggarna mot oss än lära och försöka göra ett bättre jobb.
Det är extremt sällan en journalist snubblar över ett scoop. Här gör Tommy bort sig på två sätt. Det ena är att han låtsas kunna något om journalistsik. Ett stort problem inom kristenheten är att man kan bli både journalist och tydligen chefredaktör utan en timme av journalistisk utbildning. Tommy har varit chefredaktör på Inblick, Kanal10s tidskrift. Det slutade naturligtvis med att han fick sparken.
Det är som sagt oerhört sällan en tidning får vittring på ett scoop. Gör de det så är det genom ett samarbete mellan redaktörer och journalister. En redaktörs arbete är att se till att rätt journalist får hantera rätt artikel. Hela tidningen strävar naturligtvis (det ligger i sakens natur) att sanningen skall fram. Att en liten skitförening som DFM fifflat med pengar är naturligtvis inget scoop, utan bara en tragisk händelse. En händelse som i sig knapp är värd att skriva om. Det är journalistens jobb att hålla i pennan och skriva, men det är redaktören som avgör hur mycket resurser man vill lägga på eländet.
Sedan kommer den avslöjande formuleringen "men så många har vi träffat att vi vet när vi möter en reporter som hellre riktar taggarna mot oss än lära och försöka göra ett bättre jobb." Här det plötsligt "vi". Vi möter en reporter. Det är Tommy som har mött reportrar. Det är Tommy som skriver att han dundrat in på Dagens redaktion och smällt näven i bordet och berättat vilka luspudlar de är och här har ni sanningen. En ren och skär lögn då Tommy aldrig dundrat in på någon redaktion över huvud taget. Han har skrivit ett argt mail, det är vad han har gjort.
Man kan avslutningsvis konstatera att enligt Tommy finns det två typer av journalister. De som attackerar honom eller de som lär sig av Tommy och därmed göra ett bättre journalistiskt arbete. Det är en rätt fantastisk formulering det sista. Om de bara lyssnar på Tommy så kommer det gå bra och de blir bättre journalister. Sagt av en som inte vet något om hur en tidningsredaktion fungerar.
Först några frågor, sedan återkommer vi till texten:
Varför vinklar journalister så mycket?
Svar. En journalist vinklar för att texten ska bli mer intressant för läsarna.Men även för att trycka på tuben så man får ur mer innehåll. En kristen tidning kan i en intervju med en vanlig kristen människa som heter Ove mena att Ove ogillar att kyrkans ungdomskör ska få sjunga offentligt på marknaden. Journalisten skriver "Ateisten Ove menar att..." Genom att skriva ateist polariserar man objektet och texten blir mer laddad. De kristna läsarna blir mer upprörda. Men sanningen i det Ove påstår är detsamma. En vänstervriden tidning vill naturligtvis lyfta fram tillkortakommanden hos borgerliga politiker och tvärtom. En kristen tidning vill naturligtvis lyfta fram tillkortakommanden hos charlataner som kallar sig kristna men är bedragare.
-Varför driver journalister så ofta sin egen agenda?
En journalist som har en egen agenda är ofta en dålig journalist som antagligen får svårt att få jobb framöver. I synnerhet som en redaktör går igenom artiklar innan de publiceras. Så, nej, det stämmer inte. Däremot ligger det i sakens natur att man instinktivt känner att man vill klämma åt en bedragare som lurar på pensionärer falska tavlor.
-Varför saknas objektiviteten, och så lite rapporterande?
En objektivitet kan bara saknas om man skriver en nyhetsartikel där man rapporterar om vad som faktiskt har hänt. (Se ovan).
Vi förstår att journalisten vinklar och på sätt önskar få ett angreppsätt för att bäst berätta en historia. Men i vilken ände börjar den? Är det journalistens åsikter som skall styra rapporteringen, eller är det helhetsbilden? Låt oss vara tydligapå den här punkten; DFM lever i en öppen demokrati, och har en ideell organisation där alla kontrollmedel som lagen kräver praktiseras. För oss har det varit illavarslande att notera att ingen journalist har riktat någon fråga om vår demokrati då vi har visat fram vår parlamentariska organisationsplan, där ibland tolv styrelseledamöter.
Ursäkta Tommy, men er "demokrati" är möjligen aktuellt för en helt egen granskning i ett annat kommande reportage. När en av era ledare bevisligen är en bedragare som lurar på folk tavlor är det knappast relevant hur DFMs eventuella styrelse ser ut. Dessutom fanns ingen "parlamentarisk organisationsplan" när artiklarna i Dagen publicerades.
Varje organisation och varje ledare för en organisation lever med ett pedagogiskt dilemma då enskilda människor träder fram i offentligheten för att, inte bara kritisera men för att skada oss. Om vi skulle välja en väg som går ut på att bemöta dessa enskilda människor skulle vi riskera att röja den kunskap vi har om dessa individers bakgrund, familjesituation, deras ekonomi och deras psykiska ohälsa. Det i sin tur skulle riskera vår tystnadsplikt och vi skulle till och med kliva över gränsen för vad svensk förtalslag tillåter.
Som tidigare skrivits. Här har vi ett förtäckt hot som snarare luktar Stasi än Demokrati.
Hur märker vi då om journalistiken är sund eller inte? Om vi märker att journalisten uttalar sig tvärsäkert fastän verkligheten med gråzoner tränger sig på kan man inte ana annat än oro. Journalismen vill gärna poängtera att den önskar motverka sekterism, men om journalisten samtidigt bedömer någonting enbart med svart/vit modellen och helst av allt väljer ut de fakta (historiebeskrivningar) som passar journalistens vinkel är han eller hon på väg att tappa ett centralt fokus. En journalistik som skriver nyanserat, får med hela historien och behandlar ämnen på djupet får med nödvändighet en smalare, och mer intellektuell publik. Men en seriös journalism bör välja den vägen, för samvetets skull. För att behålla trovärdigheten är det av betydelse att en journalistinte utser perifera men kittlande ämnen på bekostnad av att göra det viktiga lättillgängligt för läsarna.
Ni märker inte om journalistiken är vare sig sund eller osund eftersom ni inte förstår bättre. Vad ni menar är att all kritik mot DFM är osund. Det är därför ni vill förhindra mer avslöjanden.
Vi förstår att det inom journalistiken finns ett spel mellan att ge publiken det den vill ha i form av heta nyheter, menjournalisten behöver ställa sig frågan om var gränsen går till cynism. Om inte, medielogiken, som omfattar ideal, format, rutiner och arbetsprocesser omringar ett nyhetsarbete drabbar snart ”drevet” oskyldiga människor. När det så kallade ”drevskallet” går är det uppenbart att det händer någonting inom journalistkåren, som om det vore ett slags naturfenomen. Ungefär som att fälla en tolvtaggare.
Det är detta man har redaktörer till. De avgör vad som kan skrivas eller inte. Oskyldiga människor drabbas inte. Men möjligen kan man förhindra att DFM utnyttjar fler oskyldiga människor. Med andra ord så ja, det gör ont att inse att man blivit lurad eller att man har gått på ett par psykopaters skitsnack. Men det blir bättre sen.
Känslor av berusning, spänning och målinriktning kan väckas inom alla yrkeskårer, så ock på tidningsredaktionerna. Varför inte citera Göran Rosenberg; ”Att få känna klungans makt och ryckets rus”. Journalistkåren i Sverige har skrämmande exempel på vad ”nyhetsrapportering” som kretsar alltmer kring en privatperson kan leda till.
Varför citera Göran Rosenberg? Tror Tommy på riktigt att en landsoursjournalist blir berusad av spänning att få vara i hans närvaro eller tror han att de blir kåta av att skriva om hans hot om misshandel?
När drevet gick och media jagade teaterchefen i Stockholm, Benny Fredriksson som ett villebråd slutade det med att han tog sitt liv 17 mars 2018 – han blev 58 år. Makan Anne Sofie von Otter har öppenhjärtigt berättat i flera medier att den så kallade ”granskningen” som beskrev hennes make som en despotisk och diktatorisk ledare fick honom att inte orka leva längre. Samma dygn som de tillsammans skulle åka hem till Sverige – från Australien – begick han självmord.
Inte så lite osmakligt att skriva om självmord och jämföra med sig själv. Samtidigt som Tommy själv använt självmordskortet flera gånger för att få sin vilja igenom. Eller den påhittade hjärntumören. Det är så man undrar om han kanske ändå har en tumör och varför han då inte tog bort den?
Vid en kritisk tidpunkt slår bevakningen över, sakfrågan överges. Det är då journalisten ringer gamla föräldrar, tidigare partners, ja till och med barnen, för att hitta stoff till porträttet av en människa som alltmer antagit drag av Beelsebul. Vi har inte hela ljuset, men vår bedömning är att journalismen i Sverige ofta lever farlig nära vad en hederlig gräns tillåter.
En hederlig gräns vore vi tacksamma om inte Belsebub Dahklman dikterade. En vidrig människa som inte drar sig för att ringa oskyldiga människor och hota dem med våld om de inte slutar ha åsikter. En person som är polisanmäld för både hot om våld och förföljelse. Jag är snarare förvånad att det inte har spillt över på större medier ännu, men det kanske kommer snart?
