Nya Lätta på trycket-tråden! (Läs riktlinjerna i trådstarten)

Jag har faktiskt märkt just det som du säger att den där vägen börjar kännas som något jag är lite färdig med snart. Kanske inte riktigt än, men snart.



Ja jag har också en knäpp vardag. Känner mig förföljd ofta.

Va roligt att höra!
Ibland underskattar man hur viktigt det är att lära sig att göra misstag eller att ha själv-destruktiva försvarsmekanismer. Så länge man är medveten om vad man gör rent kognitivt, så tror jag att hjärnan löser upp trådarna sakta men säkert automatiskt. Känslomässig erfarenhet av jobbiga saker, med rätt verktyg, kan verkligen hjälpa en att må bättre längre fram.
Låter jobbigt. Har aldrig själv haft sådana tankar. Själv lider jag av typ ängslig personlighetsstörning då jag är rädd för att träffa nya människor i sociala sammanhang som inte är kopplat till jobbet. Är en mycket ensam människa som har ett stort behov av närhet, det är jobbigt, men känner inte så mycket självömkan längre.

Hur ser ditt liv ut om jag får fråga?

Som någon som dragits med självdestruktiva försvarsmekanismer i över tio år kan jag intyga motsatsen - ju längre du låter tiden förflyta, desto svårare blir det att bryta mönstret. Det är snarare en försvarsmekanism i sig att tro att "det löser sig".

För mig är det precis tvärtom. Jag är en person som utvecklas/förändras väldigt mycket (fortfarande vid min ålder runt 23-26 år). Tänker jag tillbaka på hur jag var bara för ett halvår sedan tycker jag att det är cringe.

Därför är det viktigt för mig att testa "extremer", känner jag självömkan går jag all in 100%, det hjälper mig eftersom jag får en känslomässig erfarenhet av hur det är att känna extrem självömkan. Och då kommer min hjärna fram till att "Oj, detta var inte så nice in the long run, kanske ska testa nåt annat nu?". Det är lättare för mig att gå vidare efter en känslomässig upplevelse/erfarenhet av en försvarsmekanism, än att någon påtalar för mig hur dålig den försvarsmekanismen är. Jag kan bara förstå om jag får uppleva det känslomässigt.

Får jag fråga vilken typ av försvarsmekanism du lider av?

Att "prova" olika former av självskadebeteenden är ju höjden av idioti, om du nu på allvar inte har felformulerat dig. Dessutom vet jag inte om självömkan riktigt räknas (hur fan är det i sig destruktivt?), men det låter som att du har ett ganska avslappnat liv och hade mått bra av terapi om att tycka synd om dig själv är din största stötesten, men du kanske använde dig av ett väldigt milt exempel. Nästan alla människor upplever självömkan, för många har ingen som kan tycka synd om dem, och de som har det är ändå duktiga på att sätta sitt eget mående i rampljuset.

Mina försvarsmekanismer har allt som oftast innefattat blod, förstörelse och ohälsosamma drogblandningar (närmare än så tänker jag inte gå in på ämnet, då det redan nu existerar tillräckligt med information om mig och min bakgrund i min egen tråd för att åtminstone ett tjugotal f.d. vänner och bekanta ska kunna identifiera mig om de stöter på min användare här). Alla dessa beteenden ligger nu mer eller mindre bakom mig, men det avgrundsdjupa mörker som drev mig dit skulle jag inte önska på min värsta fiende - och det finns kvar. Börjar tvivla på att jag någonsin kommer bli kvitt det. Hat är min ursprungskänsla, tätt följd av förakt och avundsjuka.

Självömkan kan användas som en försvarsmekanism. Istället för att möta sanningen kring sitt misslyckade liv tycker man synd om sig själv. "Det är inte mitt fel, det är alla andras fel!" eller "Livet är så orättvist, jag har haft otur, stackars mig!" etc.
Så har väl jag tänkt nu några månader o nu börjar jag sluta tänka så utan att ens försöka, det ger liksom inget längre, I've grown past it so to speak.

By the way, gick i terapi i två års tid för ett tag sen. Den sjukaste terapin nånsin, hjälpte mig galet mycket. Så har verkligen verktygen att ta mig ur självdestruktiva beteenden och försvarsmekanismer.
Bra jobbat att du tog dig ur det min vän. Du ska vara stolt.

Uppskattar omtanken, men mitt liv har på inget sätt förbättrats trots att jag slagit mig fri från mina tidigare beskrivna bojor. Om något så bär jag på bördan, ärren och kvarlevorna som ett slags memento mori som, komiskt nog, skänker mig tröst. Det finns ingen vidrigare tanke än evigt liv, och trots att jag inte har någon uppriktig dödslängtan (är ambivalent inför döden) så kommer jag att omfamna det eviga mörkret med öppna armar när min dag väl är kommen.

Förstår att det är tufft. Har själv demoner kvar från trauman i mitt liv (barndom primärt).. om det är till nån tröst så är du inte ensam. O du ska inte skämmas eller känna dig mindre värd på grund av det som du varit med om i ditt liv. Du är en bra människa o förtjänar lycka precis lika mycket som alla andra o jag är övertygad att du kommer förbättra din situation eventually eftersom du verkar kognitivt medveten om dina problem. Lycka till.

Jag delar inte din optimism, men hoppas att du har rätt, och önskar dig detsamma.

Fattar, håller tummarna iaf.

Lyckades hålla tårarna borta en dag denna gången. Kommer lite gråt såhär på kvällen igen. Fast inte så kraftigt som det brukar vara.

ok, hoppas du känns lite bättre.

har inte gråtit på säkert två månader.. dags igen snart känner jag.