Jag är ingen kräsmagad man. Är jag hungrig kan jag äta det mesta, och har så också gjort. Denna drygt 30-åriga streak såg dock sitt slut ~2015, på
Le Rouge i gamla stan (Stockholm).
Restaurangen ligger på källarplan och saknar således fönster. Bristen på utsikt har man löst genom att inreda matsalen likt sultanens harem, med tjocka tyger på väggarna. Och inget fel i det, jag bara målar upp en bild. Faktum är att atmosfären är ganska mysig. Lite för mysig, rent utav, då jag var där och krubbade med en polare.
Min vän, troligen inspirerad av någon matlagningsshow på teve, hävdade bestämt att man ska beställa fisk om man vill man få en rättvis uppfattning om kökets kvalitet. Då jag gillar ”fisk” hade jag inga invändningar, och lotten föll därför på den enda fiskrätt vi fann på menyn, en halstrad gös med säsongens primörer.
Två öl hinner vi suga i oss innan servitrisen dukar upp och önskar oss en smaklig måltid, utan ironi i rösten. Och smaken var det väl egentligen inget fel på, annat än att den bländade med sin frånvaro. Värre var konsistensen på gösen. Halstrad gös är tydligen kodspråk för ”kokt manet”. Slemmig torsk framstår som ett superlativ i sammanhanget. Tänk er en Jacky’s chokladpudding-kopp, fast likblek och serverad på fat. Med berått mod tuggar vi i oss ett par gafflar var av denna fisljumma Fear Factory-utmaning, men sen tar det stopp. Det går bara inte. Fucking Le Runk!
Vad kalaset kostade minns jag inte, men ska en gös som denna vara prisvärd så måste du tjäna pengar på att äta den. Kanske är det därför den inte längre figurerar på
menyn? På dagens matsedel hittar du däremot en transvestit. Mmm, aptitretande!
Aifur serverar också mat utan smak, men denna turistfälla marknadsför sig trots allt som en autentisk viningaupplevelse, och sög det verkligen så här hårt att vara viking så är ju allting rätt och riktigt.
Såg även att
O’Learys i Liljeholmen har fått sig ett par kängor i tråden. Jag har själv aldrig ätit där, men däremot väntat på service.