Avla med en medelmåtta pga bråttom

Men det här är ju samma sak som att säga att vissa inte har rätt att skaffa barn.
Och det är farligt att tänka så.

Jag tycker snarare att det visar på att man är ansvarsfull som förälder. Om man verkligen önskar sina barn de bästa förutsättningarna räcker det inte enbart att ge kärlek och trygghet. Längd, utseende, intelligens, hälsa, livslängd, är samtliga ärftliga. Om du väljer en partner som är kort, ful, dum, sjuklig (fysiskt som psykiskt) är det sannolikt att dina barn också kommer att ärva dessa drag, och få sämre förutsättningar och ha det svårare i livet.

Jag förstår faktiskt inte de kvinnor som väljer att skaffa barn med väldigt korta män, män med en lägre kognitiv förmåga, eller män som har ärftliga sjukdomar. Är det verkligen så klokt att låta sina barn få ärva det?

Du kan inte styra den genetiska mixen på det sättet, vi la ner det projektet i samband med det nationalsocialistiska, även om du tycks drömma dig tillbaka.

En kvinna som skaffar barn med en kort man kanske föder nästa generations största geni. Men denne individ bör inte födas enligt dig, för du tror på fullt allvar att du kan göra världen bättre med en så banal sortering av vilka gener som ska föras vidare.

Jag hade fått för mig att du var mer seriös än att använda dig av simpla halmdockor.

Det är klart att vissa egenskaper väger tyngre än andra. Men den kvinnan du använder i ditt exempel hade inte fått ett intelligent barn om inte fadern också hade haft ett högt IQ. Förresten så korrelerar IQ och längd.

Jag tycker att frågan är rimlig: Är det ansvarsfullt som förälder och mot barnet att skaffa barn med en man som har sämre gener. Om man som förälder vill ge som barn de bästa förutsättningarna ska man inte då försöka skaffa barn med en partner utan sjukdomar i släkten, med ett högre IQ, som ser bra ut?

Frågan är sannerligen inte rimlig. Den tyder på Gudskomplex.

Ämnet diskuteras redan flitigt politiskt, akademiskt och filosofiskt. Hade nog hoppats att du skulle erbjuda ett större intellektuellt motstånd, och motiverat din hållning.

Märk väl att jag inte har sagt att frågan ska upp politiskt. Det jag skrev var att det är motiverat att välja en partner som har bra gener. Du kan naturligtvis avfärda det hur mycket du vill, men all forskning visar på att våra gener till mångt och mycket påverkar våra förutsättningar för att lyckas; akademiskt, i yrkeslivet, livslängd, hälsa, sociala färdigheter och hur andra bemöter oss. Faktum är att hur vi är som föräldrar tycks påverka barnets förutsättningar mindre än gener (Plomins forskning).

Att ha oskyddat sex utan att vilja ha barn är extremt korkat - och det gäller båda parterna. Många män går tyvärr på den: "vi kan köra oskyddat, det är ingen fara, jag har aldrig blivit gravid förut". Som sagt - det kan vara sant att kvinnan inte kunnat bli gravid med en viss man, men då kan det bero på att han var steril, eller att de inte var kompatibla. Med nästa man kan det ta sig på första försöket...

Du svarade inte på hur samhället ska hjälpa en ensamstående man som vill ha barn?

Men en riskfaktor behöver ändå inte betyda att det måste gå snett i livet.
Det beror ju som sagt på allt omkring och på barnets egen personlighet och vad han/hon gör för val.
Och det är kanske också bättre med en ensamstående mamma än med en pappa som misshandlar hela familjen?

34 är lastgammal för kvinnor och leder till defekter gradvis allvarligare, defekter som finns med till nästa generation. Du är en lekman som snackar i nattmössan och spelar allan.

Hallå hallå,
Jag har inte någon stark barnlängtan egentligen, men vet på ett intellektuellt plan att jag absolut inte vill gå barnlös genom livet. Eftersom jag är en kvinna på 34 år så börjar det således brinna i knutarna nu.

Problemet? För ett par år sedan så tog det slut med dåvarande pojkvännen efter sju år ihop. Glöden i förhållandet hade dött för länge sen och vi var mer som ett syskonpar som skrotade runt i samma lägenhet. (Men ungefär där hamnar väl alla förhållanden till slut?) Ur ett biologiskt perspektiv är jag dock i efterhand ångerfull över att vi inte hann bilda familj. Anledningen: Hans KANONgener. Akademikerhuvud med mekanikerfingrar, god fysik och karaktär. Lång, välbyggd, äventyrlig och disciplinerad.

Nu sitter jag här och har snart i ett års tid hängt ihop med en kille som jag absolut GILLAR. Han är snäll, rolig och har ett snyggt ansikte - men ungefär där tar listan över de goda egenskaperna slut. I alla fall om man ser det ur ett genetiskt perspektiv. Han är lat, saknar läshuvud och utbildning, är kort, tunnhårig och har en historia med ångest/depression.

På det genetiska pluskontot kan väl eventuellt tilläggas att han kan äta och dricka vad han vill och förbli smal (den lottovinsten har dock lett till att han konsumerar stora mängder onyttigheter och öl på daglig basis) samt att han har en idrottslig talang (som han visserligen varit för lat för att ta till vara).

Jag har ändå förlikat mig med tanken på att det här nu är fadern till mina framtida barn. Jag har helt enkelt INTE TID att börja om i dejtingkarusellen och hitta någon annan. Sådant kan ju i värsta fall ta flera år. Vid det laget kan den sista droppen fertilitet ha sipprat ur mig. Hade jag varit 24 och inte 34 så hade jag däremot aldrig övervägt att skaffa barn med denna kille. Visst, jag tycker mycket om honom, men nog hade jag kunnat göra bättre om jag haft mer tid på mig.

Även jag har såklart plus- och minussidor vad gäller genetiken. Jag är kort, har lätt för att lägga på mig (låter det dock inte ske), ogillar folk och har redan börjat bli gråhårig. Däremot hade jag det pisselätt i skolan, har avancerat snabbt i karriären (tjänar 20k mer än min pojkvän idag), ser bra ut, har en "aktiv livsstil" och en fallenhet för bollsport.

Jag kommer givetvis älska mina ungar högre än allt oavsett hur välfungerande samhällsmedborgare de blir, men nog fan önskar man ju att lille Tyko ska få ha håret kvar efter han fyllt 20 och att lilla Ada inte ska behöva läxhjälp för att klara av mellanstadiet.

Jag och killen pratar ändå om att börja avla efter sommaren. Gör detta mig dum i hela huvudet? Eller finns det någon som känner igen sig?

PS. Vill ej ha svar om att barn är en produkt av kärlek och om man älskar varandra så spelar gener ingen roll. Så resonerar bara resultatet av en defekt genpool.