Citat:
Jag orkar inte läsa igenom allt. Saken är att kvinnor nekas vård. Jag genomgick en abort som ung som var mycket problemat efteråt med blödningar och smärtor medan vården skrev in att den gått bra och jag inte fick minsta efterkontroll. Jag var alldeles för ung och traumatiserad av olika skäl för att orka bråka. Man underkastade sig mycket som de vuxna bestämde.Jag citerar dig ändå en sista gång, för jag förstår hur du menar nu. Du har hoppat över led i tankegången tidigare, som inte är självklara för oss som inte varit i din situation.
Alltså, vårdens resurser är ju inte outtömliga, så jag tycker att det är ett rimligt krav att man ska ha försökt bli gravid ett år först (eller ett halvår om man är lite äldre), innan man får en sådan - dyr och omfattande - utredning. Även heterosexuella par står ju på kö till detta. Det du säger, är lite som att vården skulle lägga stora resurser på att leta efter ovanliga diagnoser hos personer som inte har visat några symptom på de sjukdomarna. Eller att en bilverkstad skulle laga något som inte är trasigt, i förebyggande syfte...
Använde du inte p-medel med exet då? Om du inte gjorde det, så duger den erfarenheten ändå inte, eftersom det är PARET som utreds. Man vet ju idag att infertilitet i 33 procent av fallen beror på kvinnan, i 33 procent på mannen, och i 33 procent på att mannen och kvinnan inte är kompatibla (men kan få barn med någon annan på var sitt håll), samt i 1 procent av fallen förblir okänd. D.v.s. mannen och kvinnan är fertila och kompatibla, men det blir inget barn ändå och ingen vet varför.
Alltså är det meningslöst att utreda en ensam kvinna, för även om det inte funkade med ditt ex så kan det funka med någon annan.
Och ja, självklart måste en kvinna som insemineras i den skattefinansierade vården ha arbete och inkomst. Man kan ju inte med flit skapa en liten familj som blir beroende av det allmänna, redan ifrån början. Det räcker väl att det finns massor av ensamma mammor ändå, och deras barn, som lever på soc en massa år?
Och angående det där att mannen bestämmer om kvinnan förtjänar barn; det gäller ju lika mycket åt andra hållet. Läs alla trådar från incels här på Flashback, som gnäller över att ingen kvinna vill ligga med dem eller gifta sig med dem! Just när det gäller detta har kvinnan det ändå enklare, för det är mycket enklare för en oattraktiv kvinna att i alla fall få hem ett krogragg, än det är för en oattraktiv man. När det gäller att få till äktenskap och ömsesidigt önskad familjebildning, så tror jag att det är ungefär lika svårt för båda könen. Alltså ingen feministfråga, utan s.k. "sexuellt urval" som gäller även i djurvärlden. Kronhjortshannen som besegrar de andra hannarna med sin stora hornkrona, får para sig. Etc. etc..
...och vad ska vi göra åt männen som inte hittar en kvinna som vill bli gravid på naturligt sätt, och bära deras barn? Ska vi tvångskommendera kvinnor att ställa upp som surrogatmammor åt dessa män? Först då blir det ju verklig jämlikhet - om ni ensamma kvinnor ska kunna få insemination.
Alltså, vårdens resurser är ju inte outtömliga, så jag tycker att det är ett rimligt krav att man ska ha försökt bli gravid ett år först (eller ett halvår om man är lite äldre), innan man får en sådan - dyr och omfattande - utredning. Även heterosexuella par står ju på kö till detta. Det du säger, är lite som att vården skulle lägga stora resurser på att leta efter ovanliga diagnoser hos personer som inte har visat några symptom på de sjukdomarna. Eller att en bilverkstad skulle laga något som inte är trasigt, i förebyggande syfte...
Använde du inte p-medel med exet då? Om du inte gjorde det, så duger den erfarenheten ändå inte, eftersom det är PARET som utreds. Man vet ju idag att infertilitet i 33 procent av fallen beror på kvinnan, i 33 procent på mannen, och i 33 procent på att mannen och kvinnan inte är kompatibla (men kan få barn med någon annan på var sitt håll), samt i 1 procent av fallen förblir okänd. D.v.s. mannen och kvinnan är fertila och kompatibla, men det blir inget barn ändå och ingen vet varför.
Alltså är det meningslöst att utreda en ensam kvinna, för även om det inte funkade med ditt ex så kan det funka med någon annan.
Och ja, självklart måste en kvinna som insemineras i den skattefinansierade vården ha arbete och inkomst. Man kan ju inte med flit skapa en liten familj som blir beroende av det allmänna, redan ifrån början. Det räcker väl att det finns massor av ensamma mammor ändå, och deras barn, som lever på soc en massa år?
Och angående det där att mannen bestämmer om kvinnan förtjänar barn; det gäller ju lika mycket åt andra hållet. Läs alla trådar från incels här på Flashback, som gnäller över att ingen kvinna vill ligga med dem eller gifta sig med dem! Just när det gäller detta har kvinnan det ändå enklare, för det är mycket enklare för en oattraktiv kvinna att i alla fall få hem ett krogragg, än det är för en oattraktiv man. När det gäller att få till äktenskap och ömsesidigt önskad familjebildning, så tror jag att det är ungefär lika svårt för båda könen. Alltså ingen feministfråga, utan s.k. "sexuellt urval" som gäller även i djurvärlden. Kronhjortshannen som besegrar de andra hannarna med sin stora hornkrona, får para sig. Etc. etc..
...och vad ska vi göra åt männen som inte hittar en kvinna som vill bli gravid på naturligt sätt, och bära deras barn? Ska vi tvångskommendera kvinnor att ställa upp som surrogatmammor åt dessa män? Först då blir det ju verklig jämlikhet - om ni ensamma kvinnor ska kunna få insemination.
Självklart ska jag om jag aldrig mer blivit gravid, undersökas och utredas eftersom det är en del av kroppsliga funktioner. Min kropp är biologiskt skapad för att kunna bli gravid och det är skillnaden mellan mig och mannen. Du är extremt ignorant och dina argument är inte giltiga. Utan tvekan är du vad de kallar för en Pick me- tjej. Det är rimligt att kvinnor får vårdresurser och sedan kan du ha vilka åsikter du vill. Jag har frågat mitt ex om han kan hjälpa mig men vi får se. Män är väldigt själviska och han tycker att jag ska utreda mig själv eftersom jag är den med problem (han vill inte ha barn och oskyddat samlag är knappast en risk om kvinnan inte verkar kunna bli gravid). Så du förstår uppenbarligen inte poängen med att jag på tjugo år aldrig blivit gravid samtidigt som jag aldrig aktivt med män planerat barn men ändå haft oskyddat sex utan att det resulterat i graviditeter.
Spelar ingen roll vad utredningen kostar om vi lever i ett jämlikt samhälle. Det gör vi uppenbarligen inte.