Haveristerna

Ja, underhållande som en trafikolycka. Särskilt om han hade tänkt använda inspelningen i någon form av rättslig bevissäkran. Polisen lär ha svårt att hålla isär vem som är anmälaren.

Bättre att vara artig och korrekt och låta den andra göra bort sig. Om Henrik, särskilt med personer han avskyr, anstränger sig för att vara lite hövlig och försöka förstå den andras bästa argument, så blir fallet bara så mycket högre för den som vill envisas med att knulla mammor.

Ja, men podden heter ju Haveristerna, så då kan man ju inte vara allt för förvånad över att Den Fete är rättshaverist


Han Axel är väl dömd för olaga hot mm.
Så man kan väl säga där att han gett sig in i leken och får leken tåla. Kriminella ska man ju inte ha överseende med.

Än en gång, folk rör verkligen till det här inne: jag har aldrig hotat att knulla Henkos mamma. Jag har inte ens hotat att knulla Henko (som i att slå honom sönder och samman). Däremot har jag skämtat om att jag hamnade i säng med honom och satte på honom av misstag när jag trodde det var en kvinna jag stämt möte med. Den grova satiren var riktad mot Henkos obefintliga manlighet och medvetet lagd på samma nivå som deras egen jargong om Malcom och Magnus.

Jag är ganska övertygad om att de flesta har koll på det, inklusive Haveristernas mestaste bästaste fanbois. Det ingår lite i charaden att låtsas köpa och vara övertygade om att Haveristernas egna version, som de framställer den, är den version som bäst återspeglar verkligheten. I kombination med falska övertygelsen om att om man upprepar en lögn tillräckligt många gånger så blir det sant så ligger det väl nära till hands att spela dum och korkad, man slipper ju argumentera för sin sak om man undviker den snåriga verkligheten och istället låtsas att Haveristerna är oskyldiga offer som ”out of the blue” blir utsatta för kompletta galningar. Egentligen har jag noll respekt för folk som är så taktiskt intellektuellt lata i syfte att underlätta för sig själva i kommunikation med andra. Det är en sån lättnad när man istället hör att folk som yttrar sig verkligen har ansträngt sig och tänkt till.

De flesta vet om vilka kompletta idioter Henko och Alex är, men de orkar helt enkelt inte vara ärliga med vad dom tycker utan väljer istället den enklare vägen att hålla charaden vid liv.

Egentligen handlar det genrellt sett om att förenkla verkligheten till oigenkännelighet, och i fall som dessa mer specifikt om att med hull och hår köpa en förvrängd återgivning av verkligheten och sedan grovt förenkla den förvrängda bilden. Ungefär som att använda en handfull filter på en bild, croppa bort väsentliga detaljer, och sedan skala ned resultatet till 25x25 pixlar. Visst, smidigt och enkelt och mindre krävande, men samtidigt är det ju plötsligt bara en saga och inte en faktisk verklighet man förhåller sig till.

Upprättelse är inget vi räknar med. Vårt eventuella rykte förstörs i grisbrottningen, men vi når resultat, undan för undan. Ett resultat kommer snart. Och det är i sin tur ett direkt resultat av att Martin Fredriksson mitt i stångandet, brölandet och invektiven försade sig och berättade hur det egentligen gick till när Magnus blev av med sina uppdrag.

Kom även ihåg att tid är relativt: Haveristerna räknar tid i dagar, veckor och månader. Vi räknar tid i år.

Blir ju lite dumt när Henko klagar över att polisen inte har tid med hans ärende i senaste podden när han varit med och hejat på att förstöra sverige. Har han någonsin bett om ursäkt för det undrar jag? Tvivlar starkt. I det gamla sverige hade polisen haft tid, nu går polisen på knäna för att hålla sig flytande. Tre explosioner detonerade på bara en timme i malmö igår. Det nya sverige blev bra det och det är fint hur ni förmedlat arvet av det trygga sverige till era barn och barnbarn. Stolta ska ni vara.

Tre explosioner? Varje ska polisen lägga tid, energi och pengar på damm och stoft när de istället kan lägga det på att komma fram till att folk i allmänhet råkar tycka att det är underhållande att driva med dalmas-fågelholken Henko?

Gud. All time low.

Självklart ska dessa tre poddare ställas till ansvar för tre explosioner i Malmö, men först ska de ställas till ansvar för att deras kompis gav en hederlig dörrvakt sparken på felaktiga grunder.


Cubicle Kid, planen är alltså att ni ska hålla på i några år, inte att träffas och skaka hand?

Vad bra att ni inte vill knulla morsor längre, och att det aldrig var allvarligt menat. Det är ju framför allt infaltilt, det hoppas jag att du förstår.

Förstår fortfarande inte varför ni riktar ert fokus på Axel och Henrik (men inte Sanna) istället för på arbetsgivaren. Det kanske bara är jag som är kognitivt utmanad, men ju mer ni förklarar desto mer svårbegripligt blir det...

Wow, är du distriktsvärldsmästare i argumentation?


Ja, de verkar ju vara pro mass-invandring fortfarande och Henko ligger ju bakom IRM så man hade tyckt att den ursäkt för riktningen sverige går med deras påhejning vore det minsta man kunde begära. Att ta något som helst ansvar för att man varit med och hejat på detta förstår jag är för mycket begärt av dessa människor, men någon kanske kunde ha ryggraden att be om ursäkt så här i efterhand att man haft fel om i princip allt och att man varit med och förstört sverige för sina barn och barnbarn. Jag skulle skämas i alla fall personligen och ha svårt att se mina barn i ögonen med rak rygg när jag vet om att jag satt dem i sista rummet framför att lass med skäggbarn ska slussas hit. De kommer förmodligen inte ens kunna hitta en bostad att flytta till när de växer upp. I alla fall inte i något område som inte är helt degenererat. Men alla har inte sån skam i kroppen.

Ja det är konstigt det där när att folk inte alltid håller med en.

Det hela bottnar väl i hur personer prioriterar bland olika tillvägagångssätt att hantera sina personliga konflikter på och vilka motiv man har att hantera konflikten och vilka primära målsättningar man har med hanteringen i sig. Somliga ser ju personliga konflikter som möjligheter, har haft otaliga kollegor genom åren som liksom magneter drar till sig konflikter med andra nära kollegor. Då syftar jag inte på meningsskiljaktigheter och argumentation om hur man bäst löser arbetsuppgifter eller något dylikt utan jag menar alltså konflikter som handlar om den andra personen. Dessa konfliktmagneter brukar inte sällan också hantera sina konflikter på de mest pinsamma sätten, de valjer de sämsta tillfällen att dra konflikten upp på bordet och låtsas att de ämnar ”lösa” den, t.ex. på ett möte där ett 10-tal andra kollegor närvarar eller vid ett fikabord där 10 andra kollegor närvarar. Just på dessa platser går de till attack mot den andra parten, som ofta lite smått chockad och inte alls intresserad egentligen tvingas försvara sig öppet. Den personliga konflikten mellan de inblandade parterna blir ju såklart ytterst sällan löst av ett sådant tilltag, och resultatet blir bara att alla som närvarar går miste om värdefull tid av sitt liv, de tappar all form av energi och lust att fortsätta arbetsdagen med gott och trevligt humör etc etc.

Detta är arbetsplatsernas värsta sänken. Det är inte petterniklas som sitter och latar sig i nåt hörn som drar ned produktionen, effektiviteten och det allmänna tillståndet hos personalen på ett företag utan det är äckliga drama queens som inte förstår en så enkel sak som att löser personliga konflikter gör man ”privat” och enskilt med individen man är i konflikt med _utan_ att ställa till en scen inför omvärlden.

Samma ”sorts” folk härjar runt i sociala medier där de ältar sina personliga konflikter fram och tillbaka, helt offentligt och öppet för alla att ta del av. Lös det för sjutton över telefon eller via PM om ni inte ids träffas IRL! - blanda inte in övriga världen i era oegentligheter med varandra!

Samma sorts människor kan även få för sig att podda om de personer man är i konflikt med osv .. ja, ni börjar förmodligen förstå kopplingen till ämnet i denna tråd. Resten är historia.

Nåja, då kommer vi till det här med motiv och målsättning. Har man som motiv till sin konflikthanteringen att man känner att fördelarna med att försöka få en personlig konflikt löst överväger nackdelarna så är det ett tillräckligt motiv. Ett sånt motiv behöver såklart bottna i att man anser att själva försöket leder till något bra och får positiva effekter - även om själva konflikten kanske inte blir löst. Man kan ju inte utgå ifrån och räkna med att bara för att man försöker lösa en konflikt så kommer konflikten att lösas. Med det i bakhuvudet så väljer en fullt frisk person såklart inte att försöka lösa en personlig konflikt öppet bland andra folk, för då faller hela idén om att hälften blir vunnet bara man försöker. Det finns andra motiv, som ekonomiska eller personliga, man kanske kan låtsas försöka hantera en konflikt och samtidigt tjäna pengar på den, eller samtidigt roffa åt sig bättre arbetsuppgifter? Ja, i så fall blir det mer naturligt att man prioriterar den öppna scenen, om det så är i ett stormöte på jobbet eller öppet på Twitter eller i en podd på internet, framför de slutna personliga, privata och enskilda och såklart mycket mer framgångsrika alternativen. Framgångsrika i sina förutsättningar att lösa konflikten. Saknar man möjligheter att försöka lösa en personlig konflikt privat så kanske man ska ställa sig frågan om det över huvud taget finns något motiv till att ens försöka lösa den personliga konflikten? Kan den då inte bara få rinna ut i sanden?

Målsättningen då? Jo, man bör ju ha nån form av målsättning med sin konflikthantering. Under tiden en konflikt pågår så behöver man löpande omvärdera värdet i att försöka lösa konflikten, det kan ju faktiskt vara så att förutsättningarna förändrats och att det motiv man trodde sig ha till att försöka lösa en konflikt kanske inte löngre finns? Då behöver man ju på ett smidigt sätt ”dra sig ur” sina försök att lösa konflikten. Oavsett om det handlar om att fortsätta försöka eller om man försöker dra sig ur sådana försök så håller man det privat och enskilt. Man blandar helt enkelt inte in andra i onödan. Det kan såklart finnas exempel där det kan vara lägligt med någon tredje part som behöver bli inblandad för att konflikten ska kunna lösas på bästa tänkbara sätt men i huvudsak brukar det gott och väl räcka med de två inblandade individerna. Och ingen annan behöver ens få veta att konflikten ens har existerat. Det bidrar inte till någonting alls att alla känner till allt om andras personliga konflikter. Det är bara infekterat och meningslöst.

Nu har jag hittills pratat om ena parten, men det kan lika väl vara så att man är den andra parten i en personlig konflikt, dvs den som den andra parten har bestämt sig för att ha tillräckliga motiv till att försöka lösa en konflikt med. Det är inte ens säkert att denna parten ens upplever att det existerar en personlig konflikt utan helt plötsligt kanske dennes upplevelse är att en drama queen ”out of the blue” går till attack på ett möte på jobbet, vid fikabordet, på Twitter eller i en podd. Det kan slå ned som en blixt från klar himmel, helt oprovocerat när personer är som minst beredd på det (ytterligare ett exempel på varför det alltid är dåligt att välja att försöka lösa upplevd personlig konflikt offentligt eller öppet när andra oersoner närvarar). Hur denne person sedan reagerar, när den blir öppet konfronterad, är ganska irrelevant. Det beror helt enkelt på. Om denne går i försvar offentligt, drar sig undan, gråter ut hos någon vän eller vad som helst spelar inte någon större roll. Det är den som först motiverat sig själv till att felaktigt hantera en konflikt och bestämt sig för att försöka lösa den som bär hela ansvaret. Det spelar förstås roll vad konflikten handlar om, men inte så mycket som man kan tro. Det är i de flesta fall mycket mer relevant vad den part som agerar först väljer för arena att lösa konflikten på. Den andra parten får helt enkelt försöka rätta sig efter den första partens val.

Sedan kan ju en felaktigt hanterad konflikt pågå en längre tid och då blir det inte längre bara en attack och en reaktion utan det blir mer flytande. Detta är i regel bra för den som blev attackerad först, för då blir det mer rättvist och allt vilar inte längre på hur konflikten initialt försökte hanteras och lösas. Den andra partens alternativ är förstås beroende av vilka försoningsalternativ den förste parten lämnar en öppning för. Den förste, om denne tagit initiativet att försöka lösa konflikten genom att offentligt attackera den andra parten, brukar ytterst sällan (aldrig?) i ett senare skede vara intresserad av att lösa konflikten privat genom att mötas och skaka hand och skiljas som vänner. Det finns liksom inte på kartan hur mycket den andra parten än är intresserad av att lösa det hela på det sättet så kommer det alternativet inte vara rimligt. För att det ska vara rimligt så behöver båda parter vara villiga att lösa det hela på det sättet men det förste parten har ju redan från början varit övertydlig med att denne inte är intresserad av att faktiskt lösa konflikten. Haveristerna är ju som alla vet den förste parten här i mina hypotetiska exempel, dvs den som både skapar den personliga konflikten från början och den som aktivt väljer att ”lösa” den ... i offentligheten.

En personlig konflikt kan bara lösas om båda parter är intresserad av att finna en lösning. Det är ganska uppenbart i konflikten mellan Jonas Hållén och Haveristerna så var det initialt bara Jonas som var intresserad av att hitta en lösning, medan det nu inte längre är någon som är intresserad, vilket såklart är en naturlig följd. Det är ohållbart och instabilt tillstånd om bara en part är intresserad, det tillståndet håller inte länge hur motiverad den ena parten än är. Ju längre den part som faktiskt är villig att lösa konflikten håller ut desto sämre dager faller den andra parten som fortsätter att visa sitt ointresse att lösa konflikten och istället fortsätter attackera.

Min personliga förhoppning är att samtliga som Haveristerna attackerar reagerar och agerar precis som Jonas Hållén. Det är nog inte många som orkar men vad skönt det hade varit om alla hanterade det på samma sätt som han, med samma självdistans och lika stort tålamod.