Gissa Bokcitatet

Fel språk.
Nytt citat:

Hon satte sig ner på en mossbevuxen stubbe, sorgsen till sinnes, och suckade:
"Måne, Måne, om du ändå ville lysa."
Men i detsamma hördes en misslynt röst:
"Jag lyser ju, vid alla kometer!"
"Vem är det?" ropade Andela förskräckt. "Vem är det som talar på gläntan? Säg vem du är! Är du en människa, eller ett andeväsen?"
"Jag är här", hördes samma underligt klingande röst.
Andela frågade ännu en gång vem han var och var han höll sig gömd.
"Jag är Månen", svarade rösten.
Och så berättade han enkelt och sanningsenligt hela historien, hur han hade simmat bröstsim och ryggsim i dammen vid byn och hur två stygga pojkar hade fångat honom i ett nät och rullat bort honom och gömt honom i en grotta.
Andela anade genast vilka som varit framme.
"Kan det möjligen ha varit Filip och Lasse?" undrade hon.
"Ja, det var det", svarade Månen.

Bonuscitat:

"Pojkar", sade Guldflickan förbindligt, med en röst som lät som när en kinesiska talar tjeckiska, "här har ni en inbjudan till Månen."

Hittade en tjeckisk författare, född i Ukraina; Ludvik Aškenazy.
Skrev några böcker riktade till barn bl.a. “The stolen moon”.

Bra jobbat! "Den stulna månen" var rätt. Cavefors bokförlag. Pinnen till dontblamecain!

Tackar!

Nästa citat:

“Varför behövde ni bevisa något sådant, miss Emily? Var det någon som trodde att vi saknade själ?”

Ingen som är hågad?
Det borde inte vara så svårt, då just själen är lite av det centrala i den här berättelsen.

Nobelpristagare.

Ishiguro?

Ishiguro är det.
"Never let me go"

Du tar över, Massajen!

Tackar! Med den ledtråden blev det ganska lätt.

Vem är denne inte mindre berömde författare?

Till de mest förskräckliga människorna räknar jag dem som alltid säger sanningar, för det mesta obehagliga, ibland förkrossande sanningar, som nästan alltid är orubbliga fakta. det är alltså den nakna, den osminkade sanningen - och ändå på ett lögnaktigt sätt som inte går att bevisa. Dessa människor är inga lögnare, de är sanningsspridare med dömande funktion. De säger sanningen och går ändå med förtal. Utan uppenbar mening, utanför varje sammanhang, som en blixt från klar himmel, kan ett orubbligt faktum få en värre verkan än en lögn. Människor av det slaget skulle till exempel på en mottagning går fram till någon och säga: "Ni vet säkert redan att er fru har bedragit er med den och den", och en sådan sanning kan förstöra ett äktenskap, förorsaka ett självmord, framkalla en katastrof.
Frågan är vem som har rätttill sanningen och vem som har rätt att säga den. Bibelns bud: "Du skall icke bära falskt vittnesbörd mot din nästa" är avsett för utsagor inför domstol och inte för vilka självutnämnda sedlighetsväktare som helst.

Antingen är det skrivet på svenska eller väl översatt. Jag slänger iväg en Hjalmar Söderberggissning.

Inte svenskt. Det finns många duktiga översättare från det aktuella språket.
Författaren ett stort namn i världslitteraturen.
Citerat ur en översatt essäsamling.

Återkommer med fler citat.

Numera har ju orden professor och student nästan blivit diskriminerande, de övertar, liksom orden kommunist och reaktionär, den roll som religionstillhörigheten hade i min barndom. Om en dam i vissa kretsar skulle medge att hon tycker om att laga mat skulle hon nästan avlägga "falskt vittnesbörd" mot sig själv. Med denna harmlösa och omisstänksamma bekännelse, skulle hon sätta igång en kedja av smädelser och fördomar och någon annanstans skulle hon - något som kanske skulle vara lika otrevligt för henne, ty att laga mat eller inte laga mat är för henne lika litet ideologi som blont, långt eller kort hår- framkalla lika pinsamma sympatier med denna bekännelse, kanske uppfattas som en kvinna som "öppet erkänner sin kvinnlighet" - något som hon alls inte hade för avsikt; hon ville ju bara säga att hon tycker om att laga mat.
Ord och noggranna betydelser måste befrias innan de kan användas som vittnesbörd.

Jag gissar på Simone de Beauvoir.