Citat:
Seriöst nu, vad finns det för mening att leva? Jag har uppnått det jag vill och finner ingen som helst mening i livet. Jag har försökt att se på livet som ett slags spel och tagit mitt snedtänkta perspektiv på livet positivt genom att tänka att jag ska bevisa livet att "Fuck you! jag ska tycka det är kul att leva" men nu misslyckas jag ännu en gång med det. (Klag på väg) jag tycker livet är hur jobbigt som helst just nu och då menar jag mer än vanligt. Jag är inte deprimerad (kanske men tror inte det) utan mer neutral utan några riktiga känslor längre. Som ung var jag väldigt känslig och uppfattade livet som meningslöst redan vid ca 4-5 år ålder. Minns dagen som igår när jag gick på dagis och bara insåg att fan vad onödigt livet är varför ens leva det.
Jag har hållit igång i ett x antal år sedan dess därav att jag skriver detta nu. Jag tycker människor är så idiotiska men vill samtidigt hjälpa mänskligheten vilket kanske är motsägelsefullt. Egentligen är väl min strävan efter att göra världen en bättre plats det enda som hållit mig kvar men till och med det som varit min "passion" försvinner nu. Då jag insett att ingen bryr sig, alla vill bara hjälpa sig själva men inte göra det bättre för alla andra. Jag vet också att alla kan uppnå det de vill och att materiella saker inte betyder skit. Sånt som får upp pulsen har också slutat fungera. Känns som att jag är levande död typ.
Familjen håller mig kvar och egentligen tror jag inte att jag orkar begå självmord då jag inte bryr mig, kan fortsätta leva då det ändå inte gör någon skillnad om jag vore död eller levande. Dock så lockar den eviga friden väldigt mycket nu. Bara vara och inte behöva bry sig. Jag lever ändå livet med grym stress som jag lärt mig leva med dock. Ont i huvudet hela dagarna och spyfärdig. Orkar knappt tänka längre. Och längtar så efter inre frid och inte behöva bry sig om någonting.
Kanske är jag bara uppmärksamhetskåt nu men jag känner mig så borta och vet seriöst inte vad jag ska eller vill göra. Lever livet på autopilot just nu och jag bara kollar på utan att vara inblandad. Kanske är jag svag men orkar inte kämpa längre, felet är nog inte livet i sig utan min hjärna och tankesätt. Önskar innerligt att jag bara skulle kunna uppskatta livet och leva det som andra utan att överanalysera saker eller tänka på filosofiska frågor. Men mer än allt vill jag bara uppnå frid. Inte behöva bry mig om någonting men från fem års ålder tills idag har det tagit ganska mycket på mig. Sättet jag fortsätter på är att separera mig från mina känslor och bara leva som om jag vore en robot eller död.
Vet nog inte vart jag vill komma med detta men ni kanske har någonting att skriva och då har jag ju någonting att läsa för stunden iallafall. Kanske tips vilket inte kommer fungera men tackar er på förhand. Eller så kan ni komma med enkla sätt att begå självmord på samt hur man gör så familjen inte blir ledsen. Vill förtydliga att detta inte är en självmordstråd dock. Jag känner mig bara så borta och är totalt neutral nu för tiden vilket är jobbigt.
Jag har hållit igång i ett x antal år sedan dess därav att jag skriver detta nu. Jag tycker människor är så idiotiska men vill samtidigt hjälpa mänskligheten vilket kanske är motsägelsefullt. Egentligen är väl min strävan efter att göra världen en bättre plats det enda som hållit mig kvar men till och med det som varit min "passion" försvinner nu. Då jag insett att ingen bryr sig, alla vill bara hjälpa sig själva men inte göra det bättre för alla andra. Jag vet också att alla kan uppnå det de vill och att materiella saker inte betyder skit. Sånt som får upp pulsen har också slutat fungera. Känns som att jag är levande död typ.
Familjen håller mig kvar och egentligen tror jag inte att jag orkar begå självmord då jag inte bryr mig, kan fortsätta leva då det ändå inte gör någon skillnad om jag vore död eller levande. Dock så lockar den eviga friden väldigt mycket nu. Bara vara och inte behöva bry sig. Jag lever ändå livet med grym stress som jag lärt mig leva med dock. Ont i huvudet hela dagarna och spyfärdig. Orkar knappt tänka längre. Och längtar så efter inre frid och inte behöva bry sig om någonting.
Kanske är jag bara uppmärksamhetskåt nu men jag känner mig så borta och vet seriöst inte vad jag ska eller vill göra. Lever livet på autopilot just nu och jag bara kollar på utan att vara inblandad. Kanske är jag svag men orkar inte kämpa längre, felet är nog inte livet i sig utan min hjärna och tankesätt. Önskar innerligt att jag bara skulle kunna uppskatta livet och leva det som andra utan att överanalysera saker eller tänka på filosofiska frågor. Men mer än allt vill jag bara uppnå frid. Inte behöva bry mig om någonting men från fem års ålder tills idag har det tagit ganska mycket på mig. Sättet jag fortsätter på är att separera mig från mina känslor och bara leva som om jag vore en robot eller död.
Vet nog inte vart jag vill komma med detta men ni kanske har någonting att skriva och då har jag ju någonting att läsa för stunden iallafall. Kanske tips vilket inte kommer fungera men tackar er på förhand. Eller så kan ni komma med enkla sätt att begå självmord på samt hur man gör så familjen inte blir ledsen. Vill förtydliga att detta inte är en självmordstråd dock. Jag känner mig bara så borta och är totalt neutral nu för tiden vilket är jobbigt.
Du kan väl först berätta vilka droger/mediciner du tagit de senaste 5 åren. Vilka du slutat med, börjat med, fortfarande tar. Sedan daglig sysselsättning, relationer till vänner/familj, din kost
Powerwalk 5 gånger om veckan med en bra podcast eller bra musik kommer hjälpa mycket. Hitta en passion. Något att leva för. Att flytta utomlands kan vara ett alternativ om du känner dig deppig p.g.a Sverige
