Vad finns det för mening att leva?

Ske hans vilja, inte din!

Livet har ingen objektiv mening. Det är en etablerad filosofisk teori. Så det år poänglöst att leta efter en objektiv anledning att leva. Du måste hitta ett sätt att distrahera dig från detta faktum.

Anledningen till att jag anser livet meningslöst (utan att skriva en uppsats) är:
Livet är subjektivt, jag kan inte veta om du finns eller inte då det enda jag kan veta är att mitt medvetande finns. Då livet är subjektivt innebär det att man skapar sin egen mening. Då det inte finns en objektiv mening med livet vilket om det fanns skulle alla ha samma mening med livet. Detta betyder att den enda meningen som finns är subjektiv. Om den subjektiva meningen som man skapar själv försvinner så finner man ingen objektiv mening vilket innebär att livet är meningslöst. Om du ger mig en objektiv mening med livet ändrar jag mitt perspektiv. Utöver detta så var min subjektiva mening i livet att hjälpa personer men alla människor är egoister så den meningen försvann. Finns många fler anledningar men detta är väl den största. Ingen objektiv mening med livet och detta styrker jag med att ingen kan ge en objektiv mening med livet förutom att föröka sig och överleva vilket enligt mig inte spelar någon roll då jorden kommer gå under i framtiden och universum kommer implodera. Sedan finns inget liv kvar och allting var förgäves.

Seriöst nu, vad finns det för mening att leva? Jag har uppnått det jag vill och finner ingen som helst mening i livet. Jag har försökt att se på livet som ett slags spel och tagit mitt snedtänkta perspektiv på livet positivt genom att tänka att jag ska bevisa livet att "Fuck you! jag ska tycka det är kul att leva" men nu misslyckas jag ännu en gång med det. (Klag på väg) jag tycker livet är hur jobbigt som helst just nu och då menar jag mer än vanligt. Jag är inte deprimerad (kanske men tror inte det) utan mer neutral utan några riktiga känslor längre. Som ung var jag väldigt känslig och uppfattade livet som meningslöst redan vid ca 4-5 år ålder. Minns dagen som igår när jag gick på dagis och bara insåg att fan vad onödigt livet är varför ens leva det.

Jag har hållit igång i ett x antal år sedan dess därav att jag skriver detta nu. Jag tycker människor är så idiotiska men vill samtidigt hjälpa mänskligheten vilket kanske är motsägelsefullt. Egentligen är väl min strävan efter att göra världen en bättre plats det enda som hållit mig kvar men till och med det som varit min "passion" försvinner nu. Då jag insett att ingen bryr sig, alla vill bara hjälpa sig själva men inte göra det bättre för alla andra. Jag vet också att alla kan uppnå det de vill och att materiella saker inte betyder skit. Sånt som får upp pulsen har också slutat fungera. Känns som att jag är levande död typ.

Familjen håller mig kvar och egentligen tror jag inte att jag orkar begå självmord då jag inte bryr mig, kan fortsätta leva då det ändå inte gör någon skillnad om jag vore död eller levande. Dock så lockar den eviga friden väldigt mycket nu. Bara vara och inte behöva bry sig. Jag lever ändå livet med grym stress som jag lärt mig leva med dock. Ont i huvudet hela dagarna och spyfärdig. Orkar knappt tänka längre. Och längtar så efter inre frid och inte behöva bry sig om någonting.

Kanske är jag bara uppmärksamhetskåt nu men jag känner mig så borta och vet seriöst inte vad jag ska eller vill göra. Lever livet på autopilot just nu och jag bara kollar på utan att vara inblandad. Kanske är jag svag men orkar inte kämpa längre, felet är nog inte livet i sig utan min hjärna och tankesätt. Önskar innerligt att jag bara skulle kunna uppskatta livet och leva det som andra utan att överanalysera saker eller tänka på filosofiska frågor. Men mer än allt vill jag bara uppnå frid. Inte behöva bry mig om någonting men från fem års ålder tills idag har det tagit ganska mycket på mig. Sättet jag fortsätter på är att separera mig från mina känslor och bara leva som om jag vore en robot eller död.

Vet nog inte vart jag vill komma med detta men ni kanske har någonting att skriva och då har jag ju någonting att läsa för stunden iallafall. Kanske tips vilket inte kommer fungera men tackar er på förhand. Eller så kan ni komma med enkla sätt att begå självmord på samt hur man gör så familjen inte blir ledsen. Vill förtydliga att detta inte är en självmordstråd dock. Jag känner mig bara så borta och är totalt neutral nu för tiden vilket är jobbigt.

Jag har ingenting att invända i att meningen i en aspekt är subjektiv eftersom man använder subjektiva medel för att konstruera den, exempelvis tankar, men vad du inte tar i åtanke i detta resonemang är att den subjektiva meningen som man konstruerar inte i sin essens konstrueras och består av enbart subjektiva aspekter, detta av den enkla anledningen att du gör observationer och tar in information med objektiva medel, exempelvis ögonen.

Har du erfarit någonting i livet som påverkat dig att konstruera en mening och faktiskt en icke-mening, härstammar detta från objektiva observationer. Om du enbart konstruerade en mening av subjektiva medel skulle du inte överhuvudtaget kunna använda någon form av information du har läst, erfarenhet du har upplevt som innefattar något eller alla sina 5 sinnen för att konstruera den, meningen skulle då i verkligen sann bemärkelse vara en konstruktion av ren fantasi fritt från observationer du har gjort med hjälp av dina 5 sinnen.

Ett undantag existerar dock som förutsätter att en mening skulle i sann mening kan härstamma från enbart subjektiva medel och det är om du har uppfattningen att omvärlden runtomkring dig, dvs alla människor, djur, planeter, galaxer och ja faktiskt hela universum är en konstruktion av din egen fantasi eller upplevelse och upphör att existera när du upphör att vara medveten, har du den uppfattningen? I ett filosofiskt bemärkelse kallas detta solipsism.


Oroa dig inte över det.

Låter som du behöver spirituellt uppvaknande. Det var så våra förfäder hittade inre fred.

Utan vår förmåga att tänka logiskt och känna känslor skulle vi inte kunna skapa en mening med livet eller förstå livet på något plan. Vi skulle vara lika primitiva som andra djur och leva för att äta, ha samlag och föröka oss. För att skapa sig en egen mening med livet vilket är en subjektiv mening då meningen i livet uppstår från våra tankar och ej någonting annat. Visst är den uppbyggd på objektiv data men själva meningen är subjektiv, detta innebär att det inte finns en objektiv mening vilket gör livet generellt meningslöst om man inte skapar sin egen mening.

Varför inte leva? Det blir ju inte mer meningsfullt av att dö. Och du har ingen aning om vad som händer efter döden. Ta då chansen att leva som du har nu. Vissa ställer högre krav för att leva, för andra räcker det att de existerar för att de skall känna sig motiverade att leva. Det handlar om inställning.

Det är lika meningslöst vad jag än väljer men skulle vara skönt med frid och lugn och komma bort från denna idiotiska värld. Jag vet mycket väl att det handlar om inställning men orkar inte ha en inställning som ändå kommer försvinna lika snabbt igen. Som jag tidigare skrivit är jag bara trött på allting nu. Ligger hellre och sover hela dagarna om jag kunnat det vilket jag inte kan dock då jag har saker att göra. Sedan så är allt meningslöst så varför inte gå upp istället? Som jag skrivit så är jag ganska säker på att jag just nu skulle må bättre av totalt ingenting, total frid och lugn.