Vad finns det för mening att leva?

Seriöst nu, vad finns det för mening att leva? Jag har uppnått det jag vill och finner ingen som helst mening i livet. Jag har försökt att se på livet som ett slags spel och tagit mitt snedtänkta perspektiv på livet positivt genom att tänka att jag ska bevisa livet att "Fuck you! jag ska tycka det är kul att leva" men nu misslyckas jag ännu en gång med det. (Klag på väg) jag tycker livet är hur jobbigt som helst just nu och då menar jag mer än vanligt. Jag är inte deprimerad (kanske men tror inte det) utan mer neutral utan några riktiga känslor längre. Som ung var jag väldigt känslig och uppfattade livet som meningslöst redan vid ca 4-5 år ålder. Minns dagen som igår när jag gick på dagis och bara insåg att fan vad onödigt livet är varför ens leva det.

Jag har hållit igång i ett x antal år sedan dess därav att jag skriver detta nu. Jag tycker människor är så idiotiska men vill samtidigt hjälpa mänskligheten vilket kanske är motsägelsefullt. Egentligen är väl min strävan efter att göra världen en bättre plats det enda som hållit mig kvar men till och med det som varit min "passion" försvinner nu. Då jag insett att ingen bryr sig, alla vill bara hjälpa sig själva men inte göra det bättre för alla andra. Jag vet också att alla kan uppnå det de vill och att materiella saker inte betyder skit. Sånt som får upp pulsen har också slutat fungera. Känns som att jag är levande död typ.

Familjen håller mig kvar och egentligen tror jag inte att jag orkar begå självmord då jag inte bryr mig, kan fortsätta leva då det ändå inte gör någon skillnad om jag vore död eller levande. Dock så lockar den eviga friden väldigt mycket nu. Bara vara och inte behöva bry sig. Jag lever ändå livet med grym stress som jag lärt mig leva med dock. Ont i huvudet hela dagarna och spyfärdig. Orkar knappt tänka längre. Och längtar så efter inre frid och inte behöva bry sig om någonting.

Kanske är jag bara uppmärksamhetskåt nu men jag känner mig så borta och vet seriöst inte vad jag ska eller vill göra. Lever livet på autopilot just nu och jag bara kollar på utan att vara inblandad. Kanske är jag svag men orkar inte kämpa längre, felet är nog inte livet i sig utan min hjärna och tankesätt. Önskar innerligt att jag bara skulle kunna uppskatta livet och leva det som andra utan att överanalysera saker eller tänka på filosofiska frågor. Men mer än allt vill jag bara uppnå frid. Inte behöva bry mig om någonting men från fem års ålder tills idag har det tagit ganska mycket på mig. Sättet jag fortsätter på är att separera mig från mina känslor och bara leva som om jag vore en robot eller död.

Vet nog inte vart jag vill komma med detta men ni kanske har någonting att skriva och då har jag ju någonting att läsa för stunden iallafall. Kanske tips vilket inte kommer fungera men tackar er på förhand. Eller så kan ni komma med enkla sätt att begå självmord på samt hur man gör så familjen inte blir ledsen. Vill förtydliga att detta inte är en självmordstråd dock. Jag känner mig bara så borta och är totalt neutral nu för tiden vilket är jobbigt.

Du behöver gud

Det du beskriver som "neutral, utan några riktiga känslor" - tycker jag tyder ganska mycket på att du är deprimerad. Ring din vårdcentral. Få medicin och/eller samtalsbehandling. Hitta nya saker som gör livet meningsfullt. Dödsönskan eller önskan att få frid eller fly bort från våndan är också vanliga symtom på depression.

Du är långt ifrån ensam att känna och resonera som du gör. Det är vanligare än du tror. Sök professionell hjälp.

Hur var din barndom? Låter som du led av både oro och ångest som barn stämmer det?

Antidepressiva hjälper inte. Träning är mycket bättre. Måste inte lyfta tunga vikter även om det är nice Powerwalk 5 gånger om veckan med en bra podcast eller bra musik kommer hjälpa mycket. Hitta en passion. Något att leva för. Att flytta utomlands kan vara ett alternativ om du känner dig deppig p.g.a Sverige

Ja som sagt var jag väldigt svag som barn.


Allting handlar om tankesätt, jag vet att jag kan må "bra" igen om jag vill men saken är att det är meningslöst då jag vet att det är ett skådespel. Har levt så här hela mitt liv sedan fem års ålder och har dagar jag känner att det är roligt med livet men skulle mycket hellre uppnå frid och inte bry mig om livet. Det är trots allt meningslöst. Visst kan man hitta på nya saker som gör livet "meningsfullt" men detta har jag intresse för maximalt 2 dagar och sedan är intresset borta. Känner meningslösheten hela tiden. Förstår bara inte syftet med livet, jag skulle inte bry mig om jag dog men jag vet att familjen skulle göra det (vilket jag inte kan förstå) så jag antar att självmord inte är normalt beteende samt är det inte accepterat. Försökt i 20+ års tid att finna mening i livet (vilket man skapar själv) och gjorde det en gång i form av att hjälpa andra människor men jag vet inte men tror jag bara insett att livet är helt meningslöst. Känns som jag är i en film för att förklara känslan för dig.

Jag har lyckats i livet och har ingenting att vara nedstämd över utan egentligen borde jag vara stolt. Dock så betyder ju inte materiella saker eller status någonting då livet är meningslöst. Kan inte förstå personer som jämför sig själva med andra eller skryter.

Tack för tipset men är vältränad och sköter kosten, har testat allting för att må "bättre" men ingenting funkar då jag insett meningslösheten.

Edit: som sagt vet jag inte varför jag startade tråden då jag testat allting för längesedan. Lever med rutiner och har ett "gott" liv men som sagt så är det meningslöst.

Rekommenderar meditation för detta ändamål. Du bakar även in ändamålet att uppnå inre frid med det utövandet.

För en övertänkare som bara ältar utan att komma fram till vettiga slutsatser är meditation en ypperligt effektiv metod, detta för att jag själv tidigare i mitt liv försökt tänka mig till meningsfullhet och frid, men det spelar ingen roll hur effektiv man är i att deducera och resonera, man kan aldrig uppnå inre frid genom att tänka sig till det, och detta belyser i princip alla buddhister mer eller mindre.

Dock i ett filosofiskt aspekt bör du kanske även ha i åtanke att det är din ignorans som spökar gällandes din potentiella förståelse om meningen med livet, skulle du exempelvis kunna med tillräcklig självsäkerhet påstå att du faktiskt förstår livet och alla dess processer och aspekter i en såpass grad att du ärligt kan deducera ut en logisk mening utav den förståelsen?

Min uppfattning är att man skapar sin egen mening vilket jag inte kan göra längre. Meditation har jag testat, får halvt panik av det... Lyckats ett antal gånger med det men känner ingen skillnad när jag mediterar och när jag är vanligt. Kanske är jag naturligt meditativ? Jag känner mig väldigt arrogant i denna tråd då jag ber om hjälp men vet att jag inte kan få den. Har accepterat att jag aldrig kommer vara normal och kunna leva livet vanligt men skulle helst av allt bara lägga mig och sova för evigt. Människor är ändå idioter och kan knappt ha någon diskussion med någon då ingen kan se samband... Nu låter jag arrogant jag vet det men har bara gett upp på allting som jag visserligen gjort innan också. Tack för förslaget i alla fall. Det är en anledning till att jag vill att andra ska må bra, då jag själv inte kan göra det.

Tack för förslaget men tror inte gud kan hjälpa. Jag är också agnostiker och med mitt övertänk kommer jag nog inte kunna lita på en gud.

Meditation kräver lång tid av praktisering för att bemästra, detta är ingenting du bemästrar på några försök, när du kan meditera utan att få panik så har du gjort duglig framgång, att du dessutom får panik bara av att sitta stilla och i princip inte göra någonting visar ju även ganska tydligt att du är långt ifrån inre frid, om du erhållit sann inre frid kan du sitta stilla och inte göra någonting utan några negativa eller påfrestande konsekvenser som orsakar lidande inom dig.

Att ingen kan hjälpa dig är inte en arrogant uppfattning utan är faktiskt en väldigt korrekt uppfattning, det finns ingen som kan hjälpa dig utom en person, och den personen är du. Jag kan hjälpa dig att hjälpa dig själv, jag kan vägleda dig i rätt riktning, visa dig vart dörren finns så att säga, men du är den i slutändan som måste gå vägen, öppna dörren och gå igenom. Att du även väljer att följa mina råd eller att avfärda dem är inget jag heller har någon inverkan över.

Rubrik korrigerad. /Mod