Vad finns det för mening att leva?

Meditation kräver lång tid av praktisering för att bemästra, detta är ingenting du bemästrar på några försök, när du kan meditera utan att få panik så har du gjort duglig framgång, att du dessutom får panik bara av att sitta stilla och i princip inte göra någonting visar ju även ganska tydligt att du är långt ifrån inre frid, om du erhållit sann inre frid kan du sitta stilla och inte göra någonting utan några negativa eller påfrestande konsekvenser som orsakar lidande inom dig.

Att ingen kan hjälpa dig är inte en arrogant uppfattning utan är faktiskt en väldigt korrekt uppfattning, det finns ingen som kan hjälpa dig utom en person, och den personen är du. Jag kan hjälpa dig att hjälpa dig själv, jag kan vägleda dig i rätt riktning, visa dig vart dörren finns så att säga, men du är den i slutändan som måste gå vägen, öppna dörren och gå igenom. Att du även väljer att följa mina råd eller att avfärda dem är inget jag heller har någon inverkan över.

Finns medicin att få så att du mår bättre.

Seriöst nu, vad finns det för mening att leva? Jag har uppnått det jag vill och finner ingen som helst mening i livet. Jag har försökt att se på livet som ett slags spel och tagit mitt snedtänkta perspektiv på livet positivt genom att tänka att jag ska bevisa livet att "Fuck you! jag ska tycka det är kul att leva" men nu misslyckas jag ännu en gång med det. (Klag på väg) jag tycker livet är hur jobbigt som helst just nu och då menar jag mer än vanligt. Jag är inte deprimerad (kanske men tror inte det) utan mer neutral utan några riktiga känslor längre. Som ung var jag väldigt känslig och uppfattade livet som meningslöst redan vid ca 4-5 år ålder. Minns dagen som igår när jag gick på dagis och bara insåg att fan vad onödigt livet är varför ens leva det.

Jag har hållit igång i ett x antal år sedan dess därav att jag skriver detta nu. Jag tycker människor är så idiotiska men vill samtidigt hjälpa mänskligheten vilket kanske är motsägelsefullt. Egentligen är väl min strävan efter att göra världen en bättre plats det enda som hållit mig kvar men till och med det som varit min "passion" försvinner nu. Då jag insett att ingen bryr sig, alla vill bara hjälpa sig själva men inte göra det bättre för alla andra. Jag vet också att alla kan uppnå det de vill och att materiella saker inte betyder skit. Sånt som får upp pulsen har också slutat fungera. Känns som att jag är levande död typ.

Familjen håller mig kvar och egentligen tror jag inte att jag orkar begå självmord då jag inte bryr mig, kan fortsätta leva då det ändå inte gör någon skillnad om jag vore död eller levande. Dock så lockar den eviga friden väldigt mycket nu. Bara vara och inte behöva bry sig. Jag lever ändå livet med grym stress som jag lärt mig leva med dock. Ont i huvudet hela dagarna och spyfärdig. Orkar knappt tänka längre. Och längtar så efter inre frid och inte behöva bry sig om någonting.

Kanske är jag bara uppmärksamhetskåt nu men jag känner mig så borta och vet seriöst inte vad jag ska eller vill göra. Lever livet på autopilot just nu och jag bara kollar på utan att vara inblandad. Kanske är jag svag men orkar inte kämpa längre, felet är nog inte livet i sig utan min hjärna och tankesätt. Önskar innerligt att jag bara skulle kunna uppskatta livet och leva det som andra utan att överanalysera saker eller tänka på filosofiska frågor. Men mer än allt vill jag bara uppnå frid. Inte behöva bry mig om någonting men från fem års ålder tills idag har det tagit ganska mycket på mig. Sättet jag fortsätter på är att separera mig från mina känslor och bara leva som om jag vore en robot eller död.

Vet nog inte vart jag vill komma med detta men ni kanske har någonting att skriva och då har jag ju någonting att läsa för stunden iallafall. Kanske tips vilket inte kommer fungera men tackar er på förhand. Eller så kan ni komma med enkla sätt att begå självmord på samt hur man gör så familjen inte blir ledsen. Vill förtydliga att detta inte är en självmordstråd dock. Jag känner mig bara så borta och är totalt neutral nu för tiden vilket är jobbigt.

Tackar, testade att köpa från darknet men fungerande inte för mig.

Saken med meditation för mig är att jag är neutral om jag inte gör någonting men om jag "försöker" meditera så blir det bara kontraproduktivt... Jag har tagit råd i 20+ tid och (ursäkta) men orkar inte ta fler råd. Känner mig ganska färdig vid denna tidpunkt. Jag har uppnått så mycket och vill bara ha total frid utan att tänka vilket enligt mig bara finns ett sätt att uppnå på. Som sagt känner jag mig borta och orkar bara inte längre. Väldigt egoistiskt av mig att starta tråden, jag vet. Men jag är bara väldigt borta med brist på bättre ord. Finner inte meningen i att lära sig meditation då det ändå inte kommer ge mig någon mening eller liknande, bara mindre känslor vilket jag vid detta laget inte kan få mindre av... Ursäkta min negativa syn men är bara trött på allting och nu när jag känner efter förbannad. Mestadels på mig själv.

Ja jag säger som jag sade till en annan människa här på flashback alldeles nyss.

Prova att hjälpa en människa varje dag.

I början kanske du inte känner så mycket men om du gör det till en daglig rutin kommer du få det tusenfaldt åter i tacksamhet och glädje.

Varje dag kommer bli ett äventyr och du kommer längta till varje ny dag

Prova det

Ja, har du uppfattningen att ingenting kan hjälpa dig så kommer du aldrig att lösa dina problem. Detta är en aspekt utav den existentiella depressionen (som jag är rätt säker på att du lider utav) och vad jag skulle säga är det absolut första hindret man måste ta sig förbi. Essentiellt måste du ändra din uppfattning från att det inte finns någonting som funkar eller hjälper till att det går att lösa dina problem och att det finns hjälp som funkar, det är uppfattningen i sig som är hindret, du har konstruerat ett intellektuellt hinder.

Det är just det att jag vet att jag kan ändra mitt perspektiv på saker och ting och jag har gjort det innan men orkar inte göra det igen då det alltid slutar i att jag kommer tillbaks till insikten att livet är meningslöst. Och det som skulle lösa detta är att inte tänka alls vilket jag inte kan göra då jag fastnar upp i en tanke och så är det kört. Känner bara att det inte är värt det igen, att bli lycklig och sedan skiter det sig igen. Bättre att bara försvinna. Haha, jag ber om hjälp men motarbetar den hjälp jag får... Tack för din hjälp men jag tror jag känner mig nöjd med livet. Hur skulle du vilja veta att en familjemedlem dog? Självmord eller en "olycka"? (OBS, en genuin fråga. Inte självmordsförsök). Jag menar de som dött i min närhet har bara dött och så får man acceptera det, då låter en olycka bättre men min mamma kommer ju halvt dö i så fall. FAN vad jag hatar livet.

Tack för förslaget men tror inte gud kan hjälpa. Jag är också agnostiker och med mitt övertänk kommer jag nog inte kunna lita på en gud.

Vi kan väl för experimentella syften åtminstone analysera insikten du har att livet är meninglöst?
Kan du belägga denna insikt med ett resonemang och hur du har kommit till den insikten?

Om du bara kan belägga denna insikt med resonemanget att det "känns" meninglöst att göra saker för att du inte kan erhålla simpla kemiska utsöndringar av kemiska ämnen i hjärnan - typ dopamin, serotonin etc - tycker jag det ger en mycket tydlig indikation på att du inte besitter tillräcklig förståelse om livet utan bara baserar din konceptuella uppfattning om meningen med livet på du inte får rent krasst förklarat "kickar" eller att saker och ting ska vara "kul".

Men som sagt, motivera gärna din insikt med ett resonemang, ha i åtanke dock att jag potentiellt kommer att kritisera ditt resonemang genom att belysa eventuella logiska felslut.

Jag känner igen mig i det du skriver. Har känt likadant under lång tid. I tonår och tidiga 20 försökte jag undvika denna känsla genom att skapa mottot att meningen med livet är att ha kul. Det resulterade i ett alkoholmissbruk, skitkul.

Jag har inte direkt några självmordstankar, men är inte heller rädd för att dö, det spelar liksom ingen roll. Sambon vill ha barn, jag finner ingen mening med det, men finner heller ingen mening med att inte skaffa barn. Eftersom ingenting betyder någonting, så kan jag väl göra sambon nöjd och skaffa en unge eller två. Jag bryr mig inte ens om att jag sätter oskyldiga liv till en meningslös värld, ingenting spelar någon roll.

Varför du skriver detta inlägg? Antagligen för att det är skönt att skriva ner det man tänker, prova öppna ett word-dokument och bara skriv. Det har fungerat för mig. Skriver om allt som är meningslöst, varför det är meningslöst, varför folk som tror att det finns mening är hopplösa osv. Ett annat tips är, om du inte redan gjort det, att googla på optimistic/positive/benefits of nihilism. Obs! Glöm inte de positiva orden och perspektiven på det, finns annars risk att man tar livet av sig illa kvickt.