Gissa Bokcitatet

Zoroasters lära har försökt att klarare än de andra gamla religionerna lösa gåtan om det onda, i det den gjort detta till en särskild gud, som ständigt är i strid med det godas gud. Men denna dualism är mer skenbar än verklig.

Jag låg på rygg. Hennes huvud vilade mot min axel. Jag hade inte en tanke i huvudet. Mörkret som fyllde rummet var fullt av liv. Väggarna flyttades utåt, något tornade upp sig över mig, ständigt högre, utan gränser. Genomträngd av natten och omfattad av den utan beröring låg jag blickstilla i mörkret och kände hur genomskinligt det var, mörkret trängde undan luften, mörkret blev vasst. Mycket avlägset hörde jag mitt eget hjärta. Jag samlade all min uppmärksamhet, mina sista krafter, kring att vänta på dödsögonblicket. Det kom inte. Jag blev bara mindre och mindre, och osynliga himlar, osynliga horisonter, ett himmelsrum utan form, moln, stjärnor och rymd vek undan och växte till måttlöshet, jag själv i mitten försökte krypa samman där jag låg, men det fanns ingenting under mig och mörkret omgav mig inte mer. Jag tryckte samman händerna om mitt ansikte för att skydda det. Jag hade inget ansikte mer. Fingrarna for rakt igenom. Jag ville skrika, tjuta…
Rummet var blågrått. Husgeråd, hyllor, vägglister tecknades i långa bleka drag utan riktiga konturer, utan egna färger. Det allra ljusaste, mest pärlande vita syntes i tystnaden på andra sidan fönstret. Min kropp var våt av svett, jag såg åt sidan, och hon tittade på mig:
– Har din arm somnat?
– Va?
Hon lyfte huvudet. Hennes ögon hade samma färglösa gråhet som rummet, men var fulla av ljus mellan de mörka ögonfransarna. Jag kände värmen från hennes viskning innan jag uppfattade orden.

Jag gick mot den runda kammare där korridorerna löpte ut som ekrar i ett hjul. När jag kom till en trång sidogång som förmodligen ledde till tvättrummen, fick jag syn på en stor, otydlig gestalt framför mig, nästan utplånad av halvmörkret.

Jag blev stående som fastvuxen. Ur djupet av en av sidogångarna kom med långsamma, gungande steg en väldig negress. Jag såg hennes ögonvitor glänsa och nästan samtidigt urskilde jag det svaga klafsandet från hennes nakna fotsulor. Hon var bara klädd i ett gulskimrande litet skört som såg ut att vara flätat av strå; hon hade stora hängande bröst, och de svarta armarna motsvarade vanliga människors ben i tjocklek. Hon gick förbi mig utan att ens se åt mitt håll – på ett avstånd av en meter – och fortsatte. Den elefantstora stjärten svällde som på de bredstussade gamla stenskulpturer man ofta får se i historiska museer. Där korridoren svängde igen försvann hon sidlänges in genom dörren till nästa hytt.

När hon öppnade dörren stod hon ett ögonblick i det kraftigare ljus som brann inne i rummet. Dörren stängdes långsamt, och jag var ensam igen.