Gissa Bokcitatet

Rätt! Har du förslag på titel också?

Chansar på Black boy.

Stämmer bra! Elegant plockat. Wrights biografiska berättelse. Du tyckte hans stil är träig. Kanske inget för litterära finsmakare, men han har ett flyt i sina berättelser. Hans Den långa drömmen läste jag vid späd ålder - ca 10 och den höll mig fängslad.

Över till att.

Tackar! Hmm ja, det som jag uppfattade som träighet kanske snarare är en konsekvens av ämnets natur. Wright hade det inte så kul helt enkelt.

Nästa citat:

"Jag tror inte, att jag någonsin haft den lyckan att träffa er förut, min fru", svarade jag. "Jag är en gammal enstöring. Jag har tillbragt mitt liv vid boken och har aldrig gjort några resor. Det såg ni av min tafatthet, som väckte ert medlidande. Jag är ledsen över, att jag har fört ett stillasittande eremitliv. Visserligen lär man åtskilligt i böcker, men man lär mycket mera genom att se något av världen."

Hesse? Stäppvargen? Var ljusår sedan jag läste den, så baserar det hela på eremittematiken i texten.

Inte Hesse. Den här boken handlar om en betydligt snällare enstöring.

En bit till (namnet på huvudpersonen maskerat):

Jag fick ingen orsak att vara förtjust över detta lilla arrangemang, ty så fort fröken Préfère blev ensam med mig, började hon bete sig ganska oroande. Hon betraktade mig med ögon fulla av tårar och lågor och drog väldiga suckar.

"Jag beklagar er", sade hon, "en sådan man som ni, en så framstående man, att leva ensam med en simpel piga (ty simpel är hon, det är obestridligt)! Vilken olidlig tillvaro! Ni behöver ro, varsamhet, hänsynsfullhet och alla möjliga omsorger; ni kan bli sjuk. Och det finnes ingen kvinna, som icke skulle känna sig hedrad av att bära ert namn och dela er tillvaro. Nej, det finns ingen! Mitt hjärta säger mig det."

Och hon tryckte båda händerna mot detta hjärta, som ständigt var färdigt att skena åstad.

Jag var bokstavligen förtvivlad. Jag sökte göra begripligt för fröken Préfère, att jag ämnade ingenting förändra i mitt långt framskridna liv, och att jag var så lycklig, som mitt liv och min ställning tilläto.

"Nej, ni är icke lycklig!" utbrast hon, "ni behövde i er närhet en själ, som vore i stånd att förstå er. Vakna upp ur er bedövning, kasta ögonen omkring er. Ni har vidsträckta förbindelser, de bästa bekantskaper. Man är icke medlem av Akademien utan att umgås i fina världen. Se, bedöm, jämför! En förnuftig kvinna skall icke neka er sin hand. Jag är kvinna, herr . . . : min instinkt bedrar mig icke; det är något här, som säger mig att ni skall finna lyckan i äktenskapet. Kvinnorna äro så hängivna, så kärleksfulla (icke alla, det är sant, men somliga). Och de äro så svaga för äran. Er kokerska orkar inte mera något; hon är döv och sjuklig; om det skulle hända er något på natten! Nej, jag ryser, bara jag tänker på det!"

Och hon ryste verkligen. Hon blundade, knöt händerna, stampade. Jag var ytterst modlös. Med vilken fruktansvärd glöd hon fortfor:

"Er hälsa! Er dyrbara hälsa! Jag skulle med glädje offra allt mitt blod för att bevara en vetenskapsmans, en skriftställares, en framstående akademiledamots dagar. Jag skulle förakta en kvinna, som icke så gjorde. Vet ni, herr . . . , jag kände en kvinna som var gift med en stor matematiker, en man, som med siffror fyllde hela luntor och proppade alla skåp i huset fulla därav. Han hade hjärtlidande och avtynade synbart. Och jag såg hans hustru helt lugnt leva sitt liv hos honom. Jag kunde inte stå ut därmed, utan sade till henne en dag: 'Min kära vän, ni är hjärtlös. I ert ställe skulle jag ... jag skulle ... jag vet inte, vad jag skulle göra!'"

Utmattad tystnade hon. Min belägenhet var förskräcklig.

Har denna, Anatole France, Le Crime de Sylvestre Bonnard, minns den allmänt störiga och frustrerade skollärarinnan som vill förföra Sylvestre.

Bra, Sylvestre Bonnards brott är det! Din tur.

Annan gammal fransk författare:
“Dygden skulle inte komma långt, om inte fåfängan gjorde den sällskap.”

LaRochefoucauld?

Denis Diderot?

Den fyndige gamle Larochefoucauld var det i sanning.