Citat:
Ursprungligen postat av
Mimmirider
Du skriver alltid inlägg som är insiktsfulla, sympatiska, förstående, balanserade, diplomatiska, empatiska, mogna, kloka och allmänt trovärdiga, så ock nu. Jag vill därför egentligen inte argumentera emot vad du skriver, men jag vill göra några tillägg, kommentera och utveckla några saker vidare.
Så varma, snälla ord - Tack Mimmirider.
Bra att du utvecklar, det behövdes.
Citat:
Varför skulle Hanna behöva vara misstänksam eller på sin vakt mot polisen, om hon inte har något att dölja? Hon sitter och försöker skydda och försvara en mördare, det är en moralisk defekt. Vad gäller skörhet och stresskänslighet, så är det väl inget problem under ett förhör, så länge du håller dig till sanningen. Hon får ökat stresspåslag, för att hon ljuger, tror jag. Det är oerhört stressande att sitta och ljuga för polisen. Det framstår inte vidare skört, utan snarare nonchalant, att sitta och ljuga polisen rakt i ansiktet. Inget som av nödvändighet behöver kopplas till effekter av en långvarig och djup depression.
Lögnerna tvingar henne till vaksamhet i tanken med alla förvarsmekanismer påkopplade. Håller med om att hon framstår som väldigt nonchalant under förhören, en osympatisk attityd som fortsätter ända in i tingsrättssalen.
Skörheten göms, antar jag under en bitvis självsäker och tuff mask. Hon vägrar visa upp sin sårbarhet, nästan som en känslig tonåring som drar sig inom sitt skal och tjurigt vägrar kommunicera med omgivningen? Efter förhör och USA-resa kraschar hon återigen och får uppsöka psyket. Så en psykisk obalans finns där, alltjämt närvarande.
Som du menar, uppvisar hon ett beteende som tyder på att hon undanhåller sanningar. Hur stor ska inte bördan vara som hon har ådragit sig senaste åren - idag ännu längre bort från sitt sanna jag.
Vännen och älskaren gjorde henne så gott, ändå så drogs hon fortfarande till SD med en önskan om återförening; "har man tagit fan i båten får man ro honom i land", lite åt det hållet.
Citat:
Det låter empatiskt att Stefan vill skydda Hanna från loggtjafs och Lenas obarmhärtiga sanningar, men sådan tolkar jag inte honom i Fup.Jag tror inte han gör speciellt mycket för andra människor, för andra människors egen skull. Snarare vill han dra nytta och vinning av sådant som gynnar hans eget ego. Jag tror främst han inte önskar framstå i dålig dager och att han är livrädd för att Hanna inte vill återförenas. Tidigare när H var sjuk och svag, så gjorde han precis som han önskade. Han ljög, bedrog, gaslightade, gick på kvällspromenader och låg med Lena. Ingen som frågade, la sig i, frihet att svika och dominera som han önskade.
Fetad text: ja, precis det jag menar med att han vill skydda HD; ska han dra nytta av henne framöver så får hon inte tillåtas dippa, åka in på psyket igen eller bli mera arg/besviken på honom: allt han gör, görs för egen vinnings skull, håller med i ditt resonemang. Här kommer de psykopatiska dragen in med en samvetsfunktion som är påfallande underaktiv. Något han också är medveten om. Fast han röner ingen större framgång i försöken att dölja sina brister, det blir mestadels tafatt och onaturligt. - De psykopatiska dragen motarbetar de autistiska med sin naturliga vilja till ärlighet?
Bestämt sig har han i alla fall för att lirka in sin före detta hustru i hemmafällan igen, fast nu gäller det att agera med list och tålamod. Fälla en tår då och då och verka förstående, tolerant och generös inför hennes val av både separation och ny partner (måste ha svidit rejält). Och han lyckas ju komma halvvägs åtminstone; hon spolar Fisken och han frestar med spännande skogsturer.
Citat:
Sedan håller jag med om att H har låg självkänsla, även om det inte är mätbart. Behöver en frigörelseprocess och försöka stå upp och lösa konflikter, kanske är hon också medberoende? Hon verkar ha grunda och ytliga familjereationer, som bygger på förnekelse. Det tycker jag är ohälsosamt, ytliga relationer, som undanhåller det som kokar under ytan. Inte bara till barn, utan lika gärna till barnbarn. Att själv vara ärlig och rak, med människor som saknar den inställningen brukar vara som att snacka med goddag yxskaft. De vet inte, förstår inte, minns inte, kan inte medge, ge ett sant erkännande. Är bara hotade och rädda. Där finns ingen upprättelse, för det brukar heta: Du har din sanning, och jag har min sanning, och nu behöver vi inte diskutera det vidare.
Insiktsfullt konstaterande. Kan vara oerhört frustrerande att söka alla tänkbara ingångar för en fruktbar kommunikation. För att till sist tvingas inse och acceptera att orden och önskan är otillräckliga. Kanhända HD har försökt ta upp brännbara ämnen och mötts av de sista distanserade orden (fetmarkerat). Inte alls omöjligt.
Hon har ändå möjlighet att dra ner på kontakten med föräldrarna för att slippa dras med och ner i sin barndoms återkommande och eventuellt destruktiva mönster.
Frågan är bara om den duktiga och högpresterande tjejen i henne, orkar ta konflikten med sig själv?
Och till sin terapeut kan hon ju inte gärna erkänna sina listigt serverade lögner inför ett helt rättsväsende...
