Illusionen av att förstå - när leder den fel?

Om sanning ska ha någon mening bör man väl sänka kravet en liten gnutta.
Eller är allt du håller för sant också 100% sannolikt?

(Kanske läste ditt inlägg för bokstavligt?)

Min teori: Att förstå något är detsamma som att njuta av det som man förstår

Allt som vi människor gör, det gör vi för att vi vill uppleva njutning och sluta uppleva smärta (även "själslig" njutning/smärta). Och det innebär tex att när vi försöker förstå något, då försöker vi uppleva njutning. Men vad för slags njutning upplever vi när vi förstår något?
Att bara svara "när vi förstår något så upplever vi njutningen av att förstå något" på den frågan, det säger förstås ingenting om vad för slags njutning vi upplever när vi förstår något.

Men tänk er att ett litet barn inte förstår vad en kaka är. Om man ger en kaka till det barnet, då kommer barnet titta undrande på kakan och försöka förstå vad det är för något. Och det som barnet försöker göra då, det är som sagt att uppleva njutning, eftersom det är det som vi försöker göra när vi försöker förstå något.
Och om barnet då stoppar kakan i munnen och börjar tugga på den och känner kakans goda smak, då upplever barnet njutning av kakan. Och därmed har barnet nått sitt mål som var att uppleva njutning, och han undrar därför inte längre vad kakan är för något. Och han har alltså då förstått vad kakan är för något.

Så det här att förstå något, det är alltså detsamma som att uppleva njutning av det som man förstår.
Och vi kan prova att applicera den definitionen av ordet "förstå", på saker som vi förstår.

Tex att förstå hur man bakar en kaka. Det innebär enligt min definition av ordet "förstå", att man upplever njutning av hur man bakar en kaka.
Och svaret på hur man bakar en kaka, det kan ju kortfattat vara att man bakar kakan enligt ett recept. Och när man bakar en kaka enligt ett recept, då upplever man njutning när man kommer vidare i receptet, eftersom man då kommer närmare målet som är den färdiga kakan som kommer ge en njutning i form av god smak eller beröm från andra som tycker att den smakar gott.

Men om någon fastnar i en del av ett kakrecept där det står att man ska hälla i ett kryddmått salt i skålen, eftersom han inte förstår vad ett kryddmått är, då innebär den oförståelsen att han inte upplever njutning av vad ett kryddmått är. Och han upplever därför smärta istället.
Och hur kan man då få honom att förstå, och alltså uppleva njutning av, vad ett kryddmått är?

När barnet i exemplet tidigare inte förstod vad en kaka är, då räckte det ju inte att visa kakan för barnet, för att få den att förstå (och uppleva njutning av) vad en kaka är. Utan barnet var tvungen att äta kakan och på så sätt uppleva njutning av den, för att förstå vad en kaka är.
Men när det gäller kryddmåttet så kan det räcka att man ger personen ett kryddmått, för att han ska förstå vad ett kryddmått är, eftersom han då upplever njutningen av att komma vidare i receptet. Kryddmåttet är då för honom något som hjälper honom att komma vidare i receptet, och det är alltså hans förståelse av ordet "kryddmått" - "något som hjälper mig att komma vidare i receptet".


Men att veta, det är ju också något man kan försöka göra, eftersom man ibland säger tex "nu vet jag vad det är", efter att ha försökt komma ihåg vad något är, tex vad ett kryddmått är.
Och innebär det då att det här att veta, också (precis som det här att förstå) är detsamma som att uppleva njutning av det som man vet?

Ja så är det. Det kan låta konstigt, eftersom man kan veta tex att man har en obotlig och dödlig sjukdom. Och hur kan man uppleva njutning av att man har en obotlig och dödlig sjukdom?

Innan man får ett sådant besked, då har man ju oftast velat veta om man har en sjukdom eller inte. Eftersom man är rädd att man är sjuk, och man hoppas att bli av med den rädslan genom att få veta att man inte är sjuk.
Och att man vill veta om man är sjuk eller inte, det innebär att man kommer uppleva njutning när man får veta det, oavsett vad beskedet blir. För tänk om man skulle sitta hos läkaren och vänta på att få veta om man är sjuk eller inte, och så säger han "jag vet hur det står till med din hälsa, men du får inte veta det". Då skulle man förstås uppleva smärta av att inte få veta om man är sjuk eller inte, och kräva att läkaren ska säga vad han vet om det, oavsett vad han vet om det. Och det innebär förstås att om han då skulle berätta att man har en obotlig dödlig sjukdom, då skulle smärtan av att inte veta om man är sjuk eller inte försvinna, och man skulle därför då uppleva njutning.

Den njutningen skulle förstås vara kortvarig och antagligen vara väldigt liten, eftersom smärtan av sjukdomsbeskedet snabbt skulle ta över, men man skulle ändå uppleva den. Och även om man inte skulle uppleva den njutningen, tex för att man inte hinner uppleva den, så skulle den njutningen ändå vara målet med försöket att få veta om man är sjuk eller inte.

Men om min teori stämmer, alltså att det här att förstå/veta något är detsamma som att uppleva njutning av det som man förstår/vet. Innebär det då också att om man upplever njutning av något, då förstår/vet man det som man upplever njutning av?

Ja. Om man tex förstår/vet vad en kaka är, då är ju det enligt min teori detsamma som att uppleva njutning av vad en kaka är. Och om man upplever njutning av vad en kaka är, då förstår/vet man förstås också vad en kaka är.
För om man ska svara på frågan vad en kaka är, då måste man ju förstås låta den man svarar äta en kaka.Och svaret på frågan vad en kaka är, det är alltså därför upplevelsen av att äta en kaka.
Så om man upplever njutning av vad en kaka är, då upplever man alltså upplevelsen av att äta en kaka. Och då förstår/vet man självklart också upplevelsen av att äta en kaka.


Men eftersom allt man gör är något man kan försöka göra, så innebär det att den här teorin kan appliceras på allt som man gör, alltså så här:

Att göra något, det är detsamma som att uppleva njutning av det man gör.
Tex att springa är detsamma som att uppleva njutning av att springa.

Och det innebär då att allt som man gör, det upplever man njutning av. Och så är det ju, även om man upplever smärta av det också. Iallafall allt det som man gör av egen vilja.

Illusionen av att förstå leder fel när den exponeras för sanning.
Varje gång vi upptäcker att fel begåtts så har det skett pga att illusionen av förståelse inte varit överensstämmande med verkligheten.
Om vi hade förstått allt korrekt så hade vi aldrig gjort fel. Om vi inte hade förstått någonting så hade vi troligen gjort allting fel.

Jag har tänkt mer på den teori som jag förklarade tidigare i tråden, alltså den här:


Jag är osäker på vissa delar av den. Jag tror fortfarande att det är så att allt som vi människor vill göra, det vill vi göra för att vi vill uppleva njutning. Och eftersom vi vill förstå saker, så måste det vara så att vi upplever en slags njutning av att förstå saker.
Och vi måste förstås uppleva upplevelser för att kunna minnas dem och kunna bekräfta sanningsenligt att vi har upplevt dem, tex smaken av kaka.
Men det här jag skrev att man måste äta en kaka för att förstå vad en kaka är, det är fel. För man kan ju förstå saker som inte är sant, tex att visarna på en klocka snurrar runt för att osynliga och okännbara människor snurrar runt dem och dessutom säger "tick" en gång i sekunden. Barn kan iallafall förstå en sån sak.
Så vad är det som gör att man förstår en sån sak, och vad gör att man vill förstå det?

Först och främst så måste man ha en vilja att förstå saker. Och man kan säga att alla våra viljor kommer från ett behov, tex att viljan att äta mat kommer från behovet av att äta mat.
Men jag tror istället att viljan och behovet är samma sak. Och med "behov" menar jag då det upplevda eller "själsliga" behovet, alltså inte det faktum att vi tex dör om vi inte äter mat.
Och det upplevda behovet av mat, det är ju det som får oss att säga tex "jag behöver mat" när vi är hungriga. Och det är då samma sak som att säga "jag vill ha mat".
Och eftersom hungern är den upplevelse/känsla som får oss att säga att vi vill/behöver ha mat, så måste hungern och viljan/behovet av mat vara samma sak. För vi säger ju vad vi känner då, och det vi känner är då förstås hunger. Och ibland säger vi ju också "jag är hungrig" eller "jag känner hunger". Och det är då alltså samma sak som att säga "jag vill/behöver ha mat".

Men när vi känner hunger/vilja/behov av mat, vad är det då som gör att vi förstår att vi hungrar/vill/behöver just mat, och därför också förstår att vi ska säga "jag är hungrig/vill/behöver mat"?

Jag tror att det kan vara så att när vi känner en smärta, tex hunger, då söker vi i vårat minne efter den smärtan, för att hitta information om hur vi kan bli av med den och alltså uppnå njutning.
Men ibland har vi inte någon information som säger oss direkt hur vi ska bli av med smärtan, så då måste vi tänka ut ett sätt själva och pröva oss fram tills vi blir av med den.
Och när vi har lyckats bli av med smärtan, då har vi lärt oss hur vi kan göra för att bli av med den.
Och då kommer vi minnas det och därför göra om samma sak nästa gång vi känner samma smärta.

Här är ett exempel på hur vi lär oss hur vi blir av med hunger:

När vi är hungriga, då söker vi i vårat minne efter den upplevelse vi har då, alltså ungefär "hungrig och letar efter hungerns försvinnande". Och det vi då hittar i vårat minne, det är ett minne av en upplevelse, eftersom alla minnen är minnen av upplevelser. Och just den upplevelsen som finns i minnet, det är en upplevelse där vi först var hungriga, och sen försvann hungern och det blev då en njutning för oss.
Och eftersom detta hände när vi åt mat, så finns det andra minnen i det minnet, alltså andra upplevelser som vi upplevde samtidigt, tex synen av mat och ljudet "mat". Och därför provar vi att säga ordet "mat", och antagligen provar vi också att tänka på det ordet, i förhoppning om att det ska ge oss upplevelsen av att hungern försvinner igen.
Vi försöker då alltså återskapa den upplevelse av njutning som vi upplevde tidigare när hungern försvann, med hjälp av våra minnen av den upplevelsen, tex minnet av ljudet "mat".

Men om det inte fungerar att säga eller tänka på ordet "mat" för att få bort hungern, då kan vi titta i minnet igen, och vi hittar kanske då bilder av matbordet i köket. Och om vi då är i vårat rum, då tittar vi oss omkring i rummet och försöker hitta matbordet, alltså vi försöker se något i vårat rum som stämmer överens med bilden av matbordet som vi har i vårat minne av upplevelsen att hungern försvann. Och om vi då ser matbordet, då går vi dit i förhoppning om att det ska få våran hunger att försvinna.

Men om vi inte kan se matbordet från vårat rum, då tittar vi vidare i minnet, och hittar då kanske en stol som står i hallen, eftersom man kan se den stolen från matbordet i köket. Och därför tittar vi oss omkring i vårat rum igen, och försöker se den stolen. Och vi ser den eftersom man kan se den från vårat rum, och därför går vi fram till den i förhoppning om att det ska få våran hunger att försvinna.
Men det fungerar inte, så därför tittar vi oss omkring igen för att hitta matbordet. Och eftersom vi nu står i hallen, så ser vi matbordet i köket och går fram till det, i förhoppning om att det ska få våran hunger att försvinna.
Och när vi kommer dit så ser vi en macka, som också finns med i vårat minne av när hungern försvann, och därför äter vi den och vi får då samma njutning som vi fick förra gången vi åt en macka.

Så vi söker alltså efter njutning med hjälp av vårat minne, och förstås med hjälp av våra sinnen och våran kropp. Och när vi hittar en njutning, då har vi lärt oss/förstått hur vi kan hitta den njutningen.
Alltså vi har då sparat den lärdomen/upplevelsen i vårat minne, innehållande inte bara tex upplevelsen att hungern försvinner, utan också upplevelsen att vi letar efter hungerns försvinnande och hittar den.
Och därför nästa gång vi blir hungriga, och vi söker i vårat minne efter upplevelsen "hungrig och letar efter hungerns försvinnande", då hittar vi upplevelsen av att vi går till matbordet och hittar hungerns försvinnande. Och vi kan då återskapa upplevelsen av hungerns försvinnande på ett mer effektivt sätt, än att bara säga "mat" eller titta oss omkring i vårat rum efter matbordet.

Men om hunger är upplevelsen som gör att vi söker efter den njutning som vi får när hungern försvinner, vad är då upplevelsen som gör att vi söker efter den njutning som vi får när vi förstår något?

Om vi tänker igen på det jag skrev ovan, att vi först var hungriga och sökte i vårat minne efter information om hur vi kan bli av med hungern. Vi måste ju då ha undrat hur vi ska göra för att bli av med hungern, men också undrat en massa andra saker. Tex så undrade vi ju var matbordet var. Så att hitta matbordet var alltså då ett delmål på vägen till njutningen vi får av hungerns försvinnande. Och vi fick också en känsla av njutning när vi hittade matbordet, eftersom vi då kände att vi kom närmare den upplevelse vi försökte återskapa, alltså upplevelsen av hungerns försvinnande.
Och man kan då säga att vi förstod var matbordet fanns.

Och därför kan man också säga att upplevelsen som gör att vi söker efter den njutning som vi får när vi hittar matbordet (alltså när vi förstår något som vi vill förstå), det är upplevelsen av smärta över att vi inte hittar matbordet (alltså när vi inte förstår något som vi vill förstå).
Och att vi känner smärta av att inte hitta matbordet, det är som sagt för att det har blivit en slags njutning för oss, pga att det finns med i vårat minne av upplevelsen av hungerns försvinnande, och därför behövs för att återskapa den upplevelsen och alltså ge oss njutning.

Så att förstå något, det är alltså detsamma som att uppleva en njutning som man har letat efter. Till skillnad från de njutningar som man upplever utan att man har letat efter dem, tex väldoftande parfym som någon i ens närhet har på sig.
Så när man tex försöker förstå hur en klocka fungerar, då letar man alltså efter en njutning. Och den njutningen kan vara tex att man får beröm om man kan säga korrekt hur en klocka fungerar. Och den njutningen kan man hitta på tex det här sättet:

Man undersöker klockan för att på det sättet bygga upp en tanke om hur klockan fungerar, en tanke som ska stämma överens med det som man ser framför sig eller minns av hur en klocka fungerar.
Och när man söker i sitt minne efter det som man ser eller minns av hur en klocka fungerar, då hittar man en bild av att någon vrider runt visarna med fingrarna. Och man inkluderar den bilden i tanken.
Men den tanken stämmer inte överens med hur man ser eller minns att en klocka fungerar, eftersom klockans visare vrids runt även när inga fingrar syns vrida runt dem.
Men tanken på att inga fingrar syns vrida runt visarna, påminner en om att människor kan vara osynliga, för det har man sett på film. Och då blir tanken om hur klockan fungerar, istället att en osynlig människa vrider runt visarna med fingrarna. Och den tanken är helt och hållet så som man ser eller minns att en klocka fungerar.
Och alltså kan man då genom att säga sin tanke, säga korrekt hur en klocka fungerar. Och man har då hittat njutningen som man letade efter, och man har därför förstått hur klockan fungerar. Enligt ens egen uppfattning alltså.
Och det innebär att man kan förstå tex hur en klocka fungerar, trots att det inte är så en klocka fungerar annat än i ens egna tankar.

Hm... Jag förstår den inte. Vad för skäl talar för att det skulle vara så?
Innebär det att vi bara upplever förståelse om vi mår bra av det? För vi förstår ju saker som vi mår dåligt över också.
Även oavsett så blir följdfrågan annars varför vi mår bra av det och vad innebörden är. Vi blir ju inte spontant glada av godtycklig information.
Kan du sammanfatta en översikt?

Om jag har en liten låda med en knapp som vid tryck höjer upp en i teknisk terminologi såkallad "plupp", så skulle vi inte hålla med om att man förstår hur lådan fungerar för att man förstår att pluppen höjs upp om man trycker på knappen.

Om jag skruvade isär lådan och såg dess inre mekanik bestående av en hävarm, då skulle vi däremot hålla med om att man förstår hur lådan fungerar.

Även om jag inte skulle förstå hur hävarmens interna kvantfysik fungerar eller hur fenomenet "friktion" vid dess axel.
Någonstans verkar det för mig som att vi drar en gräns där vi anser att förenkling är gjord till någonting som vi anser är uppenbart att vi genom vardaglig erfarenhet "förstår".
Detta tillsammans med en bedömning om huruvida vetskapen om funktionen mellan input och output är komplett eller inte.
Detta verkar vi också bedöma vid en gräns som har med vardaglig erfarenhet att göra för vi lever inte i en värld där det är vanligt med vardaglig erfarenhet av att vi trycker på saker i en riktning och någonting annat, en identifierad som separat del, gör någonting i en annan riktning.
Hade vi levt i en värld där det var vanligt så hade vi kanske ansett oss förstå då.

Det verkar vara en kombination av att identifiera delarna för sig och funktionen med sitt förhållande mellan input och output för sig, vilket vi sedan bedömer oss förstå utifrån funktionens input från en del till dess output som är nästa dels input och kedjan igenom, där förhållandet mellan delar återfinns i den vardagliga erfarenheten.
Delarna bedöms antagligen förstås genom praktisk erfarenhet av dess egenskaper, som jag vill säga är ekvivalent med en funktion, likt förhållandet mellan delar.

Det låter som ett axiomatiskt logiskt argument.
Accepteras dessa axiom och premisserna är sanna, definierade, giltiga, fullständiga och sunda så bedöms argumentets logiska form härleda en sann slutsats.
Då säger vi oss förstå.

Varför också vi inte säger oss förstå t.ex. kvantfysik då det inte är intuitivt, eftersom vi saknar erfarenhet av det i vardagen.
Samtidigt så säger vi oss förstå att någon har ont i foten för att denne har tappat en stor sten på den, även om vi inte vet någonting om t.ex. gravitation då man där accepterar att saker faller så som vi har vardaglig erfarenhet av att saker gör, som ett axiom.

Logiska system ser ju olika ut och vi vet ju att vi kan resonera ologiskt, så även om vi tror vi förstår så kan denna förståelse vara kommen från en ologisk struktur. Så frågan är inte bara om någon tror sig förstå eller inte, utan om denne förstår enligt rätt logik.

Intressant... Det tycker jag låter rimligt men ska fundera mer.

Jag har tänkt mer på min teori nu, och jag rekommenderar läsarna att läsa detta inlägg först utan att utgå ifrån mina tidigare inlägg om min teori.

Vi människor föds med förmåga att känna både positiva känslor (njutning) och negativa känslor (smärta). Och om vi känner negativa känslor så vill vi bli av med dem, och om vi känner positiva känslor så vill vi bevara dem. Och att bli av med negativa känslor är förstås också en positiv känsla.
Positiva känslor är alltså något som vi vill känna, och vi letar aktivt efter sådant som ger oss positiva känslor. Och när vi hittar sådant, då har vi förmågan att minnas hur vi gjorde då, och det är då en teknik som vi har lärt oss och som vi kan använda i framtiden för att känna positiva känslor. Och vi kan kalla dessa tekniker för "positivitetstekniker".
Exempel på positivitetstekniker är att äta mat när man är hungrig, och att ta på sig mer kläder när man fryser.

Och ett annat exempel på en positivitetsteknik, det är att svara rätt på frågor.
Men varför ger det oss positiva känslor att svara rätt på frågor?

Det beror på att vi har lärt oss att om vi svarar rätt på frågor, då kan vi få positiva känslor i form av tex belöningar och beröm, eller åtminstone slipper vi då negativa känslor i form av straff för att vi svarar fel (att vi kan få straff om vi svarar fel har vi också lärt oss).

Men hur vet vi vad som är rätt (och fel) svar?

Det vet vi genom att när vi tänker på att svara ett visst svar, då känner vi positiva känslor.
Om vi tex får frågan "vad är 8 gånger 8", då kommer de flesta vuxna svenskar svara "64". Och det beror på att när vi hör den frågan, då letar våran hjärna automatiskt i vårat minne efter den frågan. Och den hittar då minnen där vi själva tidigare har sagt "8 gånger 8 är 64", och då kännt positiva känslor av det. Och därför känner vi positiva känslor när vi tänker på att svara det svaret.

Men varför har vi tidigare sagt "8 gånger 8 är 64" och då kännt positiva känslor av det?

Det beror vanligen ursprungligen på att vi har hört våran lärare säga det och uppmanat oss att säga det, och våra föräldrar har också uppmanat oss att göra som våran lärare säger. Och det kändes därför positivt för oss att svara så då när vi fick den frågan, och därför gjorde vi det och fick då positiva känslor i form av beröm.
Och det har vi kommit ihåg senare när vi har fått den frågan, och därför har det känts positivt för oss att svara så på den frågan. Och sen har vi med tiden antagligen glömt att våran lärare har sagt åt oss att svara så på den frågan, och även glömt att våra föräldrar har uppmanat oss att göra som våran lärare säger, och istället har vi bara haft kvar våra minnen av att vi själva har kännt positiva känslor när vi har svarat så på den frågan. Och varje gång som vi svarar så på den frågan, så skapas därför ett nytt minne, av att vi känner positiva känslor av att svara så på den frågan, och det minnet har gjort att vi har fortsatt känna positiva känslor när vi tänker på att svara så på den frågan.
Och därför vet vi att det är rätt svar på den frågan. Att veta är nämligen detsamma som att känna positiva känslor när man tänker på hur man gör något. Och när vi tänker på vad som är rätt svar på frågan "vad är 8 gånger 8", då tänker vi ju på hur vi ska svara på den frågan, och vi får positiva känslor när vi tänker på att vi ska svara "64".

Och våran lärare skulle lika gärna kunna ha lärt oss att svara "63" på frågan "vad är 8 gånger 8". Men om inte siffran 4 och siffran 3 har bytt plats i vårat räknesystem, då är risken stor att vi kommer uppleva negativa känslor av att svara så på den frågan, eftersom det skulle innebära problem för oss. Och då kommer vi känna att det är fel svar och att vi inte vet det rätta svaret på frågan.
Så vi kan alltså lära oss nästan vad som helst, så länge vi känner positiva känslor av det som vi har lärt oss.
Att få någon att känna positiva känslor när den tänker på att svara tex "63" på frågan "vad är 8 gånger 8", är dock betydligt lättare än att få någon att känna positiva känslor av att tex låta bli att äta när den är hungrig, eller att ta av sig sina kläder när den fryser.
Så det finns alltså saker som av naturen är mer rätt än andra saker, alltså tex att äta mat när man är hungrig. Och de andra sakerna, tex att "8 gånger 8 är 64", där kan man välja mer fritt om det ska vara rätt eller fel.

Men vi människor kan ju även lära oss saker som vi känner negativa känslor av, tex att utföra fysiskt smärtsamma arbeten. Och hur går det ihop med det jag skrev om att "vi kan alltså lära oss nästan vad som helst, så länge vi känner positiva känslor av det som vi har lärt oss"?

Om man ska lära sig ett fysiskt smärtsamt arbete, då kommer man inte anse själv att man har lärt sig det arbetet, förrän man får positiva känslor av det när man är färdig med det. För det är därför man går med på att lära sig arbetet, för att känna positiva känslor. Och för vuxna räcker det ofta inte med beröm, utan man vill ha lön också. Men medan man lär sig arbetet så räcker det med beröm, för man vet då att man har kommit närmare lönen. Och det arbetet är alltså då en positivitetsteknik som man kan.
Så om positiva känslor uteblir när man är färdig med arbetet, då kommer man inte känna att man har lärt sig arbetet. Och man kommer därför inte heller känna att man vet hur man utför arbetet. Att veta är som sagt detsamma som att känna positiva känslor när man tänker på hur man gör något. Om man tex tänker på hur man cyklar och då känner positiva känslor av den tanken, då känner man att man vet hur man cyklar. Och cykling är då alltså en positivitetsteknik som man kan.

Även om man vet hur man cyklar, så kan man förstås känna negativa känslor när man tänker på hur man cyklar, tex för att det är jobbigt att trampa. Men så länge man känner positiva känslor av att tänka på hur man cyklar, och inte känner så negativa känslor som man gör när man tex ramlar omkull med en cykel, då kommer man känna att man vet hur man cyklar.
Så om ens senaste minne av att man cyklade var att det gick bra och att man inte ramlade omkull med cykeln, då kommer man känna att man vet hur man cyklar när man tänker på hur man cyklar.
Men om ens senaste minne av att man cyklade istället var att man ramlade omkull med cykeln, då kommer man känna att man inte vet hur man cyklar när man tänker på hur man cyklar.

Och nu när jag har förklarat min teori mer, så kan jag försöka ge ett tydligt svar på din kommentar.

Om en mordutredare ska utreda ett mord, och han ser mördaren på en övervakningsfilm och känner igen honom som sin son. Då får han förstås negativa känslor av att förstå vem mördaren är. Men trots det så vet han att det är hans son som är mördaren. Och hur går det ihop med min teori?

Om vi jämför frågan "vem är mördaren" med frågan "vad är 8 gånger 8", då ska (enligt min teori) mordutredaren alltså känna positiva känslor när han tänker på att svara "mördaren är min son". Och hur kan han göra det?

När mordutredaren ser mördaren på filmen, då söker hans hjärna automatiskt i minnet efter det han ser. Och eftersom han har minnen av att han tidigare har sett mördaren (alltså hans son) och sagt "min son" och liknande saker, och då kännt positiva känslor, så vet (förstår) han att mördaren är hans son.
Och normalt sett så skulle han direkt säga till övriga poliser och åklagare vem mördaren är när han vet det, eftersom det är hans jobb att säga sanningen och han får betalt och beröm och annat som ger honom positiva känslor för det.
Men när han tänker på att säga det, då känner han förstås också negativa känslor av det, eftersom mördaren är hans son.
Så pga de positiva känslorna så vet han vem mördaren är, men pga de negativa känslorna så vill han inte säga det.

Det svarar inte riktigt på frågan och jag tror det är fel. Dels så blir då frågan när man förstår och enligt din teori, när man får positiva känslor. Du pratar om social bekräftelse och vi förstår ju saker utan att omgivningen bekräftat att det är rätt. Även, hur vet omgivningen att det är rätt då så de kan bekräfta vad som är rätt?
Vi förstår ju även negativa saker som endast ger oss negativa känslor, som någons bortgång.
Sen är det ju inte så enkelt att just positiva känslor är det enda vi vill ha. Säg att någon närstående dör plötsligt i en olycka och du precis fått besked om det. Det förstår man. Säg att det finns en medicin man kan ta som direkt och för all framtid tar bort all sorg och saknad, så att den närståendes bortgång blir neutral, eller kanske till och med positiv. Säg att medicinen direkt och för all framtid tar bort all sorg och saknad och ersätter den med glädje. Skulle du vilja ta den medicinen direkt när du fått besked om din närståendes hastiga och oväntade bortgång för att några minuter senare ställa dig och vissla på någon glad truddelutt medans du tar disken?
Jag förstår massor med saker som varken ger mig positiv social bekräftelse och som ger mig negativa känslor. Så vilken mekanism i hjärnan är det som bekräftar för en själv att man förstår och får positiva känslor?
Hur kan folk identifiera fel om de samtidigt skulle få positiv respons för felet? Om en 10-åring räknar fel på sin matteläxa och jag klappar händerna och säger att det är rätt, hur skulle ungen på egen hand med senare eftertänksamhet kunna inse att det ändå var fel?
Varför skulle positiva känslor avgöra förståelse och inte förståelse leda till positiva känslor, om nu just positiva känslor nödvändigtvis vore relaterat?
Jag tror inte jag köper ett enda av dina argument faktiskt, men tack för svar.

Det här är väl egentligen inte ämnet som diskuteras antar jag men jag ville bara flika in en sak.

Egentligen kan i stort sett alla icke-mänskliga djurs beteenden förklaras med enkla förklaringsmodeller, som att de är förprogrammerade organiska maskiner. Precis som en klockas funktion kan förklaras förenklat och felaktigt av den som inte har tillräckligt med information och/eller gör för få eller felaktiga observationer eller har metodfel i sin analys. Så gjordes också länge, avseende djur, och görs väl fortfarande på sina håll.

Det verkar rimligt att tänka att vi alla måste ha något slags inherent artcentrisk bias (för att inte tala om att vi definitivt ofta har en ren arrogans gentemot djur) som inverkar menligt på vår förmåga att dra korrekta slutsatser av andra djurarters förmågor. Vi ska ju trots allt använda ett visst kognitionssystem (som har gjort en viss evolutionär resa och fungerar på ett visst vis baserat på de funktioner de anpassats för) för att bedöma och ranka ett helt annat kognitionssystem (som har gjort en helt annan resa fokuserat på andra funktioner).

Antag att du skaffar en hund och tar på dig ett par blommiga stövlar varje gång du tar hunden ut på promenad. En morgon vaknar du av att hunden står vid din säng med en av dina blommiga stövlar i munnen och beter sig som om den vill gå på en promenad. Att hunden gör så förklaras enklast av att den byggt upp en viss förståelse för hur du fungerar och förutsäger att du skall gå på promenad när du fått på dig stövlarna. Däremot kommer myrorna i din trädgård aldrig att duka i ordning ditt trädgårdsbord bara för att du brukar spilla mat på marken när du äter där. Intelligent beteende kan alltid reduceras till signalstyrt beteende, men det omvända gäller inte. Allt signalstyrt beteende är inte intelligent.

Jag anser snarare att människor tenderar att överskatta sin egen förmåga och även överskattar djurens förmåga genom att projicera sin egen överskattade intelligens på dem. Kan du räkna ut talet pi med en miljon decimaler utan hjälpmedel? Tusen decimaler? Tio decimaler? Kan du ens räkna ut talet pi med en enda decimal utan att använda papper och penna? Hur kan du som generell intelligens misslyckas med en så enkel uppgift? Kan en hund ens förstå vad decimaler är för något?

Om hundar är mer intelligenta än människor enligt något annat referenssystem så borde hundar kunna bevisa detta genom att definiera ett sådant referenssystem. Hur definierar hundar intelligens?

Att allt signalsstyrt beteende inte är intelligent är väl ett påstående låter helt i sin ordning, men problemet väl att avgöra vad som är signalstyrt beteende och vad är intelligent beteende. Kruxet i det jag vill säga är hur kan vi lita på oss själva att göra den bedömningen när vi analyserar intelligenser som är annorlunda från oss själva, ibland väldigt annorlunda. Speciellt när vi faktiskt inte ens förstår hur vårt eget intellekt fungerar ännu?

Det verkar särskilt bra att försöka undvika det när vi så grundligt misslyckats med det tidigare. Förr var ju den gängse bilden att icke-mänskliga djur bara agerade på instinktiva drifter och reaktioner på stimuli. Automatons utan själ. Det var den enklaste förklaringen man fick till utifrån vad man visste och observerade. Den bilden har ju drastiskt förändrats ju mer kunskapen och metoderna har blivit bättre och stringentare, och det visat sig att icke-mänskliga djur har mycket mer avancerade intellekt än vi någonsin kunnat föreställa oss.

Observationer av betingade dregel-reflexer är intressanta osv, och de beskriver hundar och oss (och antagligen många andra däggdjur) i detalj, men de beskriver inte helheten.

Att dra slutsatser om helheten utifrån väldigt isolerade typ av stimulitriggat beteende är ju lite av samma problem som drabbat äldre forskning på djurs intelligens. Man har haft för få och för bristfälliga datapunkter och för slarvig analys.

Och att agera på stimuli gör alla levande varelser, och alla djur har det som slarvigt kallas instinkter, även vi har ett antal reflexmässiga programmerade impulser som triggas av olika typer av stimuli eller signaler.


En börsmäklare som navigerar det komplicerade men inlärda regelverk i börsen och tillämpar inlärda strategier och heuristik, och som ytterst motiveras av kemiska belöningar i hjärnan. Är det i ett givet ögonblick under denna process en intelligent eller signalstyrd aktör?

Jag tror också att de flesta överskattar sin intelligens. Däremot är jag övertygad att de flesta gravt underskattar djurens intelligens, eftersom den just ter sig så annorlunda från vad vi anser är intelligent. Inget annat djur än vi (vad vi vet) har någonsin haft anledning att räkna ut pi. Det är inte meningsfullt att be en hund göra detta och vänta sig ett generaliserbart resultat om den potentiella förmågan hos en hund att beräkna pi. Resultatet blir lika meningslöst som det man får om man ber ett spädbarn som ännu inte lärt sig prata att räkna ut pi.

Vår intelligens har inte uppstått i sin nuvarande form. Den har gradvis utvecklats och anpassats efter miljö och levnadsomständigheter. Vissa djur har levt i flock och har fått hjärnor som har blivit starkare på kommunikativa färdigheter (varför vi, fåglar, apor, hundar är så bra på kommunikativa färdigheter). Redan Darwin sade att skillnaden mellan mänsklig och icke-mänsklig intelligens handlade mer om grad än distinktion, och trots hån då, och att det har passerat något av en dark age sedan hans tid har vetenskapen börjat komma i kapp.

När jag skrev kognitionssystem menar jag inte någon abstrakt modell över vår intelligens eller något sånt, utan jag syftar på själva apparaten, hjärnan. För i korthet menar jag att eftersom vi faktiskt inte ens förstår vår egen hjärna och hur den fungerar, så kan vi inte förvänta oss att med jämförliga studier mot våra icke-mänskliga släktingar dra några som helst säkra slutsatser.

Tänk dig en man som läser i tidningen att en känd person har dött. Det finns ingen bild på personen i artikeln, men han vet hur han ser ut. Men han har inte några känslor för personen, så han bläddrar vidare i tidningen. Han har då förstått att den kända personen har dött, men hur gick det till när han förstod det?

Först hade han en vilja att läsa artikeln om den döde personen, annars hade han inte gjort det. Att läsa en tidningsartikel är ju en viljestyrd handling, och för att kunna göra en viljestyrd handling så måste man känna positiva känslor pga att man tänker på att göra den handlingen, annars kan man inte göra den. Och att känna positiva känslor pga att man tänker på att göra en handling, det är detsamma som att vilja göra den handlingen.
Alltså kände mannen positiva känslor när han läste artikeln om den döda kända personen.

Men eftersom han också hade en vilja att förstå vad som stod i artikeln, så kände han en otillfredställelse, alltså negativa känslor, när han läste artikeln. Och först när han förstod vad som stod i artikeln, då försvann den otillfredsställelsen och då kände han förstås en tillfredsställelse, alltså positiva känslor.
Det räcker alltså inte att han har en vilja att förstå orden för att han ska förstå dem, han måste också känna positiva känslor för att kunna förstå dem.
Och jag menar att dessa positiva känslor som gjorde att han förstod orden, de kom från minnen av att dessa ord i artikeln, tidigare har fått honom att tänka på ett liknande sätt, och då fått honom att känna positiva känslor av att tänka så. Och ursprungligen kommer dessa positiva känslor av att han har fått dessa ord förklarade för sig, av någon som han kände positiva känslor av att lyssna på och lära sig av, någon som han litade på, tex hans föräldrar eller hans lärare.
Men vad var det för tankar han tänkte när han förstod orden i artikeln?

Det kan ha varit tex bilder av den kända personen liggandes på en bår med ett vitt lakan över sig, eller liggandes i en kista som sänks ner i en grav på en kyrkogård.
Och när han tänker på dessa bilder, och samtidigt tänker på orden han läser, då känner han alltså positiva känslor pga att de passar ihop, och i och med det så förstår han alltså vad som står i artikeln. Den upplevelsen är alltså detsamma som att han förstår vad som står i artikeln.

Men det är alltså något som han har lärt sig, att de bilderna och de orden som han tänker på passar bra ihop. Bilderna han tänker på skulle lika gärna kunna passa bra ihop med tex ordet "giraff", om han har lärt sig att det är rätt genom att han har fått känna positiva känslor av den kombinationen. Och den lärdomen kan i så fall hålla i sig tills den motsägs av något annat som han har lärt sig, tex vad en "giraff" egentligen är (på svenska).
Och det är troligen också av liknande skäl som 10-åringen i ditt exempel, förstår att han har svarat fel i matteläxan, trots att man klappar händerna och berömmer hans fel och säger att det är rätt.

Hur som helst så fortsätter mannen med tidningen att tänka på det som han har förstått av orden i artikeln, alltså bilderna på den döda kända personen. Och eftersom det är en viljestyrd handling att fortsätta tänka på det, så betyder det att han känner positiva känslor när han tänker dessa tankar. Och de positiva känslorna kommer av att han tänker att det kan vara bra för honom, alltså ge honom positiva känslor, att läsa den artikeln och förstå den. Men han känner ingenting, varken positiva eller negativa känslor, när han har läst och förstått artikeln, och därför försvinner viljan att fortsätta tänka på dessa bilder och ord, så han bläddrar därför vidare i tidningen.

Men mannen har iallafall förstått att den kända personen är död, och därmed har han ju förstått något negativt, och det hade han inte gjort om han inte hade kännt positiva känslor.
Men å andra sidan så kan man hävda att eftersom han inte hade några känslor för den kända personen, så förstod han inte något som var negativt för honom, och att det skulle vara annorlunda för en person som hade positiva känslor för den kända personen.
Och det är sant, men om en annan man som har positiva känslor för den kända personen, skulle läsa artikeln, då skulle han gå igenom ungefär samma process när han läser och förstår artikeln. Iallafall fram till och med att han känner att hans tänkta bilder på den kända personen i en grav på en kyrkogård, passar bra ihop med orden i artikeln, och han i och med det alltså förstår vad som står i artikeln. Och han skulle precis som den första mannen, fortsätta tänka på dessa bilder och ord, pga att han vill göra det, alltså för att han känner positiva känslor av att göra det.

Men när han tänker på dessa bilder, då händer något som gör att han börjar gråta av sorg över den döda personen. Och vad är då det som händer?
Det kan verka självklart att han börjar gråta eftersom han har positiva känslor för den kända personen. Men det är för att vi förstår den reaktionen som vi tycker att det är självklart. Så frågan kvarstår, vad är det som händer som gör att han börjar gråta, alltså vad är det som händer som gör att han förstår att det är negativt för honom att den kända personen har dött?

Först tänker han bara på en bild av den kända personen i en grav på en kyrkogård, och det känns rätt och ger honom alltså positiva känslor, att tänka så pga vad han har läst i artikeln. Men när han tänker på den kända personen, då kommer minnen automatiskt fram av upplevelser med positiva känslor, som den kända personen har gett honom genom sina framträdanden/uppträdanden, och han återupplever alltså dessa minnen och känner därför positiva känslor.

Men när vi känner positiva känslor av något som vi minns, då vill vi försöka uppleva det igen utanför våra minnen, alltså "på riktigt", och då letar vi i vårat minne efter minnen av hur vi gjorde tidigare gånger då vi upplevde det utanför våra minnen. Och om han då minns tex att han gick till en teater och såg den kända personen, då minns han också att det är fel att tänka att döda människor kan vara med på teater, och han känner därför negativa känslor av att tänka så. Och därför känner han istället positiva känslor av att tänka att han inte kommer kunna se den kända personen på teater mer, och han känner alltså då att det är rätt att tänka så. Och i och med det så förstår han att han inte kommer kunna se den kända personen mer.
Och i och med den förståelsen, så slutar han att tänka på att han ska se den kända personen igen.

Och då försvinner också den positiva känslan han kände i och med viljan att uppleva den kända personen igen utanför sitt minne, och då upplever han negativa känslor pga det. Och hur starka dessa negativa känslor blir beror på hur han tänker ang. att de positiva känslorna försvann. Han kanske tex tänker att han aldrig kommer kunna uppleva några positiva känslor alls igen, för att de positiva känslor som han kände pga viljan att uppleva den kända personen igen, försvann så snabbt och definitivt och han tvingades ge upp den viljan helt. Och nu började han ju gråta, så därför vet vi att de negativa känslorna blev väldigt starka för honom.
Hur som helst så har han då pga positiva känslor, förstått något som ger honom väldigt starka negativa känslor.

Men om vi tänker att någon skulle se hur ledsen han är, och erbjuda honom en medicin som skulle få honom att må bättre. Kommer han då vilja ta den medicinen?

Om jag var i hans situation, alltså att jag har förlorat någon som stod mig nära, då skulle jag förstå att den medicinen skulle kunna få mig att må bättre, eftersom jag vet hur mediciner fungerar. Men jag skulle också förstå att medicinen inte skulle verka för alltid, och när den slutar verka och kanske tar slut, då kommer jag ha kvar minnet av att jag har varit väldigt självisk. Jag har ju enbart tänkt på att få mig själv att må bra, till skillnad från om jag hade fått mig själv att må bra genom att tex stötta andra personer som också sörjer den döda personen. Och andra människor kommer kanske också komma ihåg hur självisk jag har varit, och då kanske jag kommer må ännu sämre för att de inte vill träffa mig mer.
Så jag skulle alltså då inte vilja ta den medicinen som skulle få mig att må bättre medan den verkar, eftersom jag tror att den skulle få mig att må sämre på lång sikt.

Hur som helst så tror jag alltså fortfarande att det krävs positiva känslor för att vi ska förstå något överhuvudtaget.


Och din fråga hur omgivningen vet vad som är rätt så att de kan bekräfta vad som är rätt. Kort svar:
En läkare vet ju tex att någon har dött, för att han har sett det med egna ögon, och han kan därför bekräfta att de han berättar det för har förstått vad han säger. De kan tex rita vad de tänker på för bilder när han säger tex "Kalle är död", och han kan då se att det är likt vad han såg när personen dog.
Och han som uppfann räknesystemet såg att det var skillnad mellan ett äpple och två äpplen. Och om han bestämde att ett äpple ska kallas för "1 äpple" och två äpplen ska kallas för "2 äpplen", och att tilläggandet av äpplen i tex en korg ska kallas "plus", då hade han förstås rätt om han sen sa att "1 äpple i korgen plus 1 äpple i korgen är 2 äpplen i korgen". Iallafall enligt hans räknesystem är det rätt att säga så.