Jag tänker tillbaka på när jag som sjuåring en dag ensam hemma plockade sönder mina föräldrars ärvda pendelklocka, driven av nyfikenhet på varför urtavlans visare alltid rörde sig framåt, men aldrig bakåt, trots att pendeln som drev mekanismen svängde fram och tillbaka i helt symmetriska rörelser. Jag hittade en fjäder som gav pendeln fart och jag hittade backspärrar som hindrade hjulen från att röra sig åt fel håll. Fynden skapade en tillfredsställande känsla av förståelse, för nu visste jag hur klockan gick åt rätt håll med hjälp av enklare beståndsdelar. Naturlagarna gjorde att klockan inte kunde gå åt fel håll.
Långt senare i livet lärde jag mig att min tidigare förklaring till visarnas riktning är ofullständig. Eftersom fundamentala naturlagar är symmetriska med avseende på tid så skulle klockan lika gärna kunna gå baklänges och stanna med fjädern uppdragen. Vi kan alltså aldrig utifrån fundamentala naturlagar räkna ut åt vilket håll visarna kommer att röra sig, utan vi behöver veta mer, i det här fallet hur omgivningen ser ut där klockan befinner sig.
Som sjuåring hade jag en illusion av att förstå hur visarna fick sin riktning. Jag hade en förklaring som jag betraktade som logiskt intakt och det fanns inte i min föreställningsvärld att förklaringen skulle vara fel. Hade någon hävdat något annat så hade jag avfärdat personen som mindre vetande, när det i själva verket var jag själv som inte visste. Förstår jag bättre nu? Jag tror det, men helt säker kan jag aldrig vara.
I diskussioner på filosofiforumet möts man alltför ofta av påståenden om att den hävdade positionen bevisas av "naturlagar" eller "ren logik". Jag betvivlar inte att skribenterna har en stark illusion av att logiken leder dit de tror, men som bevis är illusioner av föga värde.
Ibland uppmanar jag opponenter att redogöra för det de anser som så självklart. Om exempelvis fri vilja motsägs av naturlagarna så borde man kunna göra en modell av en agent som fattar beslut och visa hur naturlagarna påverkar beslutet i viss riktning. Om ren logik visar att en viss handling är moraliskt rätt eller fel så borde man kunna beskriva detta med formell logik. Hittills har jag aldrig fått något svar på dylika uppmaningar, ofta med motiveringen att filosofi inte handlar om att bevisa saker formellt.
Hur gör man annars för att skilja verklig förståelse från illusion av förståelse? Kan man alls förstå något på djupet eller handlar förståelse alltid om ytliga förklaringsmodeller där man förklarar något man inte vet genom andra saker man inte heller vet?
Den här diskussionen gäller naturligtvis mina egna brister lika mycket som alla andras.
Långt senare i livet lärde jag mig att min tidigare förklaring till visarnas riktning är ofullständig. Eftersom fundamentala naturlagar är symmetriska med avseende på tid så skulle klockan lika gärna kunna gå baklänges och stanna med fjädern uppdragen. Vi kan alltså aldrig utifrån fundamentala naturlagar räkna ut åt vilket håll visarna kommer att röra sig, utan vi behöver veta mer, i det här fallet hur omgivningen ser ut där klockan befinner sig.
Som sjuåring hade jag en illusion av att förstå hur visarna fick sin riktning. Jag hade en förklaring som jag betraktade som logiskt intakt och det fanns inte i min föreställningsvärld att förklaringen skulle vara fel. Hade någon hävdat något annat så hade jag avfärdat personen som mindre vetande, när det i själva verket var jag själv som inte visste. Förstår jag bättre nu? Jag tror det, men helt säker kan jag aldrig vara.
I diskussioner på filosofiforumet möts man alltför ofta av påståenden om att den hävdade positionen bevisas av "naturlagar" eller "ren logik". Jag betvivlar inte att skribenterna har en stark illusion av att logiken leder dit de tror, men som bevis är illusioner av föga värde.
Ibland uppmanar jag opponenter att redogöra för det de anser som så självklart. Om exempelvis fri vilja motsägs av naturlagarna så borde man kunna göra en modell av en agent som fattar beslut och visa hur naturlagarna påverkar beslutet i viss riktning. Om ren logik visar att en viss handling är moraliskt rätt eller fel så borde man kunna beskriva detta med formell logik. Hittills har jag aldrig fått något svar på dylika uppmaningar, ofta med motiveringen att filosofi inte handlar om att bevisa saker formellt.
Hur gör man annars för att skilja verklig förståelse från illusion av förståelse? Kan man alls förstå något på djupet eller handlar förståelse alltid om ytliga förklaringsmodeller där man förklarar något man inte vet genom andra saker man inte heller vet?
Den här diskussionen gäller naturligtvis mina egna brister lika mycket som alla andras.
__________________
Senast redigerad av WbZV 2020-12-12 kl. 10:13.
Senast redigerad av WbZV 2020-12-12 kl. 10:13.