Illusionen av att förstå - när leder den fel?

Jag tänker tillbaka på när jag som sjuåring en dag ensam hemma plockade sönder mina föräldrars ärvda pendelklocka, driven av nyfikenhet på varför urtavlans visare alltid rörde sig framåt, men aldrig bakåt, trots att pendeln som drev mekanismen svängde fram och tillbaka i helt symmetriska rörelser. Jag hittade en fjäder som gav pendeln fart och jag hittade backspärrar som hindrade hjulen från att röra sig åt fel håll. Fynden skapade en tillfredsställande känsla av förståelse, för nu visste jag hur klockan gick åt rätt håll med hjälp av enklare beståndsdelar. Naturlagarna gjorde att klockan inte kunde gå åt fel håll.

Långt senare i livet lärde jag mig att min tidigare förklaring till visarnas riktning är ofullständig. Eftersom fundamentala naturlagar är symmetriska med avseende på tid så skulle klockan lika gärna kunna gå baklänges och stanna med fjädern uppdragen. Vi kan alltså aldrig utifrån fundamentala naturlagar räkna ut åt vilket håll visarna kommer att röra sig, utan vi behöver veta mer, i det här fallet hur omgivningen ser ut där klockan befinner sig.

Som sjuåring hade jag en illusion av att förstå hur visarna fick sin riktning. Jag hade en förklaring som jag betraktade som logiskt intakt och det fanns inte i min föreställningsvärld att förklaringen skulle vara fel. Hade någon hävdat något annat så hade jag avfärdat personen som mindre vetande, när det i själva verket var jag själv som inte visste. Förstår jag bättre nu? Jag tror det, men helt säker kan jag aldrig vara.

I diskussioner på filosofiforumet möts man alltför ofta av påståenden om att den hävdade positionen bevisas av "naturlagar" eller "ren logik". Jag betvivlar inte att skribenterna har en stark illusion av att logiken leder dit de tror, men som bevis är illusioner av föga värde.

Ibland uppmanar jag opponenter att redogöra för det de anser som så självklart. Om exempelvis fri vilja motsägs av naturlagarna så borde man kunna göra en modell av en agent som fattar beslut och visa hur naturlagarna påverkar beslutet i viss riktning. Om ren logik visar att en viss handling är moraliskt rätt eller fel så borde man kunna beskriva detta med formell logik. Hittills har jag aldrig fått något svar på dylika uppmaningar, ofta med motiveringen att filosofi inte handlar om att bevisa saker formellt.

Hur gör man annars för att skilja verklig förståelse från illusion av förståelse? Kan man alls förstå något på djupet eller handlar förståelse alltid om ytliga förklaringsmodeller där man förklarar något man inte vet genom andra saker man inte heller vet?

Den här diskussionen gäller naturligtvis mina egna brister lika mycket som alla andras.

Du bygger förståelsen på logik. De behöver inte nödvändigtvis vara korrelerade ting.

Men om vi utgår från logiken så behöver man inte prata om sanningar över huvud taget. Man utgår då från premisser.

Om premiss 1 är sann och premiss 2 är sann innebär det logisk slutsats. Dessa premisser är objekt som kan förändras ganska mycket oh då ändras den logiska slutsatsen även den.

I ditt exempel rörande fri vilja och naturlagar är detta ganska tydligt.
Om premiss 1 är att naturlagarna är fasta och premiss 2 är att fri vilja är att arbeta utanför dessa naturlagar så finns inte fri vilja.
Men om man ändrar en av dessa två premisser (detta är ett exempel. Man kan lika gärna ha 98776 premisser istället för två) blir slutsatsen man drar om fri vilja annorlunda.
Om premiss 1 att naturlagarna är fasta och premiss 2 istället är att fri vilja är att man kan välja det som finns innanför dessa naturlagar så blir slutsatsen att fri vilja finns.

Att använda sig av argument som "ren logik" visar bara på att man inte förstår vad logik är. Logik är att utifrån premisser dra logiska slutsatser.

Logiken förändras alltså inte utan premisserna förändras. Att dra logiska slutsatser utifrån de premisser man har leder till förståelse. Men när är den förståelsen fulländad?

Är det verkligen så tydligt?

Se mitt inlägg här:
(FB) Arv, miljö eller fri vilja

Om beslutsprocessen inte beror på de faktiska naturlagarnas utformning så kan vi väl inte dra sådana slutsatser? Vi hade lika gärna kunnat säga att fri vilja kräver blommiga falukorvar eller något annat som också är helt ovidkommande för saken vi diskuterar. Vi tar för givet att vår vilja beror på naturlagarna, men om ingen kan visa hur det sambandet faktiskt ser ut så handlar det väl snarare om att förvillas av en illusion än att det faktiskt finns ett samband?

Nu var ju det här ett exempel så nej det är inte så tydligt. Jag tror det är betydligt fler än två premisser som påverkar den fria viljans varande eller ickevarande. Nu pratade vi ju om förståelse utifrån Logik och inte fri vilja i den här tråden.

Man behöver ju som sagt inte använda Logik för att komma fram till förståelse. Man kan använda Dialektik istället till exempel (jag kan inte komma på fler metoder än logik och dialektik om jag ska vara ärlig).

Inte helt klart för mig vad du är ute efter. Jag vill ändå svara.

Det finns ju ofta ett visst hopp för fundamentism. På ett annat delforum på Flashback finns det ju praxeologer som deduktivt härleder ekonomiska lagar från grundantaganden om mänskligt beteende.

Andra ekonomer kan få fram slutsatser genom avancerade modeller som går på tvärs mot vad praxeologerna hävdar är sant. Exempelvis så har praxeologerna förutspått hyperinflation för den amerikanska dollarn länge nu. Men den förutsägelsen har inte slagit in.

Ofta är logiken inte mer invecklad än Modus Ponens. Inte ens inom matematik.

Men många logiska resonemang kan vara giltiga. Gödels Gudsbevis har jag förstått är giltigt (det baseras på det ontologiska Gudsbeviset) men om det är sunt är svårare att fastställa.

Egentligen är ju logik inte mer än grindar såsom inom programmering. Det och det argumentet slinker igenom, och det eller det gör inte det. Så logiken är en grindvakt för bra eller dåligt resonerande.

Det finns metafysiska ställningstaganden också när det kommer till logik, som om man tror på det tredje uteslutna. Där finns anti-Realisterna. Men jag tror inte att det är vad du är ute efter i TS.

Har jag missuppfattat dig helt?

Det går ju inte att bevisa att det alls finns en objektiv värld. Man antar bara att det gör det för att det är mest praktiskt, och då verkar det som att den har något slags struktur, vilket man antar är förutsättningen för att kunna dra slutsatser, kommunicera, bygga saker som håller osv. Men det är uppenbart bara en förenkling av hur den eventuella objektiva världen är funtad. Detta har ju insetts sedan åtminstone slutet av 1700-talet.

Det jag syftar på är snarare den självbild vi ofta har av att våra slutsatser bygger på logisk deduktion utifrån givna axiom, men som oftast krackelerar när vi ombeds beskriva denna deduktion. Människan har en enastående förmåga att dra intelligenta slutsatser utifrån otillräcklig information, annars skulle vi inte kunna veta något alls. Genom bristande självinsikt tenderar vi dock att misstolka heuristiska slutsatser som logisk deduktion. I vardagen är skillnaden inte så stor, men när vi projicerar slutsatserna utanför vardagliga spörsmål så växer skillnaden så att vi ibland landar helt fel.

Alla på jorden korrekt konstruerade klockor går åt samma håll, vilket teoretiskt kan härledas till entropilagarna som säger att entropin alltid ökar. Eftersom alla klockor vi kan observera går åt samma håll så "vet" vi att tiden är enkelriktad. Vi betraktar det alltså inte som ett godtyckligt axiom utan som en logisk sanning som kan utgöra underlag för andra logiska sanningar. Ludwig Boltzmann visade dock redan på 1850-talet att entropilagarna inte är allmängiltiga naturlagar utan avspeglar ett statistiskt fenomen som gäller lokalt här och nu i vår del av universum. Kunde vi observera samma klocka i 10¹⁰⁰ år så skulle vi se den gå baklänges lika ofta som den gick framlänges.

Relativitetsteorin säger att tiden börjar i Big Bang. De flesta människor, inklusive många fysiker, betraktar detta som ologiskt därför att de "vet" att klockar alltid går framlänges. Innan klockan var 12:00 var den 11:59. Innan klockan var 11:59 så var den 11:58. Innan den var 00:01 så måste den således varit 00:00 och dessförinnan -00:01. Den heuristiska tolkningen av tid i vår lokala omgivning betraktas som en logiskt betingad sanning som även måste gälla generellt. Hävdar man något annat i diskussioner om Big Bang så får man höra att det är ologiskt att det inte skulle finnas något innan Big Bang. Varför är det ologiskt? Borde man i så fall inte kunna redovisa de logiska resonemang som leder dit?

Intressant ämne jag funderat mycket på i åratal. Jag kommer följa tråden och ämnar återkomma med någon egen tanke.

Innan dess önskar jag lyfta en fråga jag aldrig riktigt lyckats finna svar på.
Min fråga berör vad "förståelse" innebär rent fundamentalt. Vad innebär dess tekniska betydelse?
Jag har nämligen inte lyckats identifiera skillnaden mellan "förståelse" och "beskrivning" eller möjligen stegvis genomförande av någon process.

Min fråga är alltså vad det betyder eller innebär att "förstå"?

"Illusionen av att förstå - när leder den fel?"
Att något "leder fel" brukar ofta bara märkas när något "går fel." Jag använder följande definitioner av de två termerna:

"Leder fel" definieras som att ha en förväntning som beskrivs av sannolikhet 100% eller 0%.
"Går fel" är när en sån förväntning motsägs av verkligheten.

Förtydligande för den som behöver:

Så det man kan göra för att inte vara vilseledd är att leta rätt på såna saker som har sannolikhet 1 eller 0 och kalibrera om dom. En heuristisk metod som är användbar för sinnen är att tänka sig något som är helt omöjligt eller något som måste hända.

"Minimera förvåning" är en annan heuristik. Blir man förvånad så har man felkalibrerat en sannolikhet, så man kan även tänka sig scenarion som är förvånande och försöka ta reda på varför dom är förvånande. Man känner igen relevanta svar om man hittar något på formen "jag blir förvånad för att jag var övertygad om [whatever]."

En viss försiktighet krävs om man vill använda heuristiska tillvägagångssätt.

Ett återkommande problem inom liknande diskussioner är att illusionen inte skulle vara av relevans för sanningen.

"Tiden är bara en illusion", har det sagts.
Men var är värdet i att tillskriva kärnan av vår verklighet egenskapen att det endast är en upplevelse, och underförstått overkligt?

Att resonera för att det verkliga är overkligt, och genom det dra paralleller till det som kallas kunskap är djupt ohederligt.
Den kunskap människan alltid har är huruvida de vill göra rätt eller fel, enligt de principer de känner till.
Det är också det som är av relevans; Skillnaderna i kunskap bleknar i förhållande till det.

Låt säga att människan endast kan veta en enda sak:
Vad är det då för sorts person som med berått mod ifrågasätter det?

Men det förstås, ibland haglar skämten även från den som redan vet att han finns.

Det finns en sanning för varje kontext.
Olika förklaringsmodeller för olika abstraktionsnivåer.

Allt eftersom vi bryter ny mark så kan vi vidga våra perspektiv, och då får vi uppdatera eller bygga nya förklaringsmodeller. Samtidigt kan vi alltid gå tillbaka dit vi varit och använda de gamla modellerna som är goda nog för ändamålet där.

Problemet uppstår när vi använder fel modell.
Evolutionärt och kulturellt är vi dessutom utrustade med färdiga modeller som vi oftast inte är medvetna om och som ofta gömmer sig i språket. Det gör att vi gärna tar vissa saker för givna. Om man inte är medveten om detta när man flyttar fokus till en annan abstraktionsnivå så blir det lätt fel.

Att leva handlar om att alltid ha nya horisonter mot vilka vi nyfiket seglar.
Vi kan alltid gräva djupare.
Det är tjusningen, att alltid ha något nytt att upptäcka.
Din resa slutade ju inte vid den isärplockade klockan när du var sju.