Gissa Bokcitatet

Kejsar Tiberius hade sovit på rygg denna natt, och han vaknade före gryningen med
öppen mun och halsen torr av snarkande. Han undrade över att hans ena hand var så
våt och glänsande i den lilla nattlampans sken. Sedan förstod han att han hade kliat de
rinnande såren i sitt ansikte. Han hade drömt om sin döde son Drusus, som han för
hundrade gången hade sett liggande i torkat blod medan de romerska flugorna kalasade
på honom i en gränd nära Tibern. Och ändå var han inte längre säker på om han hade
dött av knivhugg som utdelats med en sorts djurisk rättframhet.
Det hade slutligen kommit fram en historia om en eunuck som hette Lygdus, numera
död förstås, garotterad sedan hans penis först hade kapats av, en historia om att Lygdus
hade givit små doser av något egyptiskt gift till kejsarsonen som han betjänade, år efter
år, på order av Sejanus. Vem fanns i livet för att kunna berätta sanningen om någonting?
Rinnande sår. Roms marmorkropp ärrad och gropig.
Sanningen var död, jämte hedern och ärligheten, och historien var en kamp mellan lögner.

Och nu flydde ett antal av de förutbestämda offren springande för klungan av
ätande lejon, varvid massan bannade dem för dålig sportslighet och bristande solidaritet.
Men lejonen kunde uppenbarligen inte äta upp dem allesammans. De gjorde ett gott
arbete av sitt benknäckande och lemavslitande, fast flertalet var klipska nog att först
ge sig på de mjukare delarna - en rejäl klösning i magen så att inälvorna rann ut och
blev en lättäten blodpudding. Lemmarna fick komma sedan. Men detta var inte konst.
Detta var ingen gladiatoruppvisning. Det var bara vanlig slakt.
Gaius Petronius i den kejserliga logen skakade på huvudet: uvertyren hade pågått alltför
länge, det var dags för den estetiska delen att ta sin början.
Spelens ledare måste ha tyckt likadant, ty de maskerade djurskötarna dök upp igen med
sina piskor och snärtade tillbaka vilddjuren in i sin hägnad. De flesta gjorde invändningar,
upptagna av sitt kraftfulla ätande som de alltjämt var, och de morrade och lyfte ena
framtassen i luften medan de höll fast sitt kött med den andra.
Slutligen lät de sig övertalas, efter att ha smakat piskan, till att återvända till sin kula,
somliga bärande kristna köttstycken i käften medan resten av röran av blod, ben, skinn,
kött och sand föstes in efter dem av karlar som hanterade långskaftade påskjutare.
De ouppätna kristna piskades i riktning mot den motsatta ingången.
Det var onödigt att piska dem eftersom de gick med fasta steg, sjungande liksom
tidigare, medan somliga av dem vinkade åt korvtuggarna.
Bifallsropen de fick var inte uteslutande ironiska. Det hela gick inte riktigt som
det borde.

Ni kan räkna med att träffa på alla former av synd i det följande - fläskätande,
liderlighet, äktenskapsbrott, bigami, sodomi, bestialitet, de mest sinnrika varianter av
grymhet, lönnmord, dyrkan av falska gudar och synden att inte vara omskuren.
Sålunda kan ni slicka er om munnen inför utsikten att få ägna er åt ställföreträdande
lastbarhet, så att säga, i händerna på er författare. Det är blott alltför möjligt att
utövandet av litteraturen är en form av sedeförfall som rätteligen bör fördömas.

Fyll ännu en bägare med vin och godta faktum av vi människovarelser är en otrevlig sort.

Detta är rent språk, men du har själv bett om det.
Johannes Markus följer med oss.
"Det gör han visst inte."
"Det gör han visst det."
"Du är envis som en gris, Barnabas, och det är inte den goda saken som ligger dig
närmast om hjärtat. Vi kan inte kosta på oss att låta människor följa med som
fripassagerare, i synnerhet inte kverulanter som Johannes Markus, som därtill
balanserar på randen till det irrläriga i alltför många av sina åsikter.
Han följer inte med, och därmed jämnt."
"Nåväl, då följer inte heller jag med."
"Jodå, det gör du visst."
"Nejdå, det gör jag visst inte."