Gissa Bokcitatet

Från tåget

De svavelröda turturduvorna
har kommit till Sesto Calende för första
gången i mannaminne. Så meddelar
tidningarna. Med ansiktet tryckt mot rutan
har jag förgäves sökt dem. Men ett av dina halsband
(av en annan lyster) såg jag böja toppen
på ett vassrör och falla som frö ur vippan. För mig ensam
blixtrade det till och föll i kärret. Och dess flykt av eld
gjorde mig blind för annat.

Fiesole Window

Here where the insidious cricket
bores into clothes of vegetable silk
and the smell of camphor doesn't rout
the moths that turn to powder in the books,
the little bird whirls up the elm
and the snared sun fails among the leaves.
Another light that doesn't overflow,
other fires, O my scarlet ivies.

Hitlervår

Tätt virvlar det vita molnet av galna fjärilar
kring de matt lysande lyktorna, över bröstvärnet,
och breder ut ett täcke på marken, på vilket foten
gnisslar som på socker; sommaren som förestår
har löst ur dess fängsel den nattliga kyla som den fångade
i den döda årstidens hemlighetsfulla grottor,
i trädgårdarna som från Maiano klättrar mot dessa torra flodbäddar.

Nyss passerade på corson i ilmarsch ett sändebud från underjorden
under rovriddarnas jubelrop, en sällsamt brinnande virvel
av hakkorsprydda fanor har gripit och uppslukat hoonom,
fördragna är skyltfönstren, ömkliga
och oförsvarade fastän beväpnade även de
med krigets kanoner och leksaker,
förbommat har slaktaren som med blomster och bär
prydde de slaktade getternas nos,
de milda bödlarnas helgonfest, de som ännu är okunniga om blodet
har blivit en smutsig virveldans av bräckta vingar,
av spöken vid flodens fördämningar, och vattnet fortsätter att gnaga
på stränderna och ingen är längre utan skuld.

Allting för intet, alltså? - och de romerska
vaxljusen, i San Giovanni, som långsamt blekte
horisonten, de förpliktande orden och de långa avskeden
starka som ett dop vid mängdens dystra väntan
(men en ädelsten linjerade luften
och lät på dina markers frusna stränder
Tobias änglar falla, de sju, liksom ett utsäde
för framtiden) och heliotroperna födda
av dina händer - allt utsuget och förbränt
av ett frömjöl som väser som elden
och har en snövinds vassa nålar ...

Å, den plågade våren är likväl en fest om den till döds
förfryser denna död. Lyft ännu dina blickar
mot höjden, Clizia, detta är din lott, du
som fastän förändrad bevarar den oföränderliga kärleken
ända tills den blinda solen som du bär inom dig
bländas i den Andra och förintas
i Honom, för allas vår skull. Kanske sirenerna, de dova klockslagen
som hälsar vidundren i deras häxritts
afton redan blandas
med tonen som lösgjord från himlen segrande sjunker -
med andedräkten av en gryning som i morgon
dagas för alla, vit men utan skräckens vingar,
över söderns brända stränder.

Hitlervår

Tätt virvlar det vita molnet av galna fjärilar
kring de matt lysande lyktorna, över bröstvärnet,
och breder ut ett täcke på marken, på vilket foten
gnisslar som på socker; sommaren som förestår
har löst ur dess fängsel den nattliga kyla som den fångade
i den döda årstidens hemlighetsfulla grottor,
i trädgårdarna som från Maiano klättrar mot dessa torra flodbäddar.

Nyss passerade på corson i ilmarsch ett sändebud från underjorden
under rovriddarnas jubelrop, en sällsamt brinnande virvel
av hakkorsprydda fanor har gripit och uppslukat hoonom,
fördragna är skyltfönstren, ömkliga
och oförsvarade fastän beväpnade även de
med krigets kanoner och leksaker,
förbommat har slaktaren som med blomster och bär
prydde de slaktade getternas nos,
de milda bödlarnas helgonfest, de som ännu är okunniga om blodet
har blivit en smutsig virveldans av bräckta vingar,
av spöken vid flodens fördämningar, och vattnet fortsätter att gnaga
på stränderna och ingen är längre utan skuld.

Allting för intet, alltså? - och de romerska
vaxljusen, i San Giovanni, som långsamt blekte
horisonten, de förpliktande orden och de långa avskeden
starka som ett dop vid mängdens dystra väntan
(men en ädelsten linjerade luften
och lät på dina markers frusna stränder
Tobias änglar falla, de sju, liksom ett utsäde
för framtiden) och heliotroperna födda
av dina händer - allt utsuget och förbränt
av ett frömjöl som väser som elden
och har en snövinds vassa nålar ...

Å, den plågade våren är likväl en fest om den till döds
förfryser denna död. Lyft ännu dina blickar
mot höjden, Clizia, detta är din lott, du
som fastän förändrad bevarar den oföränderliga kärleken
ända tills den blinda solen som du bär inom dig
bländas i den Andra och förintas
i Honom, för allas vår skull. Kanske sirenerna, de dova klockslagen
som hälsar vidundren i deras häxritts
afton redan blandas
med tonen som lösgjord från himlen segrande sjunker -
med andedräkten av en gryning som i morgon
dagas för alla, vit men utan skräckens vingar,
över söderns brända stränder.