Gissa Bokcitatet

Tänkte också på Simenon. Mannen som såg tågen gå förbi?

Simenon är rätt. Jo, det var faktiskt ur en av hans Maigret-böcker - den här hette på svenska Maigret tar miste.
Det var lite knepigt att hitta citat som inte genast avslöjade att det var en kriminalroman. Han skrev rakt på, utan utvikningar och krusiduller, Simenon.

Du tar över!

Tackar! Det var en vild chansning men den gick hem för en gångs skull...
Ja, Simenon var oftast lättläst. Och bra! Själv mest tagit del av hans Maigretböcker,
dock icke den du citerat ur. Det var förresten allt lite förvånande när Rowan Atkinson
av alla skådisar skulle göra rollen som Maigret häromåret i en tv-serie.
Man var skeptisk till hur det skulle bli - Mr Bean ta detta gigantiska kliv...? kunde
väl aldrig sluta väl - men blev rätt hyfsat faktiskt. Långtifrån lysande resultat men gick an.

Då får vi se vad vi kan hitta på här nu då.
Jo, innan har jag haft med en klassiker inom deckar/kriminallitteraturen och nu tror jag
tar en dito inom den politiska thrillerlitteraturen. Tuffa, rysliga tag bli det en stund.
Får lov att dölja somligt så det inte blir alldeles för lätt.

Det handlar om en bok som gjorde storsuccé genast den kom ut. Räknades som en
världssensation och placerade i ett slag sin författare på samma mästarnivå som John le Carré
och Ian Fleming. Författaren som debuterade med denna bok kan sägas ha mutat in ett
alldeles eget område inom den politiska thrillern; dokumentärthrillern.
Uppföljaren befäste detta. Mångmiljonär över en natt blev han, ännu bara lite över 30 år.
Tre, fyra förläggare hade anledning att slita sina hår i förtvivlan ty de hade haft det
rysligt dåliga omdömet att tacka nej till manuset.

Frederick Forsyths Schakalen?

Helt rätt! Det får bli en fanfar på det alldeles bestämt!

Ja, vad vi alltså fick följa i det citerade avsnittet var den engelske yrkesmördaren
Schakalens försök att skjuta ihjäl Frankrikes president de Gaulle. Det gick nu ju inte så bra,
Schakalen (vars riktiga namn man aldrig får veta) hade trots alla sina minutiösa förberedelser
lyckats undgå att skaffa vetskap om att det pussades på kind vid en sån här högtidlig
ceremoni som det var fråga om och därmed skedde en huvudrörelse som förstörde
alltsammans för honom, stackarn.
En ödesdiger miss. Och så slutade det väldigt illa för honom själv istället.

https://www.youtube.com/watch?v=WNCbXJ_eJWc

Forsyths två första böcker, denna megasuccé "Schakalen" och sen "Täcknamn Odessa",
om jakten på en nazistisk krigsförbrytare och organisationen denne tillhör, står
fortfarande ut som bland det bästa som presterats inom genren politisk thriller.

Bra taget och därmed över till dig nu!

Det här tog jag också omedelbart. Har inte läst boken, däremot är den där filmen från 1973 en av de allra bästa jag sett och den där scenen är oförglömlig. Här kan det vara på sin plats att varna för remaken från 1997, som inte alls handlar om samma sak fast även den bygger på boken - en blåsning om man sett den äldre filmen.
Kuriöst kan jag berätta att jag starkt rekommenderade filmen (från 1973) till en god vän, men han vägrade att se den: "Jag kommer aldrig att se filmen därför att boken är en av de bästa jag har läst och jag vill inte förstöra minnet av den"!

Tackar! Då provar vi det här:

Han log, när han fick se mig. Jag kände inte ens igen hans leende. Var fanns hans bländvita tänder? Han reste sig från sin stol, hans långa utmärglade och stela kropp rätade ut sig på ett underligt sätt, och han liknade i sina randiga pyjamas en figur ur en tysk film från förr i världen - en levande, som någon underdoktor snickrat ihop av bitar från döda.

Jag vet inte vad jag egentligen sade till honom; jag tror inte jag var i stånd att dölja min upprördhet. Han log, men hans leende nådde inte fram till blicken. Hans ögon förblev runda, obestämda och genomskinliga utan en skiftning - det enda de tycktes utsäga var en obestämd känsla, kanske en ångest, gengångaren av en tidigare ångest.

Unna dig nån gång att läsa boken också för den är faktiskt, tycker jag i alla fall,
ännu bättre än filmen av Fred Zinneman.
Remaken, ja, den har inte särskilt mycket gemensamt med boken. Det är detta med en
grupp som lejer en yrkesmördare och polisens jakt sen på denne som stämmer in, men
inte mycket mer än så. Ingen större förlust har man gjort om man missat att se den filmen.

Tänk ändå att flera förlag refuserade Forsyths "Schakalen". Detta som sedan alltså blev
en jättesuccé. Det är en blunder i nivå med den Bonniers gjorde när man ratade Astrid
Lindgrens Pippi Långstrump och då Piratförlaget tackade nej till Stieg Larssons första
bok i Millenium-serien.
Drar mig förresten till minnes en recension av "Schakalen" gjord av Sveriges främste
deckar- och thrillerkännare under en herrans massa år: framlidne Jan Broberg.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Jan_Broberg
En något lustig kritik torgfördes minsann:
Jo, han tyckte boken var så perfekt skriven så den närmast blev opersonlig på kuppen.
Sällan man hört nåt liknande...Den personliga touchen som han ansåg sig sakna
då, den fann han sedan emellertid i uppföljaren "Täcknamn Odessa" som han höll som
vassare än debutthrillern.
Och visst, där märktes nog mer av en engagerad författare i den boken.
Ämnet var också lite speciellt: den övervintrande nazismen och dåvarande Västtysklands
markanta ovilja att göra upp det med det förflutna på ett ordentligt sätt.

Filmatiseringen av "Odessa"-boken förresten blev inte alls lika lyckad som när "Schakalen"
fördes över på film även om den också hade sina förtjänster.
Trailer: https://www.youtube.com/watch?v=gAst3JlF0Jc

Jo, som sagt, läs gärna boken också, du kommer inte att ångra dig!

Ingen som vågar en gissning? Detta är den bok jag läser just nu, har kommit till sidan 45 och där står följande:

Natten var nu svart som bläck, och Jean-Jacques' vita tröja var det enda som ännu stod att urskilja. Utan huvud och ärmar liknade den en grekisk torso på havsbottnen. Han talade med låg, drömmande röst. Och i detta tysta, ljumma, orörliga mörker fick de underliga bilder, som frammanades av hans ord, för mig som lyssnade som fängslad i ett slags sömn, hela drömmens övertygande makt ...

Pierres mor väntade, leende och litet bräcklig, på trappan. Nicole stod nu orörlig bakom henne i den halvöppna dörren, en otydlig, blek gestalt i mörkret. Pierre höll in vagnen och steg ur. Han tog några steg och stannade nedanför trappan. Madame Cange kände inte genast igen denna långa, magra gestalt. Så sade hon: "Gode Gud!" och brast i gråt. Hon gick långsamt nedför trappan och kastade sig snyftande till hans magra bröst. Pierre tryckte henne intill sig och sade en mängd vänliga ord till henne men kysste henne inte. "Nej", sade Jean-Jacques, "och här har vi åter ett sådant oförklarligt uppträdande, som man inte kan finna nyckeln till." Pierre tryckte sin mor hårt intill sig och visade varma och ömma ord men kysste henne inte - och under tiden släppte hans blick inte Nicole. Han såg på Nicole som för att säga: "Du ser, att jag inte kysser henne." Och Nicole rodnade först under hans blick och bleknade så.

Lutar åt att det är något franskt igen med tanke på namnen som nämns.
Tror inte det är så värst gammalt.
Har dålig koll på moderna franska författare, men några känner man ju till.
Gissar på Patrick Modiano.

Frankrike stämmer, tidigare än Modiano, men bra gissning för det finns likheter. Den som söks skrev under pseudonym, till en början av mycket god anledning.