Ställ era frågor om kvantmekanik

Förmodligen räcker en blomma.

Det här med att omgivningen skulle kollapsa vågfunktionen och att det krävs en temperatur på några kelvin o.s.v..
Alla kvantexperiment brukar väl göras i rumstemperatur. Och man kan själv skapa double slit grejen med en laserpekare, tejp, och tråd. I rumstemperatur och väldigt mycket omgivning som stör experimentet: https://youtu.be/kKdaRJ3vAmA
Så där föll din hypotes.

Fråga #1: Ja.

Fråga #2: Ja.

När två eller fler partiklar integrerar så blir dom sammanflätade och delar på samma våg-funktion. Den partikel som används för att upptäcka kan inte ses annorlunda än partikeln som ska upptäckas, och detta bevisas i experimentet. Det är detta misstag som många fysiker inklusive Neil DeGrasse Tyson gör när dom påpekar att interaktion är vad som skapar en "kollaps", det är felaktigt. Just denna punkt är viktig för att förstå det knasiga med just kvantfysiken.

Det viktiga att komma ihåg är att ingen vet vad som orsakar en "kollaps", eller en övergång från kvant-fysik till klassisk-fysik, fysiskt sätt så behöver det aldrig ske en "kollaps", allt hänger på hur du tolkar experimenten, och många fysiker tolkar det på olika sätt, som att medvetandet är det som behövs för att bryta kedjan utav sammanflätningen, alltså något som finns utanför det materialistiska, medans andra menar att Universum delar sig, vilket inte gör medvetandet till något speciellt.

Personligen ser jag inte hur man kan räkna bort medvetandet när vi människor på ett eller annat sätt måste få reda på resultaten, men samtidigt kan man fråga sig varför medvetandet skulle vara något speciellt, och hur sannolikt det är att just medvetandet spelar någon roll.

Tack!

Ni frågar varför angående medvetandet..
Det viktigaste är vad experimenten visar. Varför kan man fråga senare.

Så att man inte låter förutfattade meningar påverka, var min poäng.

Delayed Choice Quantum Eraser påvisar dock att det handlar mer om en exakt tillgänglig "information" och hur dess information distribueras med omgivningen. "Kollapser" sker och har skett utan vår medvetenhet långt innan vi förstod någon kvantfysik, så att var "medveten" är inget fundamentalt som behövs, men det löser inte gåtan med medvetandet då det är två skilda saker som oftast blandas ihop.

Jag tror jag har en bättre sammanfattning.

-Ta Diracekvationen och sätt z-axeln i spinnriktningen.

(Där en spinor är en vektor med observatörsoberoende egenskaper(t.ex. vinkel) som sitter fast i en observatörsberoende vektor. Eller tvärtom.)

Vanligen uttrycks dock detta med annan matte. På tal om skillnaden mellan att bara kunna lösa ekvationer och att förstå.

Man har ju hört om sexrobotarna, hur kommer vi kunna integrera kvantmekaniken i den tekniken? Kommer vi kunna, med hjälp av att klona hudceller, uppnå nästintill perfekta robotar? Tänker att kvantmekaniken kanske kan hjälpa till med exempelvis naturtrogna beteenden, egenskaper, känsloliv eller liknande hos roboten.

Det var som fan..! Jag fnyste åt detta först tills jag kollade upp var formalismen historiskt kommer från, vilket verkar vara Hestenes.
Det verkar som att användningen av komplexa tal endast kommit till för att förenkla uträkningar, vilket skett med förlust för intuitionen.

Det är till och med enklare än så. Man kan göra kvant endast med 3 vektorer och en skalär, i en förvisso något komplicerad konfiguration med ett fält som roterar vinkelrätt mot spinnriktningen. Vilket är varifrån den imaginära enheten kommer från, att egenskaper hos ett fält beskrivs av en vektor som är vinkelrät mot spinnriktningen som i sin tur har ett par andra vektorer kopplade till sig som beror på varandra genom rotation och genom att man låter en vektor röra sig längst med en annan vektor och svepa över en area.
Detta tillsammans med en skalärprodukt räcker för att bilda spinorer från halvtalig spinn, förklara interferensmönster och allt möjligt.

Intressant nog så är det tydligen som så att fasgradienten dikterar en "partikels" momentana hastighet. Detta tillsammans med att vågfunktionen för den positiva potentialen och den negativa potentialen inte exakt stämmer överens i hastigheter under c. Så man får självinterferens som innebär att en "partikel" som rör sig, rör sig ryckigt!
Detta kallas "Zitterbewegung" och ger en intressant effekt inom ett elektronmoln(högsta eller lägsta, minns ej) hos vissa atomer där denna ryckiga rörelse(acceleration) växelverkar genom elektromagnetiska strömmar med vakuumfältet för att ge upphov till ett par virtuella partiklar med en positron och en elektron, som i sin tur växelverkar med elektronen och ger en intressant effekt jag kommer till nedan.
Först, Diracekvationen är i princip en relativistisk version av Schrödingerekvationen(som i princip är kontinuitetsekvationen, Hamilton-Jacobiekvationen för en klassisk partikel eller vätska och kvantpotentialen), och det har tydligen varit känt länge att Diracekvationen inte tar hänsyn till vissa egenskaper hos det magnetiska dipolmomentumet.
De så kallade Zeeman- och Starkeffekterna innebär att om man utsätter en atom för antingen ett starkare magnetfält eller ett starkare elektrostatiskt fält(eller AC men då blir det onödigt komplicerat) så kommer atomens absorbtion och emissionsspektrum att förskjutas.
Den intressanta effekten från ovan är att inom vissa atomer så kommer en spektrumlinje som då motsvarar energin hos en elektron i sitt elektronmoln, inte att förskjutas tillsammans med alla andra spektrumlinjer, utan förskjutas i motsatt riktning från alla andra!
När alla andra exciteras av ett i huvudsak magnetiskt eller elektriskt fält så kommer istället den elektronen i sitt skal, högsta eller lägsta, minns inte, att sjunka genom interaktionen med vakuumfältet!

Gällande mitt ovanstående inlägg för den som undrar så blir andra komponenten noll och tredje och fjärde går att få från första, eftersom spinorens funktioner är relaterade till varandra.

Sist har jag en fråga. Är det någon som förstår "soliton"-er? Främst gällande densitet men även inom QCD.

Ett par saker bara.

1. Vågfunktionens kollaps är ett matematiskt verktyg som som används för att förutsäga sannolikheter för kvantmekaniska händelser, men den är inget verkligt fenomen som "existerar" enligt fysikens vedertagna principer. För att ett fenomen skall existera i den fysiska världen så krävs att fenomenet förutsägs av en falsifierbar modell, men det finns ingen modell som förutsäger vågfunktionens kollaps. Därför "finns" den inte och alla diskussioner om vad som orsakar den handlar således om tolkningar.

2. En mänsklig observatör kan inte se något interferensmönster från en delayed-choice quantum eraser. Kruxet är att fotoner i superposition bildar ett mönster och fotoner som inte är i superposition bildar det motsatta mönstret. Eftersom man inte kan tvinga fotoner i superposition så kommer ljusstrålen som passerar prismat att skapa en blandning av fotoner. En del är i superposition och andra är det inte. Tillsammans tar deras mönster ut varandra så att man inte kan se något mönster på tavlan. Att det ändå finns ett mönster är en tolkning man gör genom att låta en dator i efterhand bearbeta den insamlade datan från detektorerna. Eftersom man vet tiden det tar för en foton att gå från prismat till respektive tavla så kan man beräkna vilka fotoner som måste ha lämnat prismat samtidigt. De som lämnade den samtidigt antas vara i superposition och andra fotoner antas inte vara det. Sedan kan datorn räkna ut vilket mönster fotonerna i superposition skulle bildat om de andra inte fanns.

Att det inte är ett kausalitetsbrott följer av att datorn måste ha information från samtliga detektorer innan den kan räkna fram något mönster. Att något skulle hänt tidigare än datorn fick datan är bara en tolkning. En annan tolkning är att bara datorn kan få vågfunktionen att kollapsa, då den mänskliga observatören inte kan se något mönster. Som vanligt gör man bäst i att låta bli att dra slutsatser från tolkningar då dessa alltid är godtyckliga. Andra tolkningar leder till andra slutsatser.

Jag har läst på lite mer om det här och det är det här jag menar med att sånt här är svårt och att man ska vara ödmjuk inför det istället för att vara så snabb att framställa sig förstå. Vi har alla fel på olika sätt.


Spinnoperatorn hänger egentligen inte ihop rotationsgruppen alls eftersom spinnoperatorns z-axel definieras i det Euclidiska rummet och riktningen kommer från Schrödingerekvationen skalär som ger sannolikheten.
Annars beror det på tolkning och formalism. Det är inte en vektor i alla fall.

Spinorer hänger ihop med rotationsgruppen på så sätt att en spinor ÄR gruppelement i rotationsgrupperna, som då är en del i en krökt mångfald.(curved manifold/topologiskt rum)

Eftersom rotationsgruppen består av Paulimatriser med basvektorer eller gruppelement, där en spinor är gruppelement så är en spinor en rotation av rotationer.
När densamma verkar på en vektor så är rotationen kvadradisk och när den verkar på en spinor linjär, men där en spinor inte verkar på en vektor linjärt.
När det kommer till reflektioner så är vektorer linjära linjära SU(2) och kvadratiska i SU(3).

mm.

Frågan är felställd då det finns massor med saker som skiljer sig fram och tillbaka.

[quote]Det är inte så komplicerat och har inte med Einstein att göra. Dock är det inte så lätt att förklara med ord, ett kortfattat försök ser ut så här:
Operatorerna som förknippas med spinn är också något som kallas för "generatorer" för en grupp, nämligen SU(2).*

Spinnoperatorn är en spinor som är inom SU(2) just för att den är kvant och därför representeras av ett 2D-plan. Spinnoperatorn inom SU(2) är alltså en rotation vars komponenter är gruppelement i Paulimatrisen.
Det är dock bara i R^3 vi kan beskriva en spinor med två gruppelement i en kolumn så vanligen görs detta i högre rotationsgrupper i SO(X).


C^2 är ett vektorrum.
För det måste vi ha definierat och normaliserat R^4, varifrån vi tappar ett par basvektorer och hamnar i R^3, men vi har inga koordinater.
Gruppen SU(2) består av gruppelementen som utgör spinorer som i C^2 representeras av normaliserade isotropiska vektorer. Spinorer ger spinorer som representeras av vektorer.
Det finns fler problem. Rotationsinvarians, den innehåller inte all information för en rotation.
Det är bara i SU(2) rotationssymmetrin ser ut som vektorer som ger transformationssymmetri.

mm.



C^2 är vektorer. Det är R som representerar en spinor där double cover innebär att en 2x2 matris kan representeras av första kolumnen, där en rotation av denna matrisen i sin tur representerar en rotation som då ger 4pi-periodiciteten.
Det förklarar inte spinnoperatorn.
Skulle jag gissa så beror det snarare på att reflektion ändrar tecken.


Eftersom spinorer och rotationsgrupperna alla är krökta mångfalder som ger rotationer så skulle man eventuellt kunna nämna mer om det ja. Gruppelementen i Paulimatriser verkar på varandra.

Att rörelsemängdsmoment är konserverat av rotationer behövs nog inte kommenteras.


Vektorerna sitter inte styvt fast i varandra utan kan röra sig, plus några bjällror typ en skalär och ett komplext tal och lite grejer. Jag vet inte exakt. Så en tensor. Dessa vektorer är en representation av en krökt mångfald, curved manifold, rum. Dessa kallas spinorer och representeras av en kolumnmatris som kan representeras med Diracnotationer.

Talar man om spinn så är bara vinkeln statistisk tills den mätts och där en vinkel i superposition blir invariant. Annars är vinkeln är statistisk och utgörs av sannolikheter. Riktningen på laddningen är en potential som är en skalär och är ingen vektor där Paulis exklusionsprincip säger att spinn i superposition måste ha olika riktningar men samma vinkel. Detta är även energiminimum. Spinnoperatorn är en spinor på grund av statistiska anledningar.

Det här är svårt.

Ett råd i all välmening. Språket för det du försöker beskriva är matematik och det framgår att det ännu inte är ett språk du behärskar. Det är inte en elitistisk ståndpunkt utan ett enkelt konstaterande. Inte heller är det ett personangrepp, du är absolut inte ensam i ambitionen att hitta en genväg till insikt om kvantmekanik genom att runda matematiken. Jag skriver inte det här för att täppa till truten på dig utan för att jag ser att du har gått vilse och att jag önskar att du faktiskt kommer framåt med tanke på den tid du verkar lägga ned på ämnet. Det sagt skulle jag säga att den matematiska tröskeln för att börja förstå hantverket kvantmekanik inte är speciellt hög, särskilt inte om man kan förtränga alla de filosofiska vanföreställningar som diverse meningslösa genvägar till förment insikt om kvantmekanik använder sig av.

Skrev fel. Jag menade att om matriselementen behandlas som en vektor så beter sig spinnoperatorn som en spinor på rotationsmomentumet.
Detta vore fallet när spinnriktningen är bestämd som när den är preparerad eller när den varit i superposition med en redan observerad partikel.
Det är dock ingen vektor i sig självt utan endast matriselement som ger en sannolikhet.
Detta bland annat av tidigare nämnda anledningar, att vi inte kan definiera någon vinkel mot någon referens och att riktningen som vi definierat som whatever, +/-, upp/ner, vänster/höger, medurs/moturs, egentligen är en potentialskillnad. Riktningen beror alltså på en interaktion och landningen hos det den interagerar med.
Laddningen kommer från en skalär, en siffra, från fasen enligt standardnotationer med Schrödinger. Detta är dock en inkomplett beskrivning och istället låter man en annan operator, "ladder operator" som är en "creation and annihilation operator" verka på Denna verkar hypotetiskt genom en mekanism tillsammans med vakuumfältet. Försöker man ändå behandla spinnoperatorn som en vektor så kommer en transformation i form av en spinor som verkar på det krökta topologiska rummet att rotera eller reflektera en sannolikhet som är lika stor åt alla riktningar, vilket naturligtvis saknar betydelse.
Är vinkeln bestämd så är den en typ av vektor med bestämd vinkel och bestämd sida för potentialen men fortfarande ingen riktig riktning. Vinkeln är då definierad utifrån det man preparerat den med eller det dennes redan observerade par-partikel den var i superposition med, interagerade med. Istället för riktning så är det då Paulis exklusionsprincip och momentumkonservation som ger vinkeln, som då är invariant.
Annars verkar spinorer på tillstånden genom reflektion där momentumoperatören(och energi) är en 4-vektor som spinorer då transformerar kvadratiskt eftersom reflektionen byter tecken.