Svenska Fotbollslandslaget

Har funderat på en grej.

Det fanns ju två falanger i landslaget under Lagerbäck. De gillade inte varandra. Zlatan ledde den ena, och där fanns exempelvis Mellberg, Wilhelmsson och Östlund.

Ljungberg ledde en annan falang. Vilka var med i den falangen?

Henrik Larsson var neutral och var den som kunde ena de olika falangerna eftersom alla hade sådan respekt för honom. Jag kan tänka mig att Anders Svensson och Marcus Allbäck var rätt neutrala de med?

Källström och Anders Svensson var med i Ljungberg-falangen tror jag. Sen var det väl Mellberg som ledde den andra falangen?

Om Ahmedhodzic varit aktuell för A-landslaget inom den närmaste framtiden hade/har man nog hört av sig till honom. Om inte, hade det varit helt fel att locka med framtida möjliga, eventuella, tänkbara uttagningar. Inget fjäsk, tack. Det ska vara en ära att representera landslaget, och känner spelarna inte 100 procent för Sverige så ska de meddela förbundet det så tidigt som möjligt, helst innan man hunnit lägga en massa pengar och resurser på dem i form av läger, ungdoms-, junior och U21-landslagsspel.

Hoppas att SVFF skickar en saftig räkning till Ahmedhodzic och hans påstridiga farsa nu så att man kan lägga pengarna på dem som är stolta över att representera Sverige, som är svenskar i hjärtat och inte bara på papperet och när de kan tjäna något på det.



Friidrotten är snarare ett avskräckande exempel där importen av företrädesvis afrikanska löpare har satts i system i många mindre nogräknade länder. Tyvärr får väl Sverige räknas till dem numera, och det gynnar knappast svensk friidrott och friidrottsintresset i stort med en massa afrikaner som snabbt ska slussas in i landslagen (och som dessutom brukar ha himla svårt med regelefterlevnaden vad gäller dopning o.d.). Abeba Aregawi-affären t.ex. är den mest stinkande soppan i svensk friidrotts historia, enligt min mening. En stor skam från början till slut.

Enligt denna artikel umgicks Ljungberg med Daniel Andersson, Markus Rosenberg, och Rami Shaaban:

Kanske inte var bra för hela lagets kemi med så många starka personligheter men det var underhållande att läsa om, påminner en lite om gängbråk mellan East Coast och West Coast på mitten av 90-talet.

https://www.youtube.com/watch?v=jiknthRGciM&feature=youtu.be

Här är säsongens highlights för Kulusevski. Debut säsong på senior nivå i en topp liga och han lyckas med mycket. Ganska otroligt att han har 10 mål 8 assist och hade kunnat ha bra mycket mer assists om inte Gervinho t.e.x vart sån målsumpare som man ser där.

Det är viktigt att inse att dagens Sverige har hundratusentals personer födda i Sverige som enbart identifierar sig med sina hemländer. Så det kommer bli väldigt vanligt i framtiden med spelare födda i Sverige som väljer att spela för alla möjliga länder. Det är ingenting vi kan stoppa, vår bristande integration garanterar att dessa spelare inte känner samhörighet med Sverige.

Vill vi ha spelare som uppenbarligen känner mer för andra landslag än det svenska? Nej, då är det bättre att inte ta ut dem. Enda problemet är att vi kommer slösa massa resurser på att utbilda spelare till andra länder, när dessa pengar istället kunde utveckla spelare till svenska landslaget.

Vi borde nog införa en policy att helt enkelt inte ta ut spelare till ungdomslandslagen som tvekar om vilket land de vill spela för. Annars tar dessa spelare bara upp viktiga platser i P18 och U21 landslagen innan de sedan byter landslag.

Suck. Har du läst Anels intervju ens? Han säger klart och tydligt att han vill spela för Bosnien för att han har bosniskt blod i sig. Men du envisas ändå med att Sverige skall ta med honom när dessutom konkurrensen i det svenska landslaget bland mittbackarna är högre än i Bosnien? Anel är ett typexempel på en sådan spelare man inte vill ha i landslaget trots att han kanske visar störst potential av alla mittbackar här just nu. Han identifierar sig mer med Bosnien än Sverige helt enkelt och det är ingenting du, SvFF, Janne eller någon annan kan ändra på. Efter ett sånt uttalande hade jag aldrig velat ha honom i vårt landslag, pga att hans hjärta bankar hårdare för Bosnien. Ett val som bör respekteras och inte diskuteras mer.

Precis.

Både Ahmedhodzic och Hadzikadunic har diskvalificerat sig från all svensk landslagsfotboll framöver genom sina uttalanden. SvFF och Janne Andersson ska inte göra något annat än att önska Anel och Dennis lycka till med sina bosniska landslagskarriärer.
Kanske? Det svenska friidrottsförbundet är verkligen ingen förebild i sammanhanget. Så fort en afrikansk friidrottare utan någon egentlig svensk koppling visar intresse för att tävla för Sverige kastar förbundet ett svenskt pass på dem. Det har mest slutat i intervjuer på engelska med svenska representanter i svensk media, dopingskandaler, skenäktenskap, och diverse andra skamfläckar på den svenska friidrottsflaggan.

Jag har inga problem med den hållningen, men i sådana fall bör den göras till en officiell svensk konsekvent linje i frågan. Då vet alla vad som gäller och vad man ska förhålla sig till. Vi håller inte på med några övertalningskampanjer. När du är aktuell blir du uttagen. Vi tar inte ut spelare för att boka upp dem för framtiden. Jag tycker det är snyggt och schysst, men kanske att vi någon gång missar en bra spelare. Det innebär också att vi kommer att använda oss av spelare i de yngre landslagen som sedan byter landslag. Det är också en konsekvens vi får köpa.


Jag håller med dig, men poängen jag tänkte komma fram till är att det kanske inte handlar så mycket om nationell identitet och känsla. Utan istället vilka som tjatar och övertalar bäst och vad som är bäst för idrottarens karriär. Ett av argumenten man använde till Duplantis ska ha varit att han som svensk skulle slippa kvala till mästerskap. Det är befängt att tro att hans svenska identitet skulle vara starkare än den amerikanska.

(Behandlingen av Gunder Hägg är förresten en värre soppa.)


Jag undrar om Hadzikadunic och Ahmedhodzic hade valt Bosnien om inte bosniska förbundet hade bedrivit kampanj mot dem. Det är uppenbart att länderna på Balkan är mer ihärdiga i att få spelare att spela för dem än vad vi är. De har en mer cynisk inställning till det. Lovar spelarna en massa och målar upp en bild av hur bra det kommer att bli. Jag tycker inte vi ska hålla på så, men jag tror det är av stor betydelse för vilket val spelaren gör. Jag är inte säker på att Hadzikadunic och Ahmedhodzic bosniska identitet var det som fällde avgörandet.

Robin Olsen valde ju Sverige för Danmark bland annat för att han ansåg det skulle vara svårare att konkurrera med danska målvakter än med svenska. Ett val gjort på rationella grunder vad som var bäst för karriären.

Vet inte riktigt, dock är min erfarenhet från skolan och så vidare att i stort sett alla som har utländsk bakgrund identifierar sig med sina föräldrars hemländer på ett etniskt och kulturellt plan. Blodshärstamning och etnisk bakgrund är så att säga oftast viktigare för invandrare än vad det är för svenskar. Ahmedhodzic använder som enda argument att spela för Bosnien att han har bosniskt blod, och det är naturligtvis svårt för Sverige att konkurrera med. Balkan föräldrar är också generellt hyper nationalistiska och pushar hårt för att deras barn ska spela för sina hemländer, vilket också är svårt för Sverige att konkurrera med.

Jag tror vi helt enkelt får acceptera att en stor del av de med utländska rötter kommer välja andra landslag än det svenska i framtiden. Det gäller dock att vi anpassar våra ungdomslandslag efter den utvecklingen, annars finns risken att vi kommer slösa alldeles för mycket pengar och tid på spelare som väljer andra landslag. Det vore synd om vi i längden måste införa någon positiv diskriminering till fördel för svenska ungdomar som man vet kommer spela för svenska landslag, jämfört med spelare med utländska rötter.

Uppenbart att reglerna för byte av landslag måste göras om.

Några förslag.

1). Spelare bör bli låsta redan efter en tävlingsmatch på U21-nivå. Fem år efter att man gjort sin senaste U-21 match kan man få ansöka om dispans för byte. Har man inte tagit sig in i landslagets A-trupp vid 27-28 års åldern lär man inte göra det framöver heller. Då kan spelare som ville spela för Sverige, men som visade sig inte hålla måttet, likt Jille Hamad, ändå få landslagsspela lite med något sämre landslag där de platsar. Det kan jag unna dem. Dessutom sorteras opportunister som inte har hjärtat på rätt ställe ut på ett tidigare stadium, och Sverige kan satsa på spelare som på riktigt är dedicerade till spel med blågult.

2). Utbildningsersättning vid landslagsbyte. Ta fram en tariff från U-15 och uppåt, där beloppet per landskamp blir högre för varje nivå. Detta betalas mellan förbunden vid byte. När det kommer till socfall till länder som Bosnien, som har dåliga resurser och kanske inte är sugna på att peja, får väl spelarna själva kliva in och slanta upp, om de nu så gärna vill spela för ett annat land. Om Dennis och Anel har någon skam i sina bosniska kroppar, borde de donera en mille var till svensk ungdomsfotboll, hur som helst. Jag lider med grabbarna som varit reservmittbackar i U-landslagen, och som bara har Sverige som de kan och vill spela för, och som nött bänk eller rent av fått stanna hemma, för att dessa två skamlösa legosoldater ska springa runt i svenska landslagets tröja, gång på gång, år efter år.

3). Inför ett förbud att spela mot landslag som man tidigare har representerat på någon nivå. Det är det bästa för alla inblandade.