Mordet på Olof Palme - 28 februari 1986

Mannen har redan en kopp kaffe framför sig. Han sitter vid fönstret, men reser sig snabbt när han ser mig. Han går emot mig och vi möts mitt i rummet. Jag konstaterar att han är mellan 35 och 40 år. Han ser bra ut, är riktigt snygg faktiskt. Ögonen är bruna och han bär en rock. Han tar av sig rocken och hänger den över stolsryggen. Under rocken har han en uniform. Det finns märken på axlarna, och kavajslaget är fullt av medaljer och utmärkelser.

”Sådärja”, säger han. ”Vad bra att du kunde komma med så kort varsel.

”Jo, det är så här Anna.”

”Vi vill att du ska vara lite försiktig med vilka du pratar med. Och om vad. ”


”Vi vet att du har haft kontakt med lite olika personer. Personer som har en massa frågor och som vill skapa en sanning. Som vittne till mordet är det inte lämpligt för utredningen om du pratar med dem.”

”Det är väldigt viktigt att det inte blir fokus på fel saker. Vissa saker ska inte komma ut.”

För att markera att underrättelsetjänsten inte är en säkerhetstjänst erinras om att det i underrättelsetjänst inte får utövas verksamhet som kräver polisiära befogenheter.

Han lutar sig tillbaka lite. Förklarar med sin lugna, låga röst att han inte kan berätta så mycket mer för mig. Men att det inte är han, personligen, som håller reda på mig och vad jag gör, vilka jag möter och vilka jag pratar med. ”Det är så klart vårt uppdrag.”

”Som sagt ja, vi vet vad du som vittne gör och det är ett av sätten att se till att allt är i sin ordning.”

Han lutar sig fram över bordet. Tvekar lite, sedan säger han. ”Vi måste se till att det är lugnt i landet.”

”Nej, du behöver inte vara rädd”, säger han, men rekommenderar mig att inte prata med fel personer. ”Men, vilka är fel personer?” Jag får inte svar först. Men sedan kommer det: Min familj och mina vänner kan jag prata med. Han tystnar. Säger inte mer än så.

Utan att jag hänger med har han rest sig, tagit rocken från stolsryggen. Han sveper den på sig och ursäktar sig – han har ett flyg att passa och ska ta en taxi som står utanför.

Samtidigt som han sätter på sig sin basker säger han att det vore bra om vi låtsades som om det här mötet aldrig hade ägt rum. Han säger det vänligt men jag förstår att det är en order. Han försvinner nedför trappan och luften går ur mig.

Jag noterar att klockan bara är sex minuter över fyra. Vilket underligt möte.

Han var vänlig, men också tydlig.