Citat:
Ursprungligen postat av
CharlieR
Ja, jag håller med helt och hållet. Sedan tycker jag personligen att det är fel att vi i Sverige inte tar hänsyn till vart barnet har sin anknytning.
Men vad det hänger på här är att det är socialnämnden som har bevisbördan och måste styrka att problem finns. Det är alltså inte föräldrarna som måste styrka sin kompetens, utan nämnden som måste styrka brister. Detta lyckades inte nämnden göra. Även om det kan tyckas rimligt att frånvaro av drogtester är en indikation på pågående missbruk, så är det inte juridiskt hållbar bevisning för att missbruk föreligger. Bevisbördan är visserligen lägre i sådana här mål än i brottmål, men den är fortfarande högre än att avsaknad av bevis på drogfrihet får tolkas som pågående missbruk.
I de allra flesta situationer så skyddar de här reglerna människor från att behandlas felaktigt av myndigheter, och från att påtvingas integritetskränkande åtgärder. I vissa fall resulterar det istället i att människor lyckas dölja sina brister. Innan man ropar på en ändring av reglerna bör man reflektera över vilka effekter sådana ändringar får för alla de människor som inte har brister men som likväl kan ha svårt att bevisa sin oskuld i en rättssal, om väl socialtjänsten säger att de är dåliga. Förr i tiden såg bevisbördan ut så och följden av det var omhändertaganden av barn på dåliga grunder.
Ja. Precis. Alla beslut som tas gällande barn ska ju gynna barnet på bästa möjliga sätt.
I Sverige har vi synen på att det är för barnets bästa att växa upp med sina biologiska föräldrar. (Varför man nu anser det?) Därför ser man det som barnets rättighet och den rättigheten är väldigt stark. Fast det i slutändan, närdet rör väldigt små barn, mer blir en rättighet för föräldrarna.
I Lilla hjärtats fall så kan hon inte uttala själv vad hon tycker och tänker utan vuxna människor i hennes omgivning ska ta ställning till vad de anser vara bäst för henne.
Jag kan väl däremot anse att lagstiftningen kring LVU rörande små barn borde ändras. Har ett barn blivit omhändertagen och placerad vid väldigt ung ålder (typ nyfödd-5 års ålder) och placeringen har varat en viss tid. Säg 6 månader för en nyfödd eller 1 år för en 5 åring, så bör det anses vara för barnets bästa att stanna i familjehemmet tills barnet är nog stort att kunna yttra sig muntligt kring sin situation och vilja men att man under denna tid har mycket umgänge med sina biologiska föräldrar. Ett nyfött barn behöver sina anknytningspersoner och 1 år för en 5-åring är en lång tid.
Jag kan anse att har man underlåtit sig att ta hand om sitt barn så pass att det blir ett tvångsomhändertagande och en placering som går igenom i både Förvaltningsrätt och Kammarrätt och dessutom kvarstår under väsentlig tid har man förbrukat rätten att kunna ha sitt barn heltid hos sig tills denne är så stor att denne kan yttra sig.
Jag är väl också av den åsikten att har man fått sina barn omhändertagna blir man sällan/aldrig en 100% fungerande förälder igen. Då ska det vara väldigt speciella skäl. Kanske fall där partnervåld resulterar i ett omhändertagande pga att mamman/pappan inte lämnar en våldsam relation men sedan lämnar och skapar ett nytt liv kan vara bra förälder då.
Men är barnet omhändertaget pga missbruk, psykisk ohälsa, vanvård, våld gentemot barnet etc och vården kvarstår under lång tid tror jag sällan/aldrig att föräldrarna blir 100%-iga utan endast "good enough".
Det i sig blir en stor skillnad för barnet också. Att komma från ett fungerande familjehem (om man nu ser att barnet hamnar i ett bra familjehem och inte de shitty hemmen som begåe övergrepp etc på barnen) där man har struktur, rutiner, aktiviteter med familjen, sunda värderingar etc och ska tillbaka till biologiska föräldrarna som kanske lider av depression, orken tryter, de är liberala mot droger, kanske har lite mysko vänner som kommer på besök, kanske bipolära med skiftande humör. Familjehemmet kanske äter varierad kost, kanske hemlagad mat etc. Biologiska föeäldrarna kanske är mycket helfabrikat osv. Nu kanske jag låter fördomsfull men i många fall är det nog så.
I Lilla hjärtats fall tror jag definitivt att föräldrarna aldrig blivit 100% fungerande och inte alls höll samma klass som familjehemmet. Dels att bli uopsliten från tryggheten men också att hamna i ett hem som är raka motsatsen till det där man bott flera år är ju det också ett trauma.
Jag vet ett barn som varit placerad i 2 år och placerades vid 6 års ålder och flyttade hem vid 8 år. Detta barn bodde i ett familjehem som var fungerande, skolan funkade jätte bra, det var tryggt och stabilt. Biologiska föräldrarna var i missbruk. Försummade barnet.
Föräldrarna kom sedan med i något program för läkemedelsberoende, har diagnoser som kräver narkotikaklassade mediciner. Olika diagnoser som medför bristande impulskontroll, depressioner etc.
Barnet har det ärligt talat skit hemma. Föräldrarna har inte riktigt förmågan än, men tragglar på med stödinsatser från soc, har stora konflikter kring hur de ska dela på umgänget, är mer eller mindre påverkade pga alla mediciner, orkar inte riktigt med barnet då denne också har diagnos förmodligen ärvd från någon av dem. Barnet kommer försent till skolan. Barnet tycker inte om maten föräldrarna lagar då de inte lagar den på samma sätt som i familjehemmet. Barnet dividerar om regler etc som denne hade i familjehemmet. Vill vara ofta i familjehemmet som nu är kontaktfamilj. Uttrycker att denne inte vill bo med föräldrarna utan bo i familjehemmet etc. Men föräldrarnas rättigheter är störst. Nu tror jag inte detta barn kommer bli så försummad att denna dör, men den bristande omsorgen finns där och kommer förmodligen påverka barnet i vuxen ålder när barnet kanske skulle fått växa upp i familjehemmet.
