Citat:
Ja, jag håller med helt och hållet. Sedan tycker jag personligen att det är fel att vi i Sverige inte tar hänsyn till vart barnet har sin anknytning.Tack! Jag har läst detta och fastnade på detta:
"Bestämmelsen i 1 § femte stycket LVU att vad som är bäst för den unge ska vara avgörande för beslut enligt lagen innebär inte att överväganden som enbart är relaterade till risken för skada vid en separation från ett familjehem ska vägas in i bedömningen av om vården ska upphöra."
Jag tolkar det som att man inte endast kan referera till att det vore till barnets bästa att bo kvar i familjehemmet pga att barnet har sin anknytning och trygghet där. Högsta Förvaltningsdomstolen diskuterar kring Flyttningsförbud och förklarar detta med att det handlar om att inte abrupt flytta barnet från familjehemmet till det biologiska hemmet utan successivt skapa en kontakt och trygghet hos de biologiska föräldrarna.
Om föräldrarna har förmåga och det inte finns en påtaglig risk för barnets hälsa och utveckling så kan man inte bedöma att det ska vara fortsatt LVU med hänvisning till anknytningen och tryggheten till familjehemmet.
MEN i Lilla hjärtats fall tycker jag att det finns betydligt mer att ta ställning till. FÖRUTOM att Lilla hjärtat har sin fasta punkt, trygghet och grundläggande anknytning till familjehemmet så fanns det fortfarande frågetecken kring föräldrarna. Allt var inte rosenrött där. De lämnade inte drogprover, skötte inte kontakt med varken soc eller psykiatrin och socialtjänsten hade INGEN insyn i familjen för att kunna göra en bedömning kring deras föräldraskap idag. Pappan hade dessutom aldrig träffat Lilla hjärtat sedan BB. Att dessutom Lilla hjärtat trots sin låga ålder tydligt visade att detta inte kändes ok genom att sluta äta, gå tillbaka i utvecklingen och till slut vägra lämna hemmet med anledning av rädsla för att umgänge skulle ske visar ju att det inte var för barnets bästa. Detta mående trots ett successivt utökar umgänge och försök till att skapa en bra kontakt med biologiska föräldrarna. Flickan kunde inte själv tala om vad som kändes fel, men hela hennes biologiska system visade klart och tydligt att något inte kändes rätt.
Detta PLUS de faktum att Lilla hjärtat hade sin trygghet och anknytning i familjehemmet borde utgjort skäl för att döma annorlunda.
Jag hade tyckt det varit väldigt intressant att ta del av vad föräldrarna hade för BEVIS på att de nu skötte sitt liv och var goda föräldrar. FÖRUTOM någon arbetsgivare som styrker att de sköter arbetet. Föräldrar med så pass stora brister kanske borde fått bo på ett utredningshem tillsammans med Lilla hjärtat för att visa att deras föräldraskap var bra. Men bara det att de vägrar samarbeta med socialtjänstenvisar ju ganska tydligt att de saknar insikt om sina brister. Vilken normalt fungerande förälder som helst gör väl vad som krävs för att få tillbaka sina barn? Vilken drogfri förälder som helst lämnar väl frivilligt (kanske på eget förslag till och med) drogprover för att styrka sin drogfrihet om det finns misstankar kring drogmissbruk. Vilket normalt fungerande förälder som helst släpper väl in socialtjänsten om de kommer med polis pga oro för barnen för att visa att inget är fel.
Rättshaverister finns överallt men sällan spelar de med risken att förlora sina barn...
"Bestämmelsen i 1 § femte stycket LVU att vad som är bäst för den unge ska vara avgörande för beslut enligt lagen innebär inte att överväganden som enbart är relaterade till risken för skada vid en separation från ett familjehem ska vägas in i bedömningen av om vården ska upphöra."
Jag tolkar det som att man inte endast kan referera till att det vore till barnets bästa att bo kvar i familjehemmet pga att barnet har sin anknytning och trygghet där. Högsta Förvaltningsdomstolen diskuterar kring Flyttningsförbud och förklarar detta med att det handlar om att inte abrupt flytta barnet från familjehemmet till det biologiska hemmet utan successivt skapa en kontakt och trygghet hos de biologiska föräldrarna.
Om föräldrarna har förmåga och det inte finns en påtaglig risk för barnets hälsa och utveckling så kan man inte bedöma att det ska vara fortsatt LVU med hänvisning till anknytningen och tryggheten till familjehemmet.
MEN i Lilla hjärtats fall tycker jag att det finns betydligt mer att ta ställning till. FÖRUTOM att Lilla hjärtat har sin fasta punkt, trygghet och grundläggande anknytning till familjehemmet så fanns det fortfarande frågetecken kring föräldrarna. Allt var inte rosenrött där. De lämnade inte drogprover, skötte inte kontakt med varken soc eller psykiatrin och socialtjänsten hade INGEN insyn i familjen för att kunna göra en bedömning kring deras föräldraskap idag. Pappan hade dessutom aldrig träffat Lilla hjärtat sedan BB. Att dessutom Lilla hjärtat trots sin låga ålder tydligt visade att detta inte kändes ok genom att sluta äta, gå tillbaka i utvecklingen och till slut vägra lämna hemmet med anledning av rädsla för att umgänge skulle ske visar ju att det inte var för barnets bästa. Detta mående trots ett successivt utökar umgänge och försök till att skapa en bra kontakt med biologiska föräldrarna. Flickan kunde inte själv tala om vad som kändes fel, men hela hennes biologiska system visade klart och tydligt att något inte kändes rätt.
Detta PLUS de faktum att Lilla hjärtat hade sin trygghet och anknytning i familjehemmet borde utgjort skäl för att döma annorlunda.
Jag hade tyckt det varit väldigt intressant att ta del av vad föräldrarna hade för BEVIS på att de nu skötte sitt liv och var goda föräldrar. FÖRUTOM någon arbetsgivare som styrker att de sköter arbetet. Föräldrar med så pass stora brister kanske borde fått bo på ett utredningshem tillsammans med Lilla hjärtat för att visa att deras föräldraskap var bra. Men bara det att de vägrar samarbeta med socialtjänstenvisar ju ganska tydligt att de saknar insikt om sina brister. Vilken normalt fungerande förälder som helst gör väl vad som krävs för att få tillbaka sina barn? Vilken drogfri förälder som helst lämnar väl frivilligt (kanske på eget förslag till och med) drogprover för att styrka sin drogfrihet om det finns misstankar kring drogmissbruk. Vilket normalt fungerande förälder som helst släpper väl in socialtjänsten om de kommer med polis pga oro för barnen för att visa att inget är fel.
Rättshaverister finns överallt men sällan spelar de med risken att förlora sina barn...
Men vad det hänger på här är att det är socialnämnden som har bevisbördan och måste styrka att problem finns. Det är alltså inte föräldrarna som måste styrka sin kompetens, utan nämnden som måste styrka brister. Detta lyckades inte nämnden göra. Även om det kan tyckas rimligt att frånvaro av drogtester är en indikation på pågående missbruk, så är det inte juridiskt hållbar bevisning för att missbruk föreligger. Bevisbördan är visserligen lägre i sådana här mål än i brottmål, men den är fortfarande högre än att avsaknad av bevis på drogfrihet får tolkas som pågående missbruk.
I de allra flesta situationer så skyddar de här reglerna människor från att behandlas felaktigt av myndigheter, och från att påtvingas integritetskränkande åtgärder. I vissa fall resulterar det istället i att människor lyckas dölja sina brister. Innan man ropar på en ändring av reglerna bör man reflektera över vilka effekter sådana ändringar får för alla de människor som inte har brister men som likväl kan ha svårt att bevisa sin oskuld i en rättssal, om väl socialtjänsten säger att de är dåliga. Förr i tiden såg bevisbördan ut så och följden av det var omhändertaganden av barn på dåliga grunder.
