Nya Lätta på trycket-tråden! (Läs riktlinjerna i trådstarten)

Ordets makt är rätt stor , verkar råda någon sorts våldsmonopol på det att kunna säga rätt saker och kunna prata på ett bra sätt.

Hur gör ni när man börjar rationalisera sina självmordstankar? Dvs, att man kommer underfund med att det kanske inte, rent logiskt, är så jävla pjåkigt att dö? När de vanliga motargumenten som t ex att "det finns så mycket att leva för" (klart det finns en del, men mestadels inte) och att "det kommer såra dina nära och kära oändligt" (gör det säkert, men det kommer jag ju ändå inte uppleva) inte biter längre. Jag fattar också att det inte är normalt för en välmående individ att känna så här. Och visst, jag mår inte speciellt bra men inte bedrövligt dåligt heller, och jag är för det mesta högfungerande. Åtminstone än så länge.

Känner du att ditt rationaliserande av dina självmordstankar får dig att lida mindre?

mår skit just nu. ångest och skit. kan inte tänka klart.

Overklighetskänsöor från helvetet men jag ligger i allafall mjukt, skönt och lagom varmt så det kunde ha varit värre än att behöva stå ut med här djävla dumhuvudet.

Djupandas. Bara lite ångest. JAG SKAKAR SÅ JAG INTE KAN KNÄPPA KNAPPARNA. Men skrärp dig. Bara göra det liiite långsammare.

HELVETE!

Jag är lung, samlad och kan föra mig med värdighet, ditt lilla troll.

Fan. Känner mig ensam och isolerad på ett sätt nu som jag inte gjort på ca 7 år, ganska förlamande är i det närmsta apatisk. Så många misslyckande beslut som aldrig kan ändras. Pratar gärna med någon på pm om det finns någon i liknande sits eller så.

Jag känner mig också ensam och olycklig. Antagligen vad jag förtjänar för jag orkar inte med människor. Orkar fan inte ens med mig själv.

Hoppas du mår bättre snart!

Inte känt så här på flera år. Har självmordstankar och känns inte som att det finna någon väg ut alls. Gick KBT för min sociala ångest under ett tag, men det är över nu och känns som att jag aldrig kommer bli bättre. Min flickvän får mig att må piss mest hela tiden. Hon skriker på mig, klagar på mig nästan dagligen. Jag pallar inte mer. Finns ingen att prata med. Ändå som håller mig vid liv just nu är min familj och min närmsta vän, de skulle bli helt förkrossade om jag begick självmord. Annars tror jag inte att någon annan skulle bry sig. Fan. Jag vill bara må bra men jag vet inte hur

Tack gud och farbror doktorn för benz.

❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤

Nån annan som har svårt för att vara ledsen utan att bli arg? Jävligt trött på mig själv och mitt sätt att hantera känslor. Vet att det är bättre att gråta en skvätt och känna känslorna än att bli en bitsk jävla idiot men ändå bubblar ilskan upp när jag känner av sorgen som är mitt liv. Vad är det för fel på en om man hanterar ångest och allmänt dåligt mående med ilska?